Dagens datum 28 juni • Denna dag 1709 stod slaget vid Poltava, vars utgång fick förödande följder för den svenska stormakten.

Sveriges gamla arvfiender, Polen, Ryssland och Danmark som tidigare slutit förbund om anfall mot Sverige hade under Karl XII blivit försvagade. Danmark var kuvat och likaså Polen. Kung August av Polen hade ersatts med Stanislav som var vän till Karl XII. Nu återstod att kuva den ryske tsaren, Peter I eller Peter den store.

Redan hösten 1707 lämnade Karl XII Tyskland för att uppta kampen med tsar Peter. Tsar Peter hade visserligen vunnit framgångar i de svenska Östersjöprovinserna, men det hade knappast ökat hans anseende eller förändrat den västeuropeiska traditionella uppfattningen om Rysslands anspråkslösa ställning inom det europeiska statssamfundet. Ludvig XIV av Frankrike, som var en god kännare av av dåtidens politiska förhållanden, lär ha sagt till den svenska kungen att inte behövde rusta något speciellt för att kunna ta en lätt hämnd på ryssarna. Detta intygades också av ett danskt diplomatiskt sändebud i Moskva, att den ryska hären visserligen var stor till numerären men saknade både disciplin och erfarna officerare.

Karl XII delade inte samtidens uppfattning om ryssarnas styrka utan hade rustat sin här ordentligt under uppehållet i Sachsen. Kungen hade redan klart för sig att skulle han besegra tsaren och få till en varaktig fred så måste han anfalla Rysslands hjärta, huvudstaden Moskva. Det fanns olika meningar om vilken väg man skulle ta. Generalkvartermästaren Gyllenkrok gav kungen rådet att gå via Pleskov (Pskov) för i händelse av motgång kunde man retirera till Östersjöprovinserna. Försiktigheten skulle välja denna väg men den var kantad av svårigheter. Vägen gick genom kärr och skogsmarker och eftersom ryssarna här väntade anfall från kungen så var det härifrån svenskarna kunde vänta sig det hårdaste motståndet. Ryssarna hade förskansat sig ända från Pleskov till Smolensk. De enda återstående vägarna till Moskva var nu antingen direkt till Smolensk eller via Kiev och Ukraina.

Ryssarna hade antagit taktiken att inte inleda sig i några större stridigheter mot de fruktade svenskarna utan bara retirera lite i taget för att på så sätt trötta ut svenskarna i det långa loppet. Tsaren höll också på med att rusta upp sin här både kvantitativt och kvalitativt men det skulle ta sin tid. Karl XII förstärkte också sin armé, bland annat hade han givit order om nya rekryter från Stockholm men av obekant anledning anlände dessa först ett år senare, i november 1707. Kungens armé bestod nu av 43.000 man. Trots årstiden i Litauen ville kung Karl få kontakt med fienden och det fick han första gången den 28:e januari 1708. Vid Grodno hade tsaren tillfälligt förskansat sig för att förhindra svenskarna att gå över floden Njemen. Med en liten förtrupp på 800 man kastade sig Karl XII mot de 2000 ryssarna som försvarade flodövergångarna. Ryssarna antog att den svenske kungen kom med hela sin här och utrymde staden med tsaren i spetsen under natten och morgontimmarna.

Tsaren drog sig allt längre tillbaka och svenskarna följde efter men ryssarna använde den brända jordens taktik och förnödenheterna för den svenska armén började sina. Den sommaren uppstod inge större skärmytslingar och kungens här försökte proviantera bäst det gick. Karl XII hade också givit order till sin befälhavare i Riga, generalen Adam Ludwig Lewenhaupt, att skyndsamt komma med sina trupper om 16.000 man samt tross för förstärkning av huvudarmén men också komma med proviant. Lewenhaupt blev dock fördröjd gång på gång genom mindre ryska anfall och vid ett av dessa blev de tvungna att överge större delen av trossen. En besviken Adam Ludwig Lewenhaupt nådde till slut fram till huvudarmén, men utan alla de nya resurser som så väl hade behövts. Tsaren däremot skulle längre fram belåtet utropa slaget den 29 september 1708 till ”Poltavasegerns moder”.

Karl XII fortsatte mot Moskva. Med truppförstärkningarna samt den polska armén under Stanislavs befäl som ryckte fram söder om kung Karls armé beräknade kungen att han nu hade ca 80.000 till sitt förfogande för anfallet mot Moskva. Kungen trodde sig också få med kosackhövdingen Mazepa i sin planering. Detta skulle senare visa sig inte bli av. Motgångar och svårigheter fördröjde kungens framryckning. Lewenhaupt med återstoden av sin tross var ständigt på efterkälken och ryssarna skövlade allt i svenskarnas väg. Karl XII var nu tvungen att ge upp den raka vägen till Moskva och istället ta vägen via de bördiga slätterna i Ukraina för att kunna skaffa foder åt hästarna och den andra medförda boskapen. Manskapet skulle också kunna proviantera i Ukraina för nu var det en trött, hungrig och utsliten armé som behövde mycket näring inför det avgörande slaget mot ryssarna.

Under sommaren 1708, På väg mot Ukraina, vid staden Holovzyn (nära nuvarande Minsk i Vitryssland) hade tsarens trupper fått order om att inte släppa svenskarna över floden Djnepr. Lewenhaupts lilla armé var som vanligt på efterkälken och Karl XII hade bara med sig ca 12.000 man mot ryssarnas 40.000 man. Ryssarna ställde upp sin här för att stoppa svenskarna, men Karl XII såg att de hade gjort en felaktig uppställning och detta ville han utnyttja. Han låtsades anfalla ryssarnas högra flygel, men under natten förflyttade han sitt artilleri till en höjd där man behärskade alla vägar från ryssarnas flygel till de andra ryska trupperna. I gryningen gick svenskarna till anfall och orsakade ryssarna enorma förluster. Förlusterna för svenskarna uppgick till 265 döda mot ryssarnas 4.500. Karl XII betraktade denna seger som sin vackraste.

Vintern 1708- 1709 var den strängaste i mannaminne och svenska armén förlorade mycket av sitt manskap i kyla, svält och sjukdomar. Ryssarnas utnötningstaktik gjorde att den en gång så stolta svenska armén nu bestod av en trött missmodig samling med lite stridslust. Manskapet hade minskat från 30.000 till omkring 20.000 man. Ryssarna hade däremot förstärkt och var nu uppe i ca 80.000 man. Sådan var situationen i april 1709 när Karl XII beslöt att belägra staden Poltava i sydöstra Ukraina. Kungen ville med detta steg en gång för alla locka fienden till en avgörande strid istället för alla små tjuvnyp armén tidigare varit utsatt för. Givetvis trodde kungen att han skulle avgå som segrare, något annat vore otänkbart för honom.

Belägringen av Poltava sköttes inte heller bra, ryssarna lyckades till och med få in truppförstärkning i borgen. Det lilla kriget fortsatte alltjämt och svenskarna utsattes för små riktade attacker dag och natt vilket tröttade ut dem särskilt som livsmedel och ammunition började tryta alltmer.

I början av juni ankom tsar Peter till Poltava. Under mitten av månaden låtsades tsaren vilja gå över floden mot svenskarna och vid denna skärmytsling fick Karl XII sitt ödesdigra skott i vänsterfoten. Det var inget allvarligt, men det blev infektion och kungen var av och till medvetslös på grund av feber.

Tsaren hade med en här om ca 56.000 man och 72 kanoner gått över floden och stod nu endast några kilometer norr om svenskarna. Av den svenska hären återstod nu endast 18.000 man men av dessa var 5.000 man beordrade att bevaka trossen, hålla vakt mot Poltava så ingen överraskning kom från det hållet. Den svenska armén var nu innestängd på ett litet område och att vänta på hjälp från bundsförvanter kunde man inte längre hoppas på. Karl XII beslöt att trots sitt underläge gå till anfall mot tsarens huvudläger. Olikheten i stridskrafter var betänklig i företaget och än mer betänkligt var att kungen på grund av sitt sår inte kunde leda striden utan lämnade över befälet till fältmarskalken Rehnsköld. Denne var visserligen både erfaren och hade många segrar bakom sig men saknade kungens välde och auktoritet över hären.

Natten mellan den 27:e och 28:e juni gick den svenska hären mot det ryska lägret, kanske kunde man ta detta med överrumpling. Man ville i alla fall gå till anfall innan tsaren hade alla sina skansar färdigbyggda i lägret. Fotfolket tågade på fyra kolonner under Lewenhaupts befäl, rytteriet på 6 och här förde Creutz befälet. Med fotfolket följde kungen, vilande på en bår som bars av två hästar. Klockan 4 på morgonen den 28:e juni 1709 började anfallet. Under en mördande rysk artilleribeskjutning ryckte svenskarna fram mot skansarna och intog två som ännu inte var färdiga. När det ryska kavalleriet ryckte fram mellan skansarna ryckte även det svenska kavalleriet fram och det blev rytteristrid. Det svenska anfallet var så kraftigt att ryssarna efter en kort strid jagades på flykten och här kunde striden ha vänts till svenskarnas fördel. Man förföljde ryssarna en halv mil norr om deras läger till en plats där det varit lätt att nedgöra den ryska styrkan på grund av en naturlig oframkomlighet i terrängen. Men i en olycklig stund precis innan kom en order från fältmarskalken om att göra halt för att invänta den del av hären som blivit efter. Samtidigt erhöll den del av fotfolket som under Lewenhaupt trängt in mellan skansarna och nu stod redo att vända sig mot det ryska lägret, order om att dra sig tillbaka –—- och vänta.

Orsaken till denna order var följande: generalmajor Roos som anförde en av infanterikolonnerna, hade inte, som de andra generalerna, ryckt förbi de färdiga skansarna utan hade stannat framför ett par av dessa, upptagen med det fruktlösa försöket att storma och inta dessa. Roos blev därmed skild från den övriga hären. Tsaren som märkte detta misstag, sände generalen Menschikov med en överlägsen kår av både ryttare och fotfolk för att förgöra honom och hans folk. Roos omringades på alla sidor och hans folk blev till största delen dödade och några tillfångatagna.

Roos nederlag blev avgörande för hela stridens utgång. Det svenska fotfolket hade lidit en kännbar förlust, återstående kårer var splittrade och hade förlorat oersättlig tid, i synnerhet som Rehnsköld på ett oförklarligt sätt dröjde med att sända Roos undsättning. Förvirring uppstod i de svenska leden och fältmarskalken verkade alldeles ha förlorat fattningen.

Nu var tsar Peters stund kommen. Han hade låtit huvudstyrkan stå kvar inom det förskansade lägret, men då han nu såg hur lite krigsstyrka Karl XII i själva verket hade och att dess motståndskraft var så gott som bruten, lät han ställa upp större delen av sin här, ca 43.000 man, i slagordning framför lägret. Centern förde han själv befäl över, högra flygeln av general Bauer och den vänstra av General Menschikov. Svenskarna ställde sig i skogsbrynet med fotfolket främst. De var nu bara ca 4.000 man kvar. Bakom fotfolket stod rytteriet. Det var meningen att ryttarna som vanligt skulle bilda flyglarna men hann inte inta den uppställningen innan fotfolket gavs order om anfall.

Så började den andra striden vid Poltava klockan 9 på förmiddagen. Det svenska fotfolket ryckte på nytt fram trots motståndarens övermakt, som ytterligare förstärktes av en fruktansvärd artillerield under det att svenskarna i brist på krut måste strida med blanka vapen. På högra flygeln drev man först ryssarna tillbaka, men striden var för ojämn, hela regementen stupade, och efter en timme flydde fotfolket trots befälhavarnas alla maningar. I flykten drog de med sig rytteriet som knappast stridit alls. Rehnsköld, Piper och Hermelin med flera blev tillfångatagna, men kungen, som liggandes på sin bår varit med i de värsta striderna lyckades bland de sista på plats rädda sig undan.

Svenskarnas goda disciplin och ryssarnas ovana att fullfölja en seger gjorde att överlevarna av den svenska hären kunde samlas ett stycke bakom slagfältet på en plats där svenskarnas tross var kvarlämnad.

På kvällen den 28:e juni gav Karl XII order om marsch söderut. 5.000 man var stupade eller tillfångatagna vid Poltava, men den svenska styrkan räknade fortfarande ca 15.000 man. Marschen fortsatte söderut och den 30:e juni hade man nått staden Perevolotschna i vinkeln mellan Vorskla och Dnjepr. Kungen var för trött och sjuk för att göra några omfattande planer. Efter många övertalningsförsök och i försäkringar om att trupperna skulle komma efter, förmåddes den fysiskt utmattade kungen åtföljd av ett par hundra man att rädda sig över Dnjepr. Lite senare, vid soluppgången, besatte fienden höjderna runt stranden där svenskarna befann sig. Det var Menschikov med en här av 9.000 man som intagit höjderna. De stridsdugliga svenskarna var lika många till antalet, men var efter det sista halvårets olyckor modfällda, likgiltiga och lydde endast motvilligt order. Den återstående svenska hären kapitulerade med Lewenhaupt i spetsen. 14.000 man med artilleri, gevär, förråd, kassor och standar överlämnades till tsaren.

Artikeln publicerades ursprungligen 2014-06-28.