Under gårdagen, söndagen den 20 september, utspelades en intressant scen på Sergels torg i Stockholm. Muslimer stod mot muslimer med polisen emellan samt svenskar som nyfikna åskådare. I den förda politikens och mångkulturens namn sker det mest absurda i vårt land.

På ena sidan stod antisionistiska muslimer vilka ger sitt stöd till regimen i Iran, organisationer som Hizbollah och Hamas och som ser staten Israel som sin fiende nummer ett. En av deras talare var halvjuden Lasse Wilhelmsson som är antisionist och starkt kritisk till staten Israel och den judiska chauvinismen. En annan talare var Mohamed Omar, troende muslim och tidigare omhuldad av etablissemanget, men nu ute i kylan efter flera politiskt inkorrekta uttalanden. På andra sidan stod muslimer vilka är motståndare till Iranregimen och vilka av allt att döma använder en mer modest ton i sin kritik av Israel.

Under demonstrationen ropade folksamlingen ”död åt Israel” och enligt nyhetssidan nationell.nu uttryckte Mohamed Omar att ”muslimerna kommer att kämpa för att förinta Israel”. De mer politiskt korrekta motdemonstranterna svarade med att kasta ägg och bete sig.

Som nationalsocialist tycker jag att de antisionistiska muslimernas sak är av godo och jag förstår verkligen deras känslor gent emot staten Israel. Jag instämmer i stödet av Hizbollah och Hamas och jag anser regimen i Iran verkar vara hyfsad vettig (utifrån de begränsade kunskaper jag har om den). Så långt allt väl – men…

Ingenting ändrar på följande fakta: främlingsinvasionen som fortsätter att drabba Sverige är ett hot mot vår överlevnad på sikt och den muslimska närvaron i sig är ett hot på grund av den religion de bekänner sig till. För hur man än vrider och vänder på det hela så är islam en abrahamitisk religion sprungen ur judendomen (precis som kristendomen). Vidare är islam en religion som är militant missionerande, frånvänd det ariska kynnet samt mångkulturell till sin natur. Islam har växt fram och skapats efter det behov som funnits bland de folk den först anammats av, men den har ingen plats i Norden.

Vidare finner jag det underligt att rasfrämlingarna i Sverige, vilka är muslimer och för den iranska regimen, alternativt för Hizbollah och Hamas, inte följer sin övertygelse och reser tillbaka till de områden där de kan få tillfälle att göra sin plikt. Det samma riktar jag gent emot deras motståndare. Varför skall man stå på varsin sida om Sergels torg och uttrycka sina känslor, när deras handgripliga hjälp hade varit väl bekommen i Palestina eller Iran – eller någon annanstans? Jag låter läsaren själv fundera ut svaret på den frågan.

En annan observation jag gör är att delar av den såkallade nationella rörelsen omfamnat både Omar och Wilhelmsson som allierade, och i viss mån förebilder, i den kamp vi för. Så enkom för att man kanske gillar samma esoteriska böcker samt delar en aversion mot Israel och sionismen (ja, jag förenklar det hela medvetet, och ja, jag har läst och studerat Evola och Guénon med flera). Detta är en farlig väg att vandra, precis som när man omfamnar Finkelstein eller Cole. Det hela bottnar i en konstig önskan att berättiga sitt eget engagemang, samt att försöka göra det mer ”rumsrent” genom att få representanter för ”motståndarsidan” att inta samma eller liknande ställning som en själv. Alltså precis som när västerländska revisionister fraterniserar med judiska dito.

Colin Jordan utryckte sig väl om detta och rådde oss till hur vi skall agera.

”Det verkar som att ett antal judar själva har vaknat upp till sina likars beteenden och som faktiskt öppet talar emot sin egen sort. När det kommer till dessa judiska dissidenter, vilka avslöjar den judiska religionens hemligheter, som kritiserar industrin kring den så kallade Förintelsen och så vidare, finns det orsak för oss att lyfta fram dem som källor i vårt resonemang kring samma ämnen. Men längre än så går vi inte. Vi får aldrig tillåta dem ibland oss vare sig i organisationen eller i något annat sammanhang. Av naturen kan de aldrig bli en av oss.
En jude är alltid en jude och en halvjude är det till hälften. Inget kan ändra på detta och därmed inte heller på den medfödda karaktären som styr individens tankar och uppträdande. Även om en jude är självkritisk och öppen med det, blir han eller hon aldrig en arisk patriot. Han eller hon är bara en judisk dissident.”

Här riktar sig Jordan uppenbarligen mot judiska dissidenter, men samma resonemang bör vi gott och väl använda när det kommer till islamister som Mohamed Omar, Ahmed Rami med flera. De är inte arier och de kan inte företräda den ariska motståndskampen. De har sina egna intressen och bevekelsegrunder och de bekänner sig till en främmande, mångkulturell erövrarreligion. Vi år vår sida finner grunden för vår kamp i rasen, inte religion eller nationalitet.

Naturligtvis kan vi föra civiliserade dialoger gällande ämnen där beröringspunkter finns och naturligtvis skall vi dra den nytta vi kan av sådana. Men några samarbeten eller allianser har jag mycket svårt att se framför mig.

  • Publicerad:
    2009-09-21 00:00