Det vankas riksdagsval. Och politrukerna har, som seden bjuder, tagit fram stora köttkniven. Frikostigt skärs tjocka skivor av valfläsket upp. För en tid sedan fick man sig till livs en fettdrypande skiva – en vicestatsministers nuna fanns flinade på tamburens golv.

Valfläskets kockar arbetar fingrarna kokheta för att hinna med beställningarna. Från Rosenbad kastas vallöftena ut likt konfetti. Det finns ingen hejd. Trots att man som revolutionär, med ganska så svala känslor för parlamentarism, knappast låter tillvaron förgyllas av lockropen, så står skiten en upp till knäna. Ytterdörrens prydliga ”Reklam nej tack” är till inget som helst värn. Ty ”samhällsinformation” räknas inte som reklam, utan som omistlig upplysning. Det prackas oblygt på alla och envar med brevlåda.

En morgon låg vicestatsministern på tamburens golv. Eller ja, en bild av henne. Maud Olofsson (ni vet centeranföraren som den gode Göran Persson roade sig att trakassera för lönnfetma) flinar glatt och frågar näbbigt; ”Just nu pratar alla om jobben. Men har du tänkt på var jobb kommer ifrån?” Nej Maud, jag vet inte vart jobben kommer ifrån, snälla upplys mig! Den gode centerledaren levererar självsäkert: ”De nya jobben skapas av nya och växande företag.” Jaha. Säger du det, Maud…

Det bisarra med parlamentarismen är inte den förskoleargumentation som en vicestatsminister öppet kan hänge sig åt, utan att bli klassad som imbecill och tvångsintas. Nej, det är styrelseformen som till sin grund är befängd. Ett system som utger sig för att vara den enda legitima uttolkaren för ”folkviljan”, och som benhårt hävdar att denna vilja enbart kan komma till tals genom partibyråkrater. Riksdagsmän vilka hamnat i maktens korridorer tackvare sin förmåga att slicka sig uppåt i beslutsfattandet via snäva intressepartier, med tillhörande unkna klassintressen. Och vilka, när det väl vankas ett nytt val, tittar fram ur sina gömmor för att ivrigt sprida sitt stinna valfläsk exakt vart fjärde år.

Åsynen av en lismande Maud, med valfläskets kniv i högsta hugg, fick mig att dra till minnes vad en folkledare en gång skrev. Efter att noga ha följt den parlamentariska villfarelsen under några år i Wien, utbrister Hitler i Mien Kampf: ”Efter fyra år… när upplösningen av de parlamentariska församlingarna börjar rycka närmare och närmare, smyger sig en okuvlig trängtan över herrarna. Liksom ollonborrens larv intet annat förmår än förvandlas till ollonborre så lämnar dessa fjärilslarver den stora gemensamma puppan och fladdrar vingprydd ut bland sitt kära Folk. De talar åter till sina väljare, berättar om sitt eget enorma arbete och om de övrigas illvilliga förstockelse.”

Syftet med det gyckelspel som går under epitetet riksdagsval, med mellanakt i Almedalen och slutsport i september, är kort och gott att säkerställa gycklarnas möjligheter till ytterligare fyra år i gräddfilen. För att borga för position och arvode, är hycklarna beredda att skära upp hur stora skivor av fläsk som helst. I fyra år har de krälat fram i en larvtillvaro, utan att nämnvärt bry sig om det Folk som en gång röjde vägen till taburetterna. Nu återuppstår de som färgsprakande fjärilar i kulörer om grönt, blått och rött.

Med blicken hän mot den Nordiska republik vars födelse Motståndsrörelsen genom sin envetna kamp bereder, kan följande konstateras: Alla de fjärilar som börjat surra kring oss är i själva verket blodsdiande mygg. Och även om ens revolutionära glöd skulle kunna föranleda användning av lämpligt myggmedel nu på momangen, får man nöja sig med att i stillhet knyckla ihop propagandabladet från Centern. Allt har, som bekant, sin tid.

  • Publicerad:
    2010-07-08 00:00