Dagens datum 1 maj: Den 1 maj 1933 organiserade nationalsocialisterna för första gången ”Tag der nationalen Arbeit”. Vid detta förstamajfirande i Tempelhof, Berlin, samlades 1,5 miljoner tyskar.
INSÄNDARE. Jenny Svensson skriver här om hur det i dagens politiskt korrekta och intoleranta Sverige kan kosta att ha ”fel” åsikter.
Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.
Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se
Jag får nog börja med att skriva att detta är mina erfarenheter, ingen annans.
Jag är uppvuxen i ett hem där källkritik, nyfikenhet, frågvishet och ifrågasättande uppmuntrades. Otaliga är de samtal mina föräldrar fick ta emot från mina skolor med synpunkter på mitt agerande. De gillade inte att jag ställde frågor, frågor som de sällan hade svar på. Ännu mindre gillade de det faktum att jag inte ansåg att något nödvändigtvis var sant bara för att det stod i en bok.
Skolan fick aldrig det resultat de förväntat sig från mina föräldrar, de delade helt enkelt inte synen på lärande, utan de fortsatte att uppmuntra mig att tänka själv. Vilket de ångrar bittert idag, då de absolut inte delar min syn på samhällets generella förfall.
Jag växte upp i en väldigt skyddad värld, jag har aldrig haft invandrare runt omkring mig. Varken i områden där jag bott eller i min skola. Det är förmodligen en bidragande orsak till att mitt uppvaknande kom sent i livet. Jag hade helt enkelt aldrig drabbats själv av mångkulturen, och inte någon i min närhet heller.
När mitt uppvaknade kom, eller vad man nu väljer att kalla det var det inte på grund av att jag drabbats av någon specifik händelse, utan helt enkelt insikten av sambandet mellan vår nedmonterade välfärd och de skenande kostnaderna av invasionen. Och ja, det är inte längre en fråga om invandring. Vi blir invaderade.
Jag har alltid varit frispråkig och stått för min åsikt även när den varit obekväm och gett mig problem. Men konsekvenserna har aldrig varit så omfattande som nu. Det känns som att jag har begått ett allvarligt brott, mord, våldtäkt eller liknande. Mina vänner försvinner, relationen till min familj är extremt ansträngd och det medför problem på jobbet.
Jag är helt ostraffad och det mest olagliga jag har gjort är nog lite skatteplanering. Men ändå klarade jag inte säkerhetskollen för ett av konsultuppdragen jag skulle få. Min chef var inte helt lycklig kan jag väl säga, det var ett stort jobb företaget förlorade på grund av mina politiska åsikter.
Jag kommer inte att ändra inställning, men jag kan inte hjälpa att känna en bitterhet inför det faktum att jag numera är en social paria, trots att jag är samma person som alltid. Jag är obekväm, det har jag alltid varit. Men förut var jag tydligen obekväm på rätt vis.
/Jenny Svensson
Hoppa till huvudinnehåll
