INSÄNDARE • Christian Hamilton skriver i den här insändaren om vikten av att Sverige återigen måste bli självförsörjande. Hans idé är att nationella flyttar ihop och brukar jorden tillsammans.

Insändare

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront-redaktionen.

Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se

Efter ha läst Marcus Hanssons två senaste artiklar blev jag inspirerad av att skriva en insändare. Jag är på grund av min höga ålder inte längre politiskt aktiv men jag har kvar min världsåskådning.

Det är ett måste för vårt vita folks överlevnad att ha ekonomi och kapital genom företag som både ger arbete samt välstånd för framtiden. Vägen dit är lång och kommer att innefatta både enorma bakslag, personliga tragedier såväl som tillfälliga framgångar. Tillfälliga framgångar därför att så länge som banker styrs av de sluga kommer uttalat nationella företag att motverkas eller helt stoppas. Det måste till en verklig folklig revolution för att Marcus Hanssons tankar och tänkta åtgärder skall få gehör och kunna genomdrivas. Dock tror jag inte tiden är mogen för ett verkligt folkuppror, det må komma och vi ser redan att det gror lite varstans, inte bara i vårt land utan också på olika platser på vårt klot.

Vårt land är sedan lång tid inte längre självförsörjande. Detta har de sluga ordnat för de flesta stater inom EU för att försvaga varje land så de blir beroende av internationella företag och deras transportkedjor. Vi ser hur bönderna inte klarar av att bruka jorden längre trots stora jordarealer slagits samman och småbönder blivit tvungna att lämna gård och inkomst för att bli jobbslav i något företag ingående i de internationella ägargrupperna. Gårdarna, som hem, blir kanske kvar i somliga fall men den före detta bonden får betalt av EU för att lämna gården i träda, ett stöd som även många aktiva bönder får. Detta är totalt vansinne. Sverige kan och måste bli självförsörjande annars går vi under inom en snar framtid och ”The great reset” blir verklighet. Jord skall brukas för vårt folks överlevnad.

Vi måste tänka praktiskt på hur vi, som vill ha verklig förändring, ska verka för vårt folks bästa. Under långa tider, ja faktiskt redan under min yrkeskarriär som inte på något sätt hade med självförsörjning att göra, funderade jag på hur jag skulle överleva om allt gick åt (ursäkta språket) helvete. Det var inga storslagna planer jag hade i tankarna. Som uppväxt på en gård där familjens umgänge givetvis i de flesta fall var bönder kom jordbruk och lantliv aldrig att lämna mina ”gener”. Jag kunde lantbruk, genomgick lantbruksskola, jag skulle ju ta över gården, ja det blev nu inte av.

Vad jag ofta tänkte på var att jag ville bo på landet tillsammans med några nära kamrater, för att tillsammans få råd, köpa en gård för att få ner levnadskostnader och odla, i alla bemärkelser, våra fritidsintressen. Jag vill nu understryka att det inte handlade om någon ”grön våg” idé med flum och haschpipor. Min fru och jag kunde tidigt ordna så vi blev boende på landsbygden. Vi flyttade mycket men hittade alltid en bostad på landsbygden. Vi hade och har fortfarande ett trädgårdsland. Här kommer jag nu in på det praktiska.

Det är bra att så många som möjligt av folk med våra åsikter bor nära varandra. Jag menar inte alla i hela landet och överallt och inte i sektliknande bosättningar. Men bor vi inom rimliga avstånd ifrån varandra, på många olika platser i landet, så räcker det. På landsbygden kan vi bli helt eller delvis självförsörjande.

Några exempel för att ”synliggöra” denna typ av nästan eller hel självförsörjning.

I området där jag bor är det torgdag i den lilla staden varje lördag. Då kommer bönderna in med sina produkter de specialiserat sig på. Grisbonden kommer in med färskt eller hemma på gården processat kött, såsom rökt skinka, korvar, pastejer och annat gott. Mjölkbonden kommer in med färsk mjölk från samma morgon, hans fru tillverkar all slags ostar samt filmjölk. Fiskaren kommer från kusten med nattens fångst. En bagare som bakar hemma säljer sitt färska bröd av alla sorter. Folk flockas varje lördag och allt går åt.

Bönderna säljer på två olika torgdagar i veckan, alltså inte bara i vår stad/by utan även i grannbyn någon mil bort. Dessa bönder lever bra på att sälja lokalt och tvingas inte sälja till de stora bolagen som knappt ger betalt för något. Klart att vi måste gå på varuhuset för annat än mat och kanske något lyxigare än vad torgdagen har att erbjuda. Men faktum är att vi klarar oss med vad vi kan köpa på lördagar om det blir total nedsläckning av samhället. Vidare har både vår närmaste granne och vi hyfsat stora trädgårdsland som gör att basgrönsaker inte behöver inhandlas under säsongen samt att potatis och rotfrukter som kan förvaras räcker hela året.

Grannen har höns, ankor, kaniner och gäss. Vi gör byteshandel oss emellan. Vi får ägg och kött och jag hjälper dem med att göra jobbet med jordarbetet med min traktor och mina redskap. Vi har fruktträd, som visserligen är nyplanterade, som grannen inte har. Grannen har andra sorter som vi får njuta av. Bara tillsammans med grannen kan vi faktiskt överleva om tiderna skulle bli katastrofala. Det här är folkgemenskap i dess prydno måste jag säga.

Om vi håller ihop och planerar för att i möjligaste mån uppnå självförsörjning enligt ovan text, vilket är både möjligt och nödvändigt, minskar vi både utgifter och slöseri med tid på fullkomligt själsdödande ”sociala medier” då det är viktigare att sörja för en överlevnad i ett kommande kaos. Pär Öberg till exempel vore en sådan jag ville ha i närheten då han har en specialkunskap i hur man förvarar nästan all mat i långa tider.

Så gott folk, vill ni minska era utgifter börja fundera på ovanstående text och planera. Även den som bara har en liten, liten trädgårdstäppa kan tillföra något till sig själv om man tar sig tid. Att bruka jord är gott för kropp och själ och man får mycken tid till att filosofera om allt möjligt. När självkänslan infunnit sig och vi kan se att det är möjligt att klara livhanken själva, då är vi nära nästa steg, det som Marcus skriver om.

— Christian Hamilton