Dagens datum 19 augusti: Denna dag 1960 reviderade den tyske historikern Martin Broszat den etablerade synen på ”förintelsen” då han i ett brev till Die Zeit skrev att inga människor hade gasats på rikstysk mark – Bergen-Belsen, Dachau eller Buchenwald – som tidigare hade påståtts.

martin-broszat-brev

Under Nürnbergrättegången presenterades en mängd ”vittnesmål”, rapporter och film som bevis för att koncentrationslägren i Dachau, Buchenwald och Bergen-Belsen var ”förintelseläger” där det ”gasades” fångar. Bland annat accepterade tribunalen en rapport från den franska regeringen som bevismaterial (exhibit RF-301). I denna stod:

Allt hade planerats in i minsta detalj. 1944, i Buchenwald, hade de förlängt ett järnvägsspår så att de deporterade skulle ledas direkt in i gaskammaren. Vissa [gaskammare] hade ett golv som tippade och direkt ledde ner fångarna i rummet med krematorieugnen.

Flera av de tidigare historierevisionisterna – Paul Rassinier, Harry Elmer Barnes och David Hoggan – avfärdade dessa påståenden och menade exempelvis att det inte skulle ha funnits några funktionsdugliga gaskammare i Dachau, vilket bland annat en film som visades i Nürnberg påstod. De talade dock för döva öron, då det redan var bestämt att det gasades fångar i dessa läger.

Men den 19 augusti 1960 skedde en stor revidering av den etablerade föreställningen om ”förintelsen” då den tyske historikern Martin Broszat avfärdade alla tidigare påståenden om ”förintelseläger” och ”gaskammare” i lägren som fanns på rikstysk mark – områden som varit tyska innan 1937. Detta gjordes i ett brev till tidningen Die Zeit med rubriken ”Keine Vergasung in Dachau” (Ingen gasning i Dachau) som förklarade att ”varken i Dachau eller i Bergen-Belsen eller i Buchenwald gasades judar eller andra fångar”.

Brevet vann berömmelse och fick massmedial spridning även utanför Tyskland. Såväl nazistjägaren Simon Wiesenthal som den judiske historikern Raul Hilberg – några av de främsta spridarna av förintelsemyten – har senare medgett att det inte fanns några gaskammare i Dachau, Buchenwald och Bergen-Belsen.

Även Martin Broszat själv har i sin roll som chef för historieinstitutet Institut für Zeitgeschichte ägnat stor del av sitt liv åt att hålla förintelsemyten vid liv. Revisionister menar därför att Broszat för att hålla myten vid liv varit tvungen att revidera den och erkänna att anklagelserna åtminstone varit delvis falska – något som Rassniner, Barnes och Doggan redan hade visat. Broszat var nämligen fortfarande en anhängare av föreställningen att att gasningar av människor ägde rum i de ockuperade områdena, då särskilt Auschwitz-Birkenau, vilket också framgår i brevet.

Professorn och revisionisten Robert Faurisson har riktat följande kritik till Broszats brev:

How does Dr. Broszat know that ”gas chambers” in the Old Reich were frauds?

How does he know that the ”gas chambers” in Poland are genuine?

Why do the ”proofs,” the ”certainties,” and the ”eyewitness accounts” concerning the concentration camps in the west suddenly have no value, while the ”proofs,” ”certainties,” and ”eyewitness accounts” concerning the camps in Poland Communist territory still remain true?

Men oavsett Broszats motiv är det ett faktum att han i sitt brev medger att alla förintelseöverlevares vittnesmål, rapporter och annat bevismaterial som rörde gasningar i Dachau, Bergen-Belsen och Buchenwald, och som presenterats som autentiska under Nürnbergrättegångarna, i historieböcker och i massmedia, hade varit falska – en del av ett bedrägeri.

Nedan återges en engelsk översättning av Martin Broszats brev:

Neither in Dachau nor in Bergen-Belsen nor in Buchenwald were Jews or other prisoners gassed. The gas chamber in Dachau was never entirely finished or put ”into operation.” Hundreds of thousands of prisoners who perished in Dachau and other concentration camps in the Old Reich [that is, Germany in its borders of 1937] were victims, above all, of the catastrophic hygienic and provisioning conditions: according to official SS statistics, during the twelve months from July 1942 through June 1943 alone, 110,812 persons died of disease and hunger in all of the concentration camps of the Reich. The mass extermination of the Jews by gassing began in 1941-1942 and occurred exclusively in a few facilities selected and equipped with appropriate technical installations, above all in the occupied Polish territory (but at no place in the Old Reich): in Auschwitz-Birkenau, in Sobibor on the Bug [river], in Treblinka, Chelmno and Belzec.

It is at those places, but not in Bergen-Belsen, Dachau or Buchenwald, where the mass extermination facilities, spoken of in your article [in an earlier issue of Die Zeit], were built and disguised as shower baths or disinfection rooms. This necessary differentiation does not, of course, change anything regarding the criminal character of the facility that was the concentration camp. However, it may perhaps help eliminate the annoying confusion that arises from the fact that some ineducable people make use of a few arguments that, while correct, are polemically torn from the context, and that, rushing to respond to them are other people who, although they have the correct overall view, rely upon false or mistaken information.

Dr. M. Broszat
Institute for Contemporary History
Munich

Nedan originalbrevet från Die Zeit den 19 augusti 1960:

jhr-13-3-broszat-l

Rekommenderad läsning:
’No Gassing In Dachau’
The ’Problem of the Gas Chambers’
Wiesenthal Re-Confirms: ’No Extermination Camps on German Soil’

Artikeln publicerades ursprungligen 2014-08-19.


  • Publicerad:
    2018-08-19 01:19