VÄGVAL. Här berättar en sympatisör till organisationen om hur han kom att förstå nationalsocialismen, hans möte med organisationen och varför han nu kommer att ansluta sig till Svenska motståndsrörelsen.

Vandring5

Jag är en av de som vaknade till under tidigt nittiotal i samband med Ultima Thule-eran. Till skillnad från många av mina jämnåriga kamrater som bara gillade att klä sig i skinhead-kläder, härja och heila till musiken blev jag tidigt rasligt medveten och politiskt skolad. Jag blev också medveten, eller i alla fall upplyst, om judefrågan och förintelseindustrin via Radio Islam och genom en person som senare kom att bli framträdande inom den svenska nationella rörelsen.

Jag har sett organisationer, förbund och personer komma och gå genom åren. Jag hade själv en kort period efter att jag avslutat min gymnasieutbildning där jag försökte att inte tänka nationellt. Det höll endast någon månad då det räckte med att sätta på TV:n för att få ens vrede att vakna till liv på grund av hur det såg ut i Sverige och världen. Har ens ögon öppnats kan man inte längre blunda. Därför är det och har alltid varit helt oförståeligt hur gamla klasskamrater, vänner och andra människor kan sluta att vara nationella. Jag begriper det bara inte. Jag vill påstå att en sån människa aldrig ens varit nationell.

Dock har jag aldrig varit medlem i någon organisation, jag har skänkt lite pengar och deltagit på några demonstrationer, spridit propaganda för info14 med flera, men det är allt. Dels för att jag alltid varit obekväm med att stå med i politiska register och för att de flesta organisationer, förbund och politiska partier jag har träffat på har gjort mig besviken. Mycket alkohol, ej pålästa medlemmar och lite av vad jag själv kallar ”bondrasister”.

Mitt första möte med Svenska motståndsrörelsen var när jag deltog i Salem 2004 och träffade på några medlemmar ur organisationen. Deras uppträdande var något jag ej sett innan; pålästa, radikala, disciplinerade kämpar jag gärna hade vid min sida om konfrontation skulle uppstå.

Jag är en av dem som satt på patriot.nu och blev otroligt imponerad, speciellt av en video där medlemmar ur organisationen var ute i skogen och tränade repklättring, bar kamrater på bår och marscherade samt övernattade i skogen. Videon, som hade ’Karl den store’ med Glittertind som bakgrundsmusik, med dess militäriska och radikala framtoning gav verkligen det man kallar för ”wow-faktor”. Motståndsrörelsen är en organisation att räkna med tänkte jag, detta är precis vad vi behöver. Ändå sökte jag inte medlemskap, men en stund senare började jag mejla frågor och filosofiska tankar med en av organisationens dåvarande frontfigurer.


Sjukvårdskurs i Norge.

Jag har som sagt sett förbund, organisationer och personer komma och gå. Jag har som många andra också läst texter där man pekat ut organisationen som sekteristisk. Men efter att ha pratat med en person som varit nationell länge så glömmer jag aldrig vad han sa: ”Vilken öppen rörelse har lyckats och vad är lättast? Att klaga på en organisation eller att erkänna att man inte höll måttet som de kräver av sina medlemmar”. Något jag kan känna sammanfattar mycket. Jag kände igen att Motståndsrörelsen är sveriges enda nationalsocialistiska, disciplinerade och radikala organisation som faktiskt överlevt medan andra gått under. Kanske just tack vare sina krav och att inte vem som helst får vara med samt se ut och agera hur som helst.

Aktivitet med organisationen
Nu skulle jag få träffa och tillbringa lite mer tid med aktivister och medlemmar ur organisationen i min egna närhet och på ett mer personligt plan. Jag var medbjuden på en utflykt som näste 7 planerat.

Vi möttes upp en tidig morgon för avfärd mot destinationen. När vi presenterade oss skulle jag som man bör ta i hand, men alla tog i hand på ett mer kamratligt sätt. Vet inte om dom själva reagerade på detta men jag blev först lite paff, sedan smålog jag lite för mig själv. Sedan tyckte jag faktiskt att det var lite av en ära och såg handslaget som mer välkomnande än vad det vanliga handslaget hade upplevts.

vandring1

Det hela var uppstyrt i minsta detalj och väldigt bra planerat, faktiskt så var det förvånansvärt välplanerat! Aktivisterna imponerade med att hålla en bra takt och det kändes bra att kunna gå igenom varierande terräng och kunna prata med likasinnade. Hur hjälpsamma alla var för att alla skulle orka, lyckas bestiga svårare platser och den historiska information vi fick om de platser vi passerade av en i sällskapet. Jag hamnade i en diskussion om Tredje riket och ekonomi med en aktivist och blev verkligen imponerad av dennes kunskap och sätt att diskutera, vilket höll i sig under hela helgen.

När vi slog läger blev det lite mer politiska diskussioner och även filosofiska samtal och jag passade även på att fråga varför dom valt att engagera sig i Motståndsrörelsen. Självklart blev det även lite rövarhistorier och det var kul att få berätta för dom yngre aktivisterna om hur det var innan gummilagen hets mot folkgrupp kom och hur det kunde se ut på demonstrationer förut. Till exempel Sollebrunn -94 eller varför inte den anekdoten jag berättade om när jag gick i årsklass 8 och 9:

Vi åkte skolbuss till skolan med blandade årskullar och ur högtalarna spelades det Somalia Kickers, Storm och Vit aggression. Där satt vi, killar och tjejer och sjöng med till låtar som Hell seger och (Inter)Nationalen. Föreställ er det idag, en skolbuss där man spelar denna typ av musik, vilket ramaskri det skulle bli. Man kan konstatera att mycket hänt sedan dess på gott och ont.

Det som jag tog med mig och hoppas kunna komma att bidra med är hur vi ska lyckas knyta an till ungdomar idag. Musiken var något som drev in mig och fick mig att vakna men i dagens samhälle laddar ju dom flesta ner musik och vi har inget ”Ultima Thule” – även detta ledde till en intressant diskussion och olika lösningar i hur man skulle kunna väcka dagens ungdomar till rörelsen och raslig medvetenhet. För det är starka krafter vi kämpar mot som vi alla vet och vi måste bli bättre på fånga upp dom unga.

Själva vandringen var som sagt noggrant planerad, den tog på ens krafter och matpauserna var väl uppskattade och naturen var fantastisk. Man fick en påminnelse om varför man alltid försvarat och haft viljan att kämpa för Sverige. Såna här utflykter blir det garanterat mer av i framtiden för min del då man slås av förundran över hur vacker den svenska naturen är. Lugnet som infann sig på bergets topp när vi tog en kortare paus och såg solen gå ner över vattnet och den natur som låg runt omkring oss. Man låter intrycken sjunka in och jag kände en otrolig stolthet över att vara svensk, att sitta där utan ord i tystnad och med nya bekantskaper och ändå känna en gemenskap. Även hur viktigt det är att försvara detta och inte låta våra barn och deras barn gå miste om det vi just upplevde i det ögonblicket. Som ni förstår är det omöjligt med bild eller ord att förklara det utan man måste vara där, just då, för att förstå känslan.

vandring4

Efter kvällens politiska diskussioner och samtal gick vi och la oss, mätta och belåtna, jag tror aldrig mat smakat så gott i hela mitt liv som det gjorde efter vi slagit läger. Tidig uppgång väntade dagen efter för avmarsch mot bilarna. Vi åt vår medtagna frukost och begav oss hemåt. Precis som dagen innan visade organisationens medlemmar och aktivister på god fysisk form och höll bra takt, trots rejäla backar och tung terräng sista biten, fast var hela tiden måna om att alla skulle orka med.

Hela helgen genomsyrades av professionalism och kamratskap. Jag hade inte förväntat mig annat men det var verkligen över förväntan. Väl framme vid bilarna sa vi adjö och handslaget föll sig lika naturligt som när vi började gårdagen.

Nu inväntar jag bara ett möte med nästeschefen för att se vad som skulle passa mig bäst och för att få lite mer information, för jag kan inte längre bara passivt sitta bredvid. Inget av mina möten med aktivister eller medlemmar ur Motståndsrörelsen har gjort mig besviken, snarare imponerad. Det är alltså dags för första gången sedan mitt uppvaknande på 90 talet att engagera mig i en rörelse.

Med min ålder, efter det jag sett av rörelsen genom åren och med de yrken jag haft hoppas jag att jag kan bidra med positiva saker som för kampen framåt. Jag tror att genom att ta det här steget kommer jag själv utvecklas som människa, vilket jag anser är otroligt viktigt för alla människor. Att ständigt utvecklas och omges av personer som tar fram det bästa hos en och gör en till en bättre människa på alla sätt.

Jag tror det är många i min ålder som gett upp, men ni har alla en glöd inom er. Dela med er av era erfarenheter, lite roliga gamla historier, hjälp kämparna i fronten eller var ett bollplank. Vi har alla uppnått en ålder där många av oss skaffat familj eller ska skaffa familj. Men jag är övertygad om att skulle fler av oss ta steget jag tar nu, kommer vi kunna bidra med otroligt mycket.

Glöden inom er, mig och dagens frontsoldater kommer inte längre vara en glöd, utan bli en eld, ett hav av lågor. En eld som kommer sluka all dekadens och förtrycket från maktens elit för att vi sen ska kunna bygga en ny era på askan som lämnats kvar efter elden. För våra barn och deras barns barn.

Jag väljer självklart den rörelse som stått kvar trots hårda vindar, där man inte möts för ha ett fyllekalas, Sveriges enda nationalsocialistiska rörelse, en disciplinerad motståndsrörelse, den radikala spjutspetsen. Jag väljer den Svenska motståndsrörelsen

För dom 14 orden.

HELL SEGER!


  • Publicerad:
    2014-04-06 11:57