LITTERATUR Yukio Mishima (1925-1970) var en hårdför japansk nationalist och författare. I sin vånda över att tvingas leva under den grundlag och det styrelseskick som de allierade påtvingade Japan efter andra världskriget, föddes en vacker novell med ett våldsamt innehåll.

Löjtnanten i den japanska armén, Shinji Takeyama kommer med regnvåt uniform hem till sitt hus en mörk februarikväll i Tokyo. Hans fru Reiko bugar djupt på det traditionella japanska viset och hälsar sin man välkommen hem. Löjtnanten som den 26 februari 1936, två dagar innan hade rusat ut i en snöig morgon då han hört ljudet av ett signalhorn, konstaterade stoiskt för sin fru: ”Ikväll ska jag skära upp min mage”.

Så inleds Patriotism, skriven av den japanske författaren Yukio Mishima. Författaren av novellen var en hårdför japansk nationalist som aldrig accepterade den grundlag och regeringsform som Japan tvingades på av segrarmakterna efter kapitulationen i andra världskriget. Eftersom novellen bara är på 56 sidor så kommer det att vara svårt att skriva en recension kring den utan att avslöja i princip hela handlingen i denna – Nu är spoilervarningen utfärdad.

I novellen följer vi Löjtnant Takeyamas sista dag i livet. I inledningen får man reda på att hans vapenbröder har bestämt sig för att störta den nuvarande regeringen i ett försök att återställa kejsare Hirohitos absoluta makt i landet. Efter att hans kamrater har informerat Löjtnanten om sina planer får han lov att återvända hem till sin fru en sista kväll innan han dagen efter förväntas delta i statskuppen. Kluven mellan lojaliteten till sina kamrater och till kejsaren (som naturligtvis inte sanktionerat statskuppen) väljer han – som varje anständig japansk officer – att ta sitt liv genom seppuku; det rituella japanska självmordet där man skär upp sin mage med ett kort svärd som kallas tantō.

Iscensatt seppuku.

Mishima beskriver den hemvändande officeren som trött och smutsitg men när denne berättar för sin fru Reiko att hans liv snart ska ta slut genom seppuku, lyser hans ögon upp och han fylls med nytt liv. Reiko utropar likaså utan att tveka att hon kommer att följa sin man i döden. Både frun och löjtnanten känner en överväldigande glädje när beslutet är uttalat och de ler kärleksfullt mot varandra.

Äktenskapet mellan löjtnanten och hans fru är på något vis passionerat men också formellt och plikttroget på det japanska viset. Den sista kärleksakten mellan det äkta paret är både en våldsam och vacker affär. Deras upplevelser under kvällen, och i synnerhet den sista kärleksakten man och kvinna emellan, förvandlas med vetskapen om att döden är nära förestående till ”juveler, med ett glimrande inre ljus”.

Ritualsjälvmordet beskrivs i boken med en religiös vördnad. Med sin fru som vittne proklamerar lötjnanten: ”Eftersom jag inte har en andra man [en andra man är en som hugger av huvudet för att förkorta lidandet för den som gör seppuku reds. anm.] som assisterar mig så kommer jag att skära djupt”. Shinji ser sin fru intensivt i ögonen samtidigt som han sticker in svärdet i sin mage och skär sönder sig själv. I en sista kraftansträngning utför han sedan själv den uppgift som en andra man hade haft, han trycker in en kniv i halsen och kastar sig över den för att fullborda ritualen. Frun ger kärleksfullt sin man en sista kyss innan hon likaså stöter en dolk i sin egen hals, och så får historien sitt japanska slut.

Skönheten i den plikttrogna döden

Här lyser Mishimas fascination för döden starkt igenom då löjtnantens sista stunder beskrivs med ett poetiskt och stundtals nästan erotiskt språk. Visste man inte bättre så kunde man tro att författaren själv skrivit dessa ord från andra sidan efter att han själv genomgått samma plågsamma död som huvudkaraktären i skriften.

Självmord och död beskrivs den ena stunden grafiskt av författaren med blod som sprutar i floder och inälvor som faller ut. I nästa stund lindas döden in i ett vackert omslag av metaforer från naturen och av kärlek – kärlek till sitt land, till sina kamrater och till sin äkta hälft. Är man morbid och fascinerad av det japanska folkets något mystiska natur så rekommenderas därför denna korta men vackra läsning starkt.

Den vackraste delen i boken är ändå Reikos totala hängivenhet till sin man: Hur hon direkt placerar sin dolk bredvid sin mans tantō då det kommande självmordet är ett faktum. Hur hon frågar om lov att få göra sin man sällskap i döden. Denna uppvisning av total lojalitet är något som jag uppskattar i dessa tider av urspårad feminism och det enorma hatet mot familjen och äktenskapet. När frun bestämmer sig för att följa sin man i döden känns det för henne som om hon skulle uppleva sin bröllopsnatt igen. Att jämföra Reiko med en genomsnittlig västerländsk feministkvinna – som i mån av möjlighet skulle förinta hela galaxer i blint raseri om hon blev ombedd att sköta om hem och barn – kan vara en liten överdrift, men väldigt uppfriskande.

Mishima anklagas ibland för att ha varit homosexuell, vilket inte är en bedömning jag kan hålla med om. När man läser novellen får man intrycket av att författaren fascineras på samma vis av en sensuell kvinnokropp som av en stark mansrygg, ett sagolikt naturlandskap eller av ett ritualsjälvmord där man först skär ut tarmarna på sig själv. Enklare beskrivet så var det skönhet, styrka och död som var den bortgångne författarens drivkraft.

Det ord som egentligen är det enda som krävs för att sammanfatta Patriotism är lojalitet. Total och kompromisslös lojalitet. Lojalitet till sin man, till sin fru, till nationen, till kejsaren. Författaren visade med sin egen livsgärning att innehållet i novellen för honom var på ett så blodigt allvar att den gått till historien som nästintill självbiografisk.

Mishima talar från balkongen i Tokyo.

Författaren spenderade sina sista stunder i livet på en militärbas i centrala Tokyo. Han stod där på en balkong med syftet att hålla ett tal till japanska soldater för att inspirera till motstånd efter en misslyckad statskupp han hade varit delaktig i. Han erkände slutligen sitt misslyckande och avslutade sitt tal med ”länge leve kejsaren!”. Efter att han gick in från balkongen sade han till den befälhavande officeren på plats: ”Vi gjorde det för att återinföra japanska armén under kejsarens befäl. Jag hade inget annat val”.

Efter denna förklaring tog Yukio Mishima den 25 oktober 1970 sitt liv genom att skära upp sin mage med ett kort svärd.