CORONAKRISEN • Kristoffer Boström ger tummen upp för Axel Berglunds analys av svenska makthavares coronastrategi, som bygger på manipulation snarare än påbud och förbud. Men han undrar var Berglund fanns i höstas.

Några månader efter att den så kallade ”Coronakrisen” – tillfälligt eller för gott – ebbat ut och ersatts av ”Ukrainakrisen” skriver juristen Axel Berglund en kritisk debattartikel om den förra. Han utkräver dess ansvariga på ett moraliskt ansvar som han vet att de inte kommer att kännas vid. ”Människor exkluderades, utsattes för utpressning och några skadades också av covid-19-vaccinen, vissa allvarligt” dundrar juristen och ställer frågan:

Kommer ledande politiker och deras kampanjmakare känna något ansvar för dem som drabbats?

Berglund menar att tiden för en summering av vad som hände under coronakrisen just precis mognat och illustrerar detta med ett välkänt Shakespeare-citat:

Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över.

”Ett tomt kärl ger det starkaste ljudet” påpekar Berglund och konstaterar att människor under pågående coronakris gjordes ”rusiga på skräck producerade av tomma kärl”. Sannolikhetsprincipen fick, resonerar han, ge vika när beslutsfattande konsekvent anpassades efter ”värsta möjliga scenarion”. Den ”hotande sjukdomen” gav överlag måttliga förkylningssymptom.

Maktens kommunikation till de underlydande drabbades av ”kan-sjukan”. Alla kan helt ovetande därom vara smittspridare. Även yngre ej multisjuka kan teoretiskt fara illa av corona. Sammanfattningsvis är ingen säker förrän alla är säkra. ”Tomt kärl, starkt ljud” kommenterar Berglund.

Den förvridna statistik som medier presenterade över antalet smittade och avlidna med/av corona ackompanjerades åtminstone under ”pandemins” början av bilder på kineser som kollapsade på gatan. Data som talade emot sjukdomens ”samhällsfarlighet” censurerades konsekvent.

Detta material tog sedan ledande politiker runtom i världen till intäkt för ”att visa handlingskraft i en krissituation” och det tillstånd av rädsla som de försatt befolkningen i, gav dem mandat att utöka sin makt. De åtgärder som vidtogs fördelades ojämnt mellan världens länder, och kom att tillämpas med olika grad av strikthet på olika ställen:

• Utegångsförbud för såväl friska som sjuka
• Munskyddskrav
• Nedstängningar
• Stipulerat säkerhetsavstånd människor emellan
• Inlåsta och isolerade åldringar som ofta lämnades att dö i ensamhet
• Tvång att motta oprövade och potentiellt skadliga vacciner
• Tvångsåtgärden vaccinpass

Ingen av dessa åtgärder har, påminner Berglund, bevisats ha någon inverkan på smittspridning av covid.

”På svenskarna biter manipulation bättre än påbud och förbud”

Orsaken till att något vaccintvång aldrig genomdrivits i Sverige, finner artikelförfattaren först i det faktum att myndigheterna här förlitat sig på att de flesta i en auktoritetstroende befolkning följer de ”rekommendationer” som gives dem.

Men överläkaren ser här också sluga strategier:

Med retorik om ”solidaritet” och ”ansvarstagande” kallade myndigheter in befolkningen till vaccination. Även de som haft sjukdomen – och uppnått immunitet emot den – stämplades som ”ansvarslösa” om de motsatte sig. Först rekommenderades personer inom riskgrupper vaccinering, sedan förklarades det vara av yttersta vikt att samtliga vaccinerar sig.

Berglund pekar även på direkta – men samtidigt försåtliga – hot mot dem som tvekade. När överläkaren Magnus Snäckestrand i GP skriver att man minsann får ”ta konsekvenserna” om man underlåter att vaccinera sig, så får han enligt Berglund människor att känna att de nog blir allvarligt sjuka om de inte vaccinerar sig, medan det underliggande hotet om ”diskriminering och exkludering” säkerligen ofta passerar under deras ”medvetenhetsradar”. Likt en fotbollstränare i pep-talk med sina spelare uppmanar Snäckstrand sedan alla vaccintvekande att vara goda lagspelare och ”ta en för laget”. Manipulation i mästarklass!

Berglund drar slutsatsen att sprutans uppgift under coronakrisen var att ”befria befolkningen från härskarnas inkompetenta åtgärder”.

Han fortsätter:

Den blev för många en symbol- och identitetshandling, en initiationsrit där det gällde att kunna acceptera ett kroppsligt ingrepp (vaccination) för att bli adlad till den nya samhällsklassen.

”Rasism” – men för goda syften

I detta sammanhang helgade ändamålet medlen. Till och med annars stigmatiserade ”rasistiska” argument blev nu rumsrena. Ansvariga myndigheter påminde regelbundet om att kategorin ”ovaccinerade” de facto domineras av ”lågutbildade och utomeuropeiska invandrare” – vilkas sällskap etniska svenskar kanske inte föredrar?

Agnes Wold gjorde i Expressen en poäng av att det bland obildade i Indien sprids en myt om att den som tar coronavaccinet förvandlas till en apa. Hon vänder sig i sammanhanget direkt till läsarna med frågan:

Vem vill vara med i tokklubben?

Berglund konstaterar att denna klubb uppenbarligen har växt efter hand, vilket, menar han, kan bero på faktorer som:

• Endast några veckor efter införandet av vaccinationsbeviset i december 2021 ”exploderade smittan ute i samhället och nådde extrema nivåer”.
• ”Ledande politiska propagandister för vaccinpasset” har en efter en tillkännagivit att de testat positivt och har därefter isolerat sig.

Överläkaren påminner slutligen om att i detta ännu tidiga stadium har runt hundra individer i Sverige befunnits vara berättigade ersättning av läkemedelsförsäkringen för skador orsakade av covidvaccin. Han överlåter till läsaren uppgiften att förutspå den framtida utvecklingen för sådana anspråk.

Var fanns ni i höstas?

Undertecknad finner i Alex Berglunds debattartikel en rad skarpa iakttagelser uttryckta på ett direkt sätt. Jag finner hans analys av hur makthavare utan några mer omfattande tvångsåtgärder men genom manipulation fick en majoritet av svenskarna att låta sig injiceras med ett oprövat vaccin mot en harmlös åkomma – lysande. Vad jag vänder mig mot är hans slutsats att denna analys av makthavarnas coronapolitik skulle ha blivit möjlig att göra först nu, när ”Coronapandemin” ersatts av ”Rysslands angrepp på Ukraina” som ”the current thing” – och inte längre på samma sätt avgör en tyckares positionering i förhållande till åsiktskorridoren. Var fanns du i höstas Berglund – och var fanns Expressen?