BARNUPPFOSTRAN • Emma Karlsson skriver om vikten av att kunna erkänna misstag och be om ursäkt, även inför barn.

Varför kan vuxna inte be om ursäkt till barn? Vad är det för konstig inställning att man som vuxen inte ska erkänna fel och skuld inför barn och vad berättar det för barnen?

Jag har arbetat inom förskolan i många år och något som slagit mig är hur vuxna i skolan och barnomsorgen har så otroligt svårt att rannsaka sig själva och erkänna sina egna fel. Alla känner till att den svenska skolan är i kris och att lärare sedan länge har flytt fältet. Det är för mig inte så konstigt när man allt oftare läser om ungdomar som knivhugger både lärare och elever eller bara allmänt stör ordningen och lärare blir uppsagda om de säger ifrån på fel sätt.

Många vill hävda att det rör sig om barn med utländsk bakgrund men jag tänker här sticka ut hakan och säga att så inte är fallet. Ja, det finns absolut sådana barn och ja de kanske är överrepresenterade, men den här artikeln kommer fokusera på våra svenska barn och vårt ansvar som folkkamrater. Vart var du när pojken blev misshandlad på skolgården? Vart var du när flickan blev fotad innan idrotten och fick bilder spridda på Snapchat? Hur skulle du hanterar det om du får reda på att det är dina barn som utsätter sina folkkamrater för förnedring? Och vad är ditt ansvar till att det har blivit så?

I grund och botten är det här ett politiskt problem som grundar sig i decennier av dåligt hanterad socialpolitik och förtryckande av det svenska folket, men jag vill ändå hävda att vi som folkkamrater kan göra mycket för att förändra situationen. Framför allt så kan vi stärka våra barns självkänsla och göda folkgemenskapstanken genom att i våra dagliga val leda våra barn rätt. Första delen handlar om att faktiskt kunna be om ursäkt till barn när du som vuxen har gjort fel.

Det blir allt mer uppenbart för mig hur dåligt vårt folk som helhet mår. Det märks dels på att den psykiska ohälsan bland unga skenar och dels på den avsaknad av civilkurage och ledarskap som vuxna inom skolan och övriga samhället uppvisar. Man bryr sig helt enkelt inte längre och om man bryr sig så gör man oftast ingenting i alla fall. När rastvakter på skolan som exempel inte ingriper i våldssituationer för att de är rädda för barnet i fråga, då har något gått otroligt fel.

Vi, de vuxna, är förebilder för våra barn. Det är vi som med våra handlingar lär barnen vad som är rätt och fel, hur man beter sig och hur man hanterar situationer. När vuxna inte längre vågar hålla i kontrollen skapar man en situation där människor, läs barn, som ännu inte har en fullt utvecklad hjärna löser problem och situationer efter egen förmåga. Jag säger inte att det alltid är fel för det är det inte. Det är nyttigt med konflikter och man måste från tidig ålder lära sig att hantera konflikter på ett bra sätt. Men det gör man inte genom att de vuxna kapitulerar redan från förskolan och ”låter barnen hållas så lär de sig”. Man lär sig det genom att vuxna är närvarande och handleder situationen så konflikten löses på ett bra sätt där båda parter kanske ber om ursäkt och framför allt att när situationen är löst så är den löst. Om någon av parterna fortfarande känner sig oförrättad så är inte situationen löst utan kräver mer tid eller andra åtgärder.

Framför allt så handlar det om hur du som vuxen och förälder i det dagliga hanterar en konflikt. Om din lösning är att skylla på motparten, att inte se din egen skuld till händelsen och framför allt inte be om ursäkt när du faktiskt har gjort fel så kommer även barnen att göra det. Om du aldrig ber om ursäkt när du har sönder barnets saker eller sårar barnet kommer barnet ifråga inte heller att göra detta när konflikter uppstår mellan kompisar eller utanför hemmet. Det kommer i sin tur medföra att barnet får en skev bild av vad respekt är och även visa barnet att man får kränka eller behandla människor, djur eller egendom dåligt.

Jag ska måla upp ett scenario så ni förstår vad jag menar.

Alla barnen måste lämna in sina telefoner i skolan. De flesta gör det. Ett barn behöver ladda sin telefon och får tillåtelse att ha sladden i. En annan vuxen kommer in i rummet, snubblar på sladden så telefonen åker i golvet och skärmen spricker. Barnet blir självklart upprört och kanske anklagande eller ifrågasätter uppkäftigt vad den vuxna håller på med eller så säger barnet ingenting utan blir ledsen. Den vuxna svarar genom att kanske bli arg på barnet och ifrågasätter varför sladden är där överhuvudtaget och kanske till och med säger att barnet får skylla sig själv som har med sig telefonen till skolan eller inte laddar den hemma. Kontentan är att den vuxna som i det här fallet har gjort fel inte ber om ursäkt och barnet blir upprört vilket inte är konstigt.

Varför ber inte den vuxna om ursäkt? Det var ju inte meningen, det var en olycka? Det grundar sig med största sannolikhet i en osäkerhet hus den vuxna som kanske inte själv har lärt sig hur man hanterar situationer utan blivit illa behandlad som ung. Men genom att inte erkänna sitt misstag och visa barnet respekt så kan han heller inte förvänta sig att få respekt tillbaka från barnet. Med största sannolikhet kommer missnöje att gro hos det här barnet och dess föräldrar som trots allt får stå för kostnaden och en mindre konflikt har uppstått mellan familjen och skolan som tyvärr kan leda till mycket värre situationer om fler incidenter inträffar.

Hade du accepterat att någon har sönder dina ägodelar och inte ens ber om ursäkt för det? Om inte varför ska då barnet göra det? I mångt och mycket så kommer barnet efter protester att acceptera situationen och händelsen kommer spela över. Men i längden har man lärt barnet att man inte behöver ta hänsyn till dess känslor eller egendom. Det bekräftar för barnet att han är mindre värd än vuxna, att hans ägodelar inte har något värde och att man tydligen får trampa på den här personen utan att någonting händer, att det kanske till och med på något sätt är barnets fel. Barnet får heller inte sina känslor bekräftade, vilket visar på att barnet känner ”fel” – man får inte bli ledsen eller upprörd när någon har sönder ens saker. Framför allt kan man inte förvänta sig att bli förstådd eller ersatt. Vi kan applicera detta på yngre barn också.

Barnets leksak ligger glömd på golvet. Du trampar på den, gör dig illa skriker, kanske kastar leksaken och skäller på barnet. Barnet svarar med att bli upprörd, gråter och skriker eller så är barnet tyst och gömmer sig. Söker tröst hos den andre föräldern eftersom hela situationen blir negativ. Om detta händer upprepade gånger och blir en vana kommer barnet att lära sig att det dels inte har något värde och det är ok att kränka individen, vilket i sin tur leder till dålig självkänsla hos barnet som i sin tur kan leda till psykisk ohälsa längre fram i utvecklingen samt dåliga relationer mellan föräldrar och barn. Barnet växer sedan upp och blir barnet med telefonen och senare lärare och är den vuxna i situationen ovan.

Jag ska börja med att säga att man får bli arg. Det är en naturlig reaktion på en del situationer och barn måste lära sig att man får bli arg och man får uttrycka det, MEN när du har lugnat ner dig så be om ursäkt till barnet! Förklara varför du blev arg och att du förstår att barnet är ledsen för att leksaken nu är trasig och barnet kanske faktiskt blev rädd för dig när du blev så arg för att den inte förstår situationen. Det är otroligt viktigt att barnet oavsett ålder förstår vad det har gjort fel, varför man blev arg och framförallt att man kan bli förlåten och då är saken utredd. Det ska inte följa efter eller hänga kvar. Samma sak gäller med äldre barn som i situationen med telefonen. Ta upp telefonen. Be om ursäkt. ”Oj, det var inte meningen hur kan vi lösa det här?” Det visar barnet att om man råkar göra fel så kan man rätta till det. Det kan bli bra igen.

Du som vuxen och förälder har det yttersta ansvaret över dina barn och deras attityd. Du som förälder har ett ansvar att lära dina barn respekt för sig själv och mot andra människor. Du gör det genom att dels ge barnet din respekt, ge dig själv respekt och behandla andra med respekt. Att i dina dagliga handlingar visa och vägleda dina barn i folkgemenskapens tecken. Stå upp för dina kamrater och din familj, visa civilkurage i vardagen så kommer även dina barn att göra det. Visa hänsyn och omtanke för din folkkamrater så göder du folkgemenskapstanken hos dina barn. Ge dina barn beröm när de faktiskt har gjort något bra och lär dem att deras felsteg kan bli förlåtna om de gör om och gör rätt. Framför allt lär dina barn att även du kan göra fel men be om ursäkt för det. Då lägger du grunden för dina barn att de har ett värde som ska respekteras både av dig och andra i samhället.

Ge dem en självkänsla av stolthet och styrka genom att själv uppvisa handlingar som bidrar till folkgemenskapen.