RECENSION • Daniel Olofsson har lyssnat på det svenska hårdrocksbandet Air Raids senaste skiva.

Under början av 80-talet var Sverige känt för sina högkvalitativa hårdrocksakter, en musikvåg som även kallas för den Första vågen av svensk Heavy Metal (FVASHM). Band som 220 Volt, Yngwie Malmsteens Rising Force, Heavy Load och Madison placerade Sverige på kartan som ett av världens ledande hårdrocksnationer. Men i slutet av 80-talet dog just denna typ av hårdrock mer eller mindre ut. Den tunga och svängiga hårdrocken fick lämna plats för hårdare stilar som Thrash, Death och Black metal. Sen kom även Grungen och nu var det i stort sett bara de stora namnen som Iron Maiden och Judas Priest som förde hårdrocksfacklan vidare.

Under 90-talet och början av 2000-talet var den enkla och raka Heavy Metal-musiken mer eller mindre död förutom vissa eldsjälar som kämpade på. Framemot 2010 gick det dock en stor nostalgivåg över världen som blåste liv även i 80-tals musiken och hårdrocken drogs med i stor utsträckning i denna nytändning. Även om många av banden som startade då oftast kändes lite ironiska och gjorde det till ”en kul grej” att spela 80-tals musik tog det ändå fart och allt fler band började sakta växa fram. I Amerika kom exempelvis helt seriösa band som Eternal Champion och Savage Master och i Sverige startade band som Witch Blade och Air Raid.

Just bandet Air Raid var ett av dessa mer seriösa band som jag snabbt fattade tycke för. Gruppen bildades 2009 i Göteborg av Andreas Johansson och Johan Karlsson och med sin fjärde fullängdare som släpptes tidigare i år visar de att den svenska hårdrocken är långt ifrån död. Nu kan man kanske tycka att ett band som lutar sig mycket på nostalgi från 80-talet verkar dumt och att de nog aldrig kommer att slå igenom. Vilket mycket väl kan stämma och just det är något som gör just såna här band extra intressanta och roliga att lyssna på.

Nu kanske jag är något av en hårdrocksnörd och jag gillar att djupdyka och försöka hitta guldklimpar bland musiken som inte drakarna i musikindustrin tycker att vi ska lyssna på. För man ska inte tro något annat än att musikindustrin bestämmer vilka som ska bli kända. Talang, bra musik och framgång har oftast väldigt lite med varandra att göra. Man kan ha som regel att de band som spelar musik som de själva tycker om, utan ambitioner att ”lyckas” oftast är de bästa banden. Och med just Air Raid får vi precis detta, med bravur.

Skivan Fatal Encounter sparkar igång kraftfull med väldigt hög energi. Från första sekunden får vi trummor med dubbla baskaggar följt av ett gitarrsolo i låten Thunderblood. Här blir det inget intro som ska skapa någon töntig stämning utan musiken börjar direkt och ger oss en musikalisk käftsmäll.

Låten handlar om en rebell som lever i frihet och drar från stad till stad i ett slags ökenscenario. Texten drar tankarna till Mel Gibsons karaktär i Mad Max-filmerna, en vild och fri kämpe som lever på vägarna och tar dagen som den kommer, med åska i blodet. Även om det doftar en del 80-tal är musiken ändå väldigt fräsch och nyskapande och det är svårt att inte ryckas med. Produktionen håller en mycket hög klass, musiken är fenomenal, och sången pricken över i:et.

Följande låtar håller även de samma höga klass och om någon undrar om svensk hårdrock har ett speciellt sound så har vi här ett skolboksexempel på detta. På Fatal Encounter bjuds vi på det i stort sett i alla av skivans 9 låtar. I några av spåren hör man tydliga influenser från det svenska hårdrocksbanden 220 Volt och Heavy Load. Och när det kommer till skivans gitarrsolon dras mina tankar flera gånger till självaste Yngwie Malmsteen. I några låtar hör vi lite från en synt och tillsammans med de starka refrängerna och hårda trummorna lyfts skivan till magiska nivåer. Texterna avhandlar de vanliga Heavy Metal-ämnena, frihet, kraft, kamp och brödraskap, precis som det ska vara.

Av de nio låtarna får vi två coverlåtar där den första är en låt av Trazy, ett svenskt 80-talsband som släppte en demo 1989 och den andra och sista låten på skivan är det enda undantaget från den svenska linjen. Den är något så ovanligt som en cover på ett japanskt hårdrocksband. Pegasus Fantasy med bandet Make-Up från 1986 och man kan inte låta bli att bli lite imponerad då sångaren Fredrik Werner framför denna låt på originalspråket japanska.

Skivan i sin helhet bjuder på 37 och en halv minut ren och enkel svensk hårdrock utan en enda svag låt. Majoriteten av låtarna har väldigt hög energi och det är egentligen bara i låten Let the Kingdom Burn som tempot går ner en smula, men det kan behövas så man hinner hämta andan i den enorma spelglädjen och energin som bandet förmedlar.

We'll fight till the end
Through the fire and rain
Break the ball and chain
And blood is gonna spill
Through our power and will
To take it back we let the kingdom burn

Coverlåtarna är också väldigt intressanta och även de, två mycket bra spår. En annan sak som jag finner positiv med skivan är att det inte är någon ballad bland låtarna och det i sig ger skivan ett högt betyg. Metal ska vara hårt, enkelt och kraftfullt precis som här. Svensk Heavy Metal blir inte bättre år 2023.