ANTIVITHET • I en CNN-krönika genomsyrad av oförblommerad antivithet beskriver den svarte gästkrönikören hur den tidlöse onde vite mannen omöjliggör byggandet av ”den mångrasliga amerikanska demokratin”.

CNN följde efter ett tag upp den frikännande domen mot Kyle Rittenhouse med en maratonlång så kallad op-ed-artikel högst upp på löpet, där den svarte gästkrönikören John Blake redan i rubriken varnar:

”Det finns inget mer skrämmande i Amerika idag än en arg vit man.”

Blake ondgör sig inledningsvis över vad han menar är myten inom politik och populärkultur om hur dåliga svarta människor är och han menar sig ”ha sett virala videor som hur oskyldiga svarta människor mister sitt liv på grund av denna stereotyp”.

Han hävdar att svarta människor rasprofileras på ett sätt som gör vita människor rädda för dem – och får dem att låsa sina dörrar när svarta finns i närheten.

Han talar om ”en psykologisk skatt” som svarta amerikaner enligt honom tvingas betala: den att ses som ”Public Enemy No. 1”

”Det är vita som står för våldet”

Men i själva verket är det, menar Blake, de vita som står för våldet.

Han listar i artikeln ett antal rättsfall som ska bevisa den tes som han förfäktar – att det mest hotfulla som står att finna i dagens USA är vreden hos vita män.

Huvudfokus läggs därvid på rättegången mot Kyle Rittenhouse, den mot demonstrationsdeltagare i Charlottesville, samt den mot tre vita män som anklagas för en attack mot joggaren Ahmaud Arbery.

I den sistnämnda rättegången, som utspelade sig i Georgia förra året, anklagades tre vita män för att förra året ha jagat och dödat Ahamaud Arbery, en 25-årig svart man medan han var ute och joggade.

Mannen som sköt Arbery agerade enligt omfattande bevisning, likt Kyle Rittenhouse och flertalet åtalade deltagare i Unite the right-demonstrationen i Charlottesville – i självförsvar.

Men det som skrämmer gästkrönikören Blake mer än någonting annat är ändå tanken på att han kan ”möta en vit beväpnad man som har inspirerats av de vita män som stått inför skranket i de här tre rättegångarna”.

Samtidigt uppger sig Blake vara så tolerant att han ändå inte förordar ”rasprofilering av vita män”.

Och han förklarar varför:

”Oräkneliga vita män svalde tårgas och träffades av gummikulor medan de marscherade tillsammans med demonstranter under förra årets protester mot mordet på George Floyd.”

Men ”händelser på senare tid” har övertygat Blake om att det är tid att på ett mer generellt plan utsätta fenomenet vithet för en skoningslös granskning.

Och en sådan granskning har fått honom att fokusera på vad han bedömer vara pudelns själva kärna:

”den vision av manlig maskulinitet som tillåter vissa vita män känna det som att de kan härska och brutalisera utan konsekvenser.”

”Den tidlöse arge vite mannen”

Blake extraherar här fram den tidlöse arge vite mannen, vars onda ande svävar över det amerikanska samhällsbygget genom hela dess historia.

Han skriver:

”Denne arge vite man har varit en huvudrollsinnehavare genom amerikansk historia. Han gav landet slaveri, masslakten på Amerikas ursprungsbefolkning, och Jim Crow-lagarna.

Han vrede bidrog också till att elda på upproret vid Kapitolium den 6 januari.

Det är denne arge vite man – inte den svarte eller brune, du ser närma sig på gatan i natten – som utgör det största hotet mot demokratin i Amerika.”

Blake påminner om en kommentar fälld av en kolumnist vid New York Times under rubriken ”Den arge vite manlige kaukasiern”.

Här hävdas att den destruktiva onda vreden i det amerikanska samhället innehas av vita män, som fruktar ett Amerika i förändring, ”där privilegiet att vara en vit man inte längre är vad det var.”

Krönikören Blake listar sedan yttringar av denna företeelse.

Valförrättare och skolstyrelsemedlemmar landet runt rapporterar, påpekar han, om eskalerande hot.

Och en färsk opinionsundersökning avslöjar att 30% av republikanerna anser att våld är befogat för att rädda landet.

Blake påstår vidare att vita män begått ”angrepp mot och mord på politiska motståndare” till något normalt i det amerikanska samhället.

Men för att få bilden fullständig måste man, resonerar Blake, till ”denna toxiska politiska atmosfär” lägga ett annat ytterligare element:

Amerikansk lagstiftning skyddar nämligen inte bara redan utfört ”vitt medborgargardistvåld” – utan ”ingjuter också mod tillnytt våld” hos ”vita medborgargardister”.

Blake ondgör sig över att ”den konservativt inriktade amerikanska Högsta Domstolen nu verkar redo att göra det lättare för folk att bära skjutvapen offentligt”.

Han återkommer här till de tre ovan beskrivna rättsfallen och underkänner utan motiv det självförsvar som skytten i såväl Rittenhouse- som Arberyfallet åberopade.

Blake avfärdar helt det våld som de icke-vita inblandade stod för i de här fallen, och föreslår istället att läsaren ska fokusera uteslutande på de vita männens agerande – samt beakta den potentiella faran hos dem [de vita män] ”vilka ingjutits modet att använda dödligt våld till och med mot en obeväpnad person...”.

”Arga vita män förstör demokratin”

Blake påstår att masskjutningar i USA utförs oftare av vita män än av någon annan grupp och han betonar att ”den vite mannens ilska” får många – inklusive andra vita män – att ”se sig om när de rör sig på offentliga platser” – och han hävdar här att de två männen som sköts och dödades av Rittenhouse i Wisconsin, likt den han skadade – var vita.

Blake knyter samman sin antivita krönika med att citera marxisten Ijeoma Oluo, författare till boken Mediocre: Det vita manliga Amerikas farliga arv.

I en bok präglad av paranoida föreställningar beskriver Oluo här ett liv i konstant fruktan för att arga vita män ska bli våldsamma mot henne själv samt mot ”oräkneliga andra svarta, bruna, funktionshindrade, queerpersoner, transpersoner samt kvinnor av samtliga demografiska grupper”.

Blakes krönika mynnar ändå ut i en slutsats som garanterat delas av många av hans (vita) meningsmotståndare:

”Vit manlig vrede kan visa sig vara en av de största stötestenarna när vi försöker bygga en framgångsrik multiraslig demokrati.”