2010 är som bekant valår. Under årets första veckor har de väldirigerade sammanstötningarna mellan diverse riks-politruker markant ökat. I en radiodebatt mot Mona Sahlin kunde det skönjas en öppen flirt med ”främlingsfientliga” väljare av statsministern.

I radions Studio Ett drabbade statsminister Reinfeldt (M) och oppositionens Mona Sahlin (S) samman. Till en början bjöd skådespelet inte särskilt mycket oväntad dramatik. De sedvanliga flosklerna stod likt spön i backen. Jobb-skola-sjukvård mantrat anno 2006 – en till intet förpliktigande agenda vilken inte berör de verkliga ödesfrågorna för Sverige och svenskarna – rapades upp. Men så en bit in i debatten lystrade man till; frågan om det franska förslaget om förbud mot heltäckande slöjor kom upp.

Helt överraskande är det inte att den franske presidenten (den frejdige juden och sionisten Nicolas Sarkozy) deklarerar sitt stöd för ett förbud mot burka i kollektivtrafiken, på skolor, myndigheter och banker. Då kom Reinfeldts ställningstagande i frågan desto oväntat. ”Jag ogillar skarpt den här iden att man av religiösa skäl skulle kunna ursäkta att kvinnor inte skall få visa sitt ansikte.” På journalistens självklara följdfråga, om burka inte ens ska få lov att användas i Stockholms tunnelbana, replikerade statsministern snabbt; ”Jag berättar varav mitt hjärta är fullt. Sedan hur man regelmässigt skall få sådant här att fungera vet jag inte.” Intressant är att när den nu framhävdat fördomsfrie Reinfeldt lättat sitt hjärta i frågan, så hamnar han på samma sida som de ”fördomsfulla” Sverigedemokraterna.

De småborgerliga populisterna i SD har under en lång tid propagerat mot bruket av heltäckande slöjor i Sverige. Partiets starke man i Göteborg och tillika Åkessons föregångare på partiledarposten, Mikael Jansson, skrev i en motion 2004: ”Det är dags för förespråkarna av ”Det Mångkulturella Samhället” att kliva av sina höga hästar och ta ställning i ett konkret samhällsproblem de själva odlat. De bör ställa sig frågan: Vad ska sättas främst? De unga invandrade flickor som kränks och förnedras och som får sin skolutbildning försvårad genom att de tvingas bära en helt eller nästan helt täckande beslöjning. Eller är det så att den politiska idén om ett ”Mångkulturellt Samhälle” måste försvaras i första hand, oavsett de offer som därmed skördas.”

Omedelbar repatriering
Till skillnad från vad massmedia vill påskina, så går den verkliga skiljelinjen i invandrardebatten inte mellan dem som vill förbjuda alternativt tillåta ett tämligen ovanligt muslimskt klädesplagg. Det är rent ut sagt trams att påstå något sådant och påvisar tydligt både massmedias men framförallt Sverigedemokraternas stupiditet.

Svenskarnas överlevnad som en distinkt etnisk grupp står inte och faller med om en försvinnande procent av främlingarna (i till exempel Frankrike, där diskussionens vågor i burkafrågan gått som högst, är det knappt 2 000 kvinnor som bär plagget av en total muslimsk befolkning om dryga sex miljoner. Antalet burkabärare i Sverige är okänt – här hemma har inte säkerhetstjänsten som i Frankrike fått i uppdrag att räkna dem! – men det torde handla om några hundra.) väljer att spöka ut sina kvinnor i diverse sjalar – heltäckande eller inte. Den fråga som måste resas och som SD påpassligt nog lämnade walk-over med 2001, när dess politruker började sniffa doften av feta riksdagslöner på allvar, är den omedelbara repatrieringen av samtliga etniska främlingar bort från landet.

Det är repatrieringsfrågan inte slöja-burka-nikab som är avgörande för oss svenskar. Det är den som är skiljelinjen mellan sann och falsk nationalism. Men, hur kan det nu komma sig att den ”nationelle” Janssons hjärta, likt Reinfeldts, fullständigt förblöder vid tanken på ”förtrycket” mot invandrarkvinnor? Varför hamnar två i den offentliga debatten framställt väsensskilda politiker, på samma sida när det gäller burkafrågan och det utifrån ett hävdat kvinnoperspektiv?

Samma värdegrund
SD:s och M:s förbrödring handlar om att de, i grund och botten, delar samma ideologiska arv – den franska revolutionens. Bägge partierna slår vakt om de ”mänskliga rättigheter” vilka fick jakobinerna att mörda hundratusentals aristokrater, präster och bönder under, och i kölvattnet av, den franska revolutionen (exempelvis massakern i Vendée). Åkesson och Reinfeldt betraktar inte den unika nordiska rasen som det väsentliga, utan enskilda individers förmodade rättigheter. De gör bägge likhetstecken mellan en invandrarkvinna och en svensk dito bortsett från att Åkesson, i alla fall i teorin, vill värna den sistnämndes kulturliv.

När nu statsministern väljer att solidarisera sig med ”unga invandrade flickor som kränks och förnedras”, är det en medveten flört med det groende missnöjet mot mångkulturen. Reinfeldt följer med detta en välintrampad moderat tradition sedan valet 1991, då moderate statsministern Carl Bildt lät SD:s föregångare i Ny demokrati agera stödtrupp. Det är om detta statsministerns utspel handlar om; regeringsmakten. Och om han kan behålla den efter 2010 års val, genom att stryka en ”främlingsfientlig” opinion medhårs, så verkar inte det vara något större problem.

Moderaterna tillsammans med övriga borgerliga allianspartier har inte, till skillnad från den röd-gröna oppositionen, öppet deklarerat att de inte kommer att regera med sverigedemokraternas stöd. Med detta i baktanke faller sig Reinfeldts agerande den 27/1 fullt logiskt. Med ökade krav på invandrarna; med lite fler språktester, nedlagda SFI-kurser och ”tuffare krav”, vill liberalerna blidka den allt växande kritiken mot mångkulturen. Om detta innebär att de röjer vägen för SD:s populism, oroar icke statsministern nämnvärt.

• Publicerad:
  2010-02-18 00:00