Året 1980 publicerade William Pierce – dedikerad nationalsocialist och grundare av den amerikanska organisationen National Alliance – en mörk framtidsvision. I Varför Västerlandet kommer att gå under slår Pierces fast att den vite amerikanen lever i stiltjet före stormen. Han förutspår att den vita ariska rasen inom en snar framtid kommer bli en undanskuffad minoritet i USA. Trettio år senare ger etablerad media Pierce rätt. Men vad är roten till Nordamerikas etniska kollaps?

Ett av budskapen i Varför Västerlandet kommer att gå under är att den vita majoriteten i USA inom en nära framtid kommer att bli en minoritet. Utifrån sin knivskarpa analysförmåga slog Pierce fast: ”Invandringen av icke-vita till västerlandets nationer – Australien, Kanada, England, Tyskland, Sverige och Förenta Staterna bland andra – har växt från nästan ingenting före andra världskriget till en lavin, vars styrka ökar från år till år, som tar sin näring ifrån en praktiskt taget outtömlig källa och som visar alla tecken på att fortsätta växa. De organiserade minoritetsgrupperna – svarta, mexikaner, judar och österlänningar – har beslutat att tvinga över maktbalansen till egen favör efter det att den vita majoriteten i Förenta staterna har blivit en minoritet.”

Bonnierkontrollerad media ger nu, genom utrikesreportaget ”Alla i USA kommer att få lära sig spanska” (Sydsvenskan 11/1 -10), Pierce rätt i hans olycksbådande förutsägelse.

Världsreporter Johan Anderberg är på besök i Jackson Heights, en stadsdel i mångmiljonstaden New York. Med en illa förtäckt skadeglädje berättar han för Sydsvenskans läsare; ”Området ser ut som en New Yorkfilm från förra sekelskiftet: ingen talar engelska…” Anderberg intervjuar bland annat en 31-årig peruansk invandrare, vilken försörjer sig som diskplockare. På frågan om det var svårt att ordna visum svarar den nyblivne amerikanen; ”Det var inte så svårt att bli medborgare. De frågade bara lite om USA:s historia. Och jag har alltid gillat historia.” Kenneth Johnson, demograf och forskare vid University of New Hampshire, redovisar den konkreta faktan bakom Anderbergs så muntert framställda reportage.

Förutbestämt till ett brunt-gult-svart-vitt land
Enbart varannan nyfödd amerikan är vit. 2009 fick 1.1 miljon människor permanent uppehållstillstånd i USA. Till detta kommer att den illegala invandringen är kolossal (enligt Pew Hispanic Center, är var fjärde jordbruksarbetare och var femte städare i USA en illegal invandrare). Fler utlandsfödda än någonsin tidigare i landets historia bor nu inom dess gränser. Inte sedan början av förra seklet, tiden för den sista stora massimmigrationen av ariska västeuropéer, har andelen invandrare av USA:s totala befolkning varit större. Johnson slår fast att det nu inte längre spelar någon som helst roll om nationens gränser stängs. Minoritetsgruppernas födelsetal, främst de spansktalandes, är så mycket högre att nationen ”är förutbestämt att bli ett brunt-gult-svart-vitt land”.

Mellan åren 2000 och 2008 växte antalet vita med två procent – hispanics och asiater med över 30 procent var. Bara antalet mexikaner i USA är större än det totala antalet invandrare i något annat land i hela världen. De senaste forskningsrönen är tydliga. År 2042 kommer landet att få en demografisk ”minoritets-majoritet”. Fyra stater är sedan 2008 ”minority-majority states”; Kalifornien, Texas, New Mexico och Hawaii. New York är snart också där. Till dessa kritiska fakta kommer att minoriteternas genomsnittsålder är betydligt yngre än den snabbt krympande majoritetsbefolkningen. Med detta innehar minoriteterna ett tydligt fysiskt överläge gentemot den åldrande ariska befolkningen.

Kollapsens orsak
Adolf Hitler lyfte i Mein Kampf fram USA som ett rasligt föredöme. ”Nordamerika, vars befolkning till övervägande delen består av germanska element, som i endast mycket ringa utsträckning beblandat sig med de färgade, uppvisar helt andra människor och en helt annan kultur än Central- och Sydamerika där de huvudsakligen romanska invandrarna ofta i mycket stor utsträckning haft umgänge med urinvånarna.” Den bild som Hitler presenterade av USA på 1920-talet har nu på 2000-talet dramatiskt förändrats. Vilken är orsaken till denna radikala demografiska förvandling, och det till de icke-ariska minoriteternas fördel?

Svaret på frågan finner vi genom att skärskåda en mycket frenetiskt och målmedveten aktivitet hos den på pappret minsta etniska minoriteten i USA – den judiska. William Pierce underströk denna stams politiska aktivitets betydelse för hans uppvaknande, under sin tid som biträdande fysikprofessor vid Oregon State University:

”Och jag kunde knappast undgå att lägga märke till att de mest gälla och framfusiga av dem som krävde ”omedelbar jämlikhet” för svarta, både på Oregon States universitetsområde och i media, inte var svarta utan medlemmar av en annan minoritetsgrupp – något som, för första gången i mitt liv, väckte den judiska frågan till liv.”

Judiska organisationers aktivism för en liberal amerikansk invandringspolitik är väldokumenterad. Likaså deras avgörande roll i förvandlingen av USA till ett mångetniskt helvete. Genom en planmässig strategi har etniskt medvetna judar, via lobbyorganisationer som Anti-Defamation League, Amerikanska judiska kommittén och Amerikanska kongressen opererat. Den projudiske forskaren Natan C. Belth berör ämnet i sin bok A Promise to Keep:

”Under alla de år, då striderna om invandringen utkämpandes i kongressen, stod judiska ledamöter i främsta linjen för de liberala krafterna: alltifrån Adolph Sabath till Samuel Dickstein och Emanuel Celler i representanthuset och från Herbert H. Lehman till Jacob Javits i senaten. Var och en av dessa var på sin tid ledare för Anti-Defamation League och för större organisationer, som var engagerade för demokratisk utveckling.”

Kevin MacDonald – professor i psykologi vid California State University och vars forskning om judarnas historia och påverkan över Västerlandet William Pierce varmt rekommenderade (enligt Robert Griffin i dennes Piercebiografi The Fame of a Dead Mans Deeds) – hävdar bestämt, i sin för vår tid avgörande bok Kritikkulturen:

”Det historiska materialet stöder omdömet att det alltsedan 1800-talet varit ett särskilt judiskt mål att göra Förenta staterna till ett mångkulturellt samhälle”.

MacDonald påpekar särskilt hur de judiska organisationerna lade upp sin strategi; ”Liksom var fallet i senare ansträngningar till förmån för invandring, bestod mycket av aktiviteten i personliga möten med politiker bakom kulisserna, detta för att minimera den allmänna uppfattningen om den judiska rollen och undvika att väcka motstånd.”

Under åren 1881 till 1965 fördes en relativt restriktiv och rasmedveten invandringspolitik i USA, med förmån för den ariska majoritetsbefolkningen. Men efter andra världskriget och dess olyckliga utfall, intensifierade de judiska lobbygrupperna sitt påtryckningsarbete mot de lagstiftande myndigheterna. Resultatet av detta subversiva arbete blev, enligt Roger M. Smith, professor i Political Science vid Harvards University, att:

”Den demokratiska kulturpluralismens ideal kom slutligen att dominera i amerikansk offentlig lag på 1950-talet och i synnerhet på 1960-talet, varvid den kom till uttryck i 1965 års lag om medborgerliga rättigheter, den liberaliserade invandrings- och naturaliseringslagen av år 1965 och 1965 års rösträttslag, i nya program för att göra skolornas och universitetens kursplaner mer anpassade till nationens av mångfald präglade kulturarv, i flerspråkiga röstsedlar och offentliga publikationer och i åtgärder för positiv särbehandling.”

I den officiella framställningen av medborgarrättsrörelsens kamp för minoriteternas rättigheter, har ”afroamerikanen” Martin Luther King helgonförklarats. Men denna framställning är en genomfalsk myt. För King var enbart en nicke-docka, en nyttig idiot vilken utnyttjades för ett helt annat etniskt intresse än negrernas. Pierces magkänsla, när han tvingades åse ”gälla” och ”framfusiga” judar i vild polemik för ”omedelbar jämlikhet”, var helt riktig.

Bakom ”afroamerikanens” frigörelse
Kings främste rådgivare och personlige sekreterare var juden Stanley Levinson. Det var denne Levinson som skrev de flesta av pastorns tal (och även större delen av hans bok Stride Toward Freedom) inklusive det så mystifierade I have a dream-talet, som King höll vid Lincolnmonumentet i Washington 1963. Men det mest väsentliga inflytande som judiska aktivister hade över medborgarrättsrörelsen, dirigerades via sammanslutningar som National Association for the Advancement of Colored People och Congress of Racial Equality. Namnet till trots var NAACP:s första ordförande (organisationen grundades redan 1909) en jude, Arthur Springarn, och ordförandeposten innehades sedan enbart av judar långt in på 1970-talet.

USA:s nuvarande president, den av massmedia så omhuldade mulatten Barack Obama, leddes in på den politiska banan av en Chicagojude – Marty Kaufman. Obama beskriver denne övervintrade 68-marxist som ”… inte värst förtroendeingivande. Han var en vit karl av medellängd som bar skrynklig kostym över den knubbiga figuren. Hans ansikte var tungrott och pryddes av yviga polisonger; bakom ett par tjocka, stålbågade glasögon tycktes hans blick fastlåst i en evig skelning.” Trots det inte allt för smickrande omdömet, har Obama varit traditionen trogen. Vita huset kryllar idag, liksom under Bush och Clinton administrationerna, av judar. Närmast sig har presidenten välkända etnocentriska judar som David Axelrod, Rahm Emanuel, Dennis Ross, Dan Shapiro och Mara Rudman.

Ett ljus av hopp
Som antyddes inledningsvis, så har artikeln Varför Västerlandet kommer att gå under mer än ett budskap. Ett var att Pierces ville tala klarspråk om den demografiska situationen för den ariska rasen i Västerlandet. Men ett annat, och jag vill hävda det viktigaste budskapet för oss att hörsamma, är den kraftfulla uppmaningen från den övertygade nationalsocialisten William Pierce, till politisk organisering.

Ty vägen framåt för den ariska rasen – borta i USA såväl här hemma i Sverige – stannar till syvene och sist inte vid en stillasittande medvetenhet om judefrågan. Även om den insikten är väsentlig för att vi idag ska kunna förstå orsakerna, inte bara till Nordamerikas kollaps utan för hela Västerlandets, så måste den driva oss till aktiv handling till motstånd. Och detta motstånd kommer endast att bära frukt om det sker organiserat.

Genom att peka ut de krav vilka ovillkorligen ställs på dagens kvarvarande arier – om vi vill överleva och föra vår sort vidare genom 2000-talet – tände Pierce ett ljust av hopp i mitt i sin mörka framtidsvision:

”De måste stå enade i en organisation som kombinerar deras styrka och fokuserar deras viljor; i denna tidsålder av atomiserade individer, där varje person dränks i massorna, utan identitet och utan makt, kan bara de som står enade segra.”

  • Publicerad:
    2010-03-01 00:00