KOMMENTAR • Under söndagens avsnitt av Radio Nordfront gästade opinionsbildaren och sionisten Stefan Torssell för att diskutera Israel. Simon Holmqvist skriver här om sina tankar av det uppskattade avsnittet.

När Hamas inledde sin överraskningsattack mot Israel den 7 oktober blev många i våra kretsar chockade över hur många systemkritiker, invandringskritiker och till och med förment nationella som antingen helt öppet tog ställning för Israel mot palestinierna eller i många fall bara vägrade ta ställning mot Israel.

Nordiska motståndsrörelsen har också kritiserats av nationella för organisationens propalestinska ställningstagandet, som till och med har beskrivits som ett ”svek mot svenskarna” av vissa anonyma Internetkrigare. Detta ledde till att vi på Nordfronts redaktion ville försöka anordna ett samtal med en person som uttryckligen valt Israels sida i syfte att försöka tydliggöra positionerna och förstå vad det är som gör att någon kan sympatisera med den kriminella sioniststaten.

En som öppet och väldigt passionerat bekänt sig till sionismen är Stefan Torssell, känd både som författare av en bok om Estonia, skribent i diverse alternativmedier och systemkritiker. Torssell har tidigare intervjuats av Marcus Hansson och därmed fick han förfrågan ifall han ville gästa Radio Nordfront för en diskussion snarare än en debatt i frågan om Israel.

Under söndagen gästade som bekant Torssell RN, vilket ledde till ett fyra timmar långt avsnitt. Diskussionerna drog ut på tiden då det fanns väldigt mycket att säga och även om en sansad diskussion stundtals övergick till hetsig debatt höll båda sidor god ton och fick utrymme att framföra sina argument. Det tog dock inte lång tid innan det blev uppenbart att det för Torssell är lika självklart att stödja Israel som det är självklart för oss RN-gubbar att inte göra det.

Det jag har tagit med mig från diskussionen är att frågan om judar och Israel i första hand inte är ett rationellt övervägande för de som ser sig som sionister. Istället handlar det nästan uteslutande om känslor.

Även en person som Stefan Torssell, som i många kontroversiella frågor kan se nyktert och objektivt på saker och ting, drabbas av starka känslor i sitt försvar av Israel och judenheten. Han använder begrepp som ”ofattbar ondska” när han beskriver förra århundradets konflikt mellan judenheten och tyskarna och hävdade i vår sändning att denna ”ondska” var närvarande även om bara en enda jude skulle förföljas. Samtidigt kan han inte medge att någon palestinier förföljs av Israel – åtminstone inte på grund av sin etnicitet. I det fallet – till skillnad från när judar är offer – handlar det om ”konflikt” eller ”krig” snarare än ”förföljelse”, enligt Torssell.

Trots att Torssell i viss mån kunde medge att judar har varit och är överrepresenterade i destruktiva strömningar och institutioner som skadar vår civilisation vidhöll han att antisemitism är och alltid har varit ”totalt obefogat”. Detta är något av pudelns kärna för den moderna uppfattningen om judar, att judar alltid per definition är oskyldiga offer oavsett vad de har gjort. Det nästintill magiska oskuldstillstånd som judarna befinner sig i kan aldrig appliceras på någon annan grupp eller människa och ger inte bara judenheten en särställning utan även ett enormt försprång i konkurrensen med andra gruppers intressen.

Torssells uppfattning är även att det är en slags kardinalsynd att förfölja någon på grund av dennes etnicitet (oavsett vad den är), men anser likväl att hela Västbanken ska utrymmas på araber till förmån för judiska ”bosättare” trots att han också medger att en sådan gärning utgör etnisk rensning enligt alla definitioner.

Det är också ganska typiskt att en sådan påläst och kritiskt tänkande man som Stefan Torssell trots detta är helt ointresserad att ta del av någon annan beskrivning av vad som hände i Tredje riket än segrarmakternas officiella historieskrivning. I avsnittet framgick det att Torssell redan bestämt sig för att aldrig ändra sin uppfattning och att han därmed inte tycker sig kunna lägga någon energi på detta.

För mig – och för många andra – blir det utifrån detta helt uppenbart att den projudiska hållningen i första hand är ett känslomässigt övervägande, eller en slags identitetsmarkör. Till stor del handlar mytologin och ”förintelsen”, den allestädes närvarande ”antisemitismen” och judarnas offerskap om att upprätthålla en känsla av och identifiering med skuld och skam hos européer.

Vissa har hävdat att Torssell måste vara jude, något han också själv fick utveckla under samtalet. Jag anser personligen att Torssell uppenbarligen inte har någon anledning att dölja eventuellt judiskt påbrå, så i den mån han skulle ha det är han troligtvis helt ovetande om det. Med andra ord består hans lojalitet till Israel på att han anammat den europeiska ”arvsynden” om påstådda brott mot ”mänskligheten” (vilket i talmudiskt tänkande är synonymt med brott mot judenheten) snarare än att han identifierar sig med det judiska folket.

Folkmordets psykologi

Skuld och skam är de känslor som är mest effektiva att använda när man vill manipulera någon, vilket jag skrev om i artikeln Folkmordets psykologi: Hur vi manipuleras till skuld och skam. Vi européer har sedan barnsben matats med budskap som får oss att förknippa vårt ursprung med slaveri, förtryck, imperialism, miljöförstöring, krig och förintelse. ”Vita människor” får i den föreställningsvärlden egenskaper som fördomsfullhet, girighet, hat, dumhet, materialism och till och med ”ofattbar ondska”.

När Marcus Hansson intervjuade Torssell beskrev han också hur hans ställningstagande för Israel och judenheten grundas i en bok av den tidigare DN-redaktören Herbert Tingsten som handlar om hur hotat och utsatt Israel är, blandat med utspel av israeler om hur européerna gång på gång svikit judarna samt en scen ur filmen ”Sophies val” som utspelar sig i ett fiktivt Auschwitz. Boken, utspelen och filmscenen är alla skapade för att ingjuta känslor av skuld och skam hos européer, specifikt gentemot judarna, i syfte att skapa lojalitet till judenheten och Israel.

Samma skuld- och skamkänslor har använts för att få vita människor att acceptera massinvandringen och att vårt eget folk på sikt byts ut mot främlingar från andra sidan jorden. Det är så vår ras kan folkmördas med många av våra folkfränders goda minne.

Den stora frågan är ju om vi européer är skyldiga judarna något överhuvudtaget. Mitt svar på den frågan är självklart nej. Trots att judenhetens historia i Europa är en historia av eviga konflikter och problem har vi generellt valt att se dem som oskyldiga till motsatsen är bevisad och vi har nästan alltid visat judarna god vilja, oavsett vad som påstås om vår historia.

Staden Wiens komplexa historia i förhållande till judarna är ett bra exempel för att illustrera detta: Judarna förvisades från Wien – ”i all evighet” – redan 1442. Trots detta skedde ytterligare förvisningar från staden 1554, 1567, 1573, 1575, 1600, 1614, 1624 och 1670 – återigen ”i all evighet”. Judarnas makt och inflytande i Wien ökade likväl under 17- och 1800-talet, vilket också blandades med diverse avhysningar från staden. 1879 öppnades ämbeten inom staten och den akademiska världen för judar i Wien och 1937 var de mäktigare och flertaligare än någonsin.

Historien om judarna i Europa används ofta som bevis för hur judarna konstant utsatts för helt obefogad antisemitism. I själva verket handlar det förstås om att judarna, trots att konflikten blivit så stark att de som grupp bannlysts från städer, byar, regioner och länder, gång på gång fick nya chanser. Precis som i Wien förläts judarna gång på gång över hela Europa, städernas portar öppnades otaliga gånger trots att det gång på gång ledde till att de fick förvisas ännu en gång. Och ur detta spel gick judarna ständigt segrandes, eftersom judenhetens makt och inflytande på sikt alltid ökat i vår civilisation.

Ett annat bra exempel är andra världskriget och dess utfall. Trots att judarna utmålas som andra världskrigets största offer finns det ingen enskild grupp som vunnit så mycket hur kriget slutade. De fick inte bara ett nationalhem i Palestina, judarna fortsätter än idag att få tusentals miljarder dollar av europeiska och amerikanska skattebetalare i form av alltifrån pensioner till bidrag, bistånd, skadestånd, vapen och teknologi. Israel får också fortsatt – om än stundtals svajande – moralisk uppbackning från väst trots att det är helt känt att israelerna vill utföra en etnisk rensning i Gaza, trots att över 15 000 människor redan dött i området och trots att sioniststatens representanter helt öppet beskrivit Gazas invånare som ”djur”.

Men kanske ännu viktigare har andra världskriget och mytbildningen om ”förintelsen” och hur tyskarna helt utan anledning i blint raseri bestämde sig för att utrota sex miljoner judar i gaskammare gjort det omöjligt för gemene man att ens föreställa sig kritik mot judar. Detta innebär att den judiska maktens destruktivitet mer än någonsin kan gå obemärkt förbi. Denna osynlighet gör att judarnas makt och inflytande idag har nått nivåer som man tidigare nog inte ens hade kunnat föreställa sig.

Det är också i det sammanhanget man måste se Israel och det som pågår i Gaza och den västerländska världens totala undfallenhet inför ett folkmord av framförallt oskyldiga civila som pågår helt öppet. Men det är också det här sammanhanget som gör att till och med kritiskt tänkande dissidenter inte kan få för sig att ta ställning mot Israel utan att hela ens föreställningsvärld rasar samman.