RECENSION • Martin Saxlind recenerar Tucker Carlson och dennes bok ”Ship of Fools”.

Tucker Carlson har länge stuckit ut lite ur mängden bland amerikanska debattörer och medieprofiler. Han har därför till och från blivit omskriven på Nordfront och när han slutligen fick sparken från Fox News diskuterades han mer utförligt i ett avsnitt av Radio Nordfront.

Då jag sedan tidigare köpt Carlsons bok ”Ship of Fools” tog jag äntligen tag i att läsa igenom boken och tänkte recensera den här.

Boken skrevs 2018 efter att Donald Trump blivit vald till president. Titeln anspelar på det genomgående temat i boken, som är att USA är en båt som styrs av en elit som blivit alltmer galen och verklighetsfrånvänd och att valet av Trump var en folklig reaktion på detta. Det här temat utforskas i sju lättlästa kapitel där Tucker välstrukturerat och lättbegripligt går igenom vad han ser som de stora problemen i det amerikanska samhället. Författaren är väldigt pedagogisk med sina resonemang och stödjer sig både på statistik och konkreta enskilda exempel.

Den korrupta eliten

Det första kapitlet handlar just om den politiska eliten och hur den ”konvergerat” (strålat samman) och blivit väldigt likriktad.

Tidigare agerade vänsterliberala demokrater motvikt till de konservativa republikanerna. Vänstern värnade den amerikanska arbetarklassens ekonomiska intressen och var emot krig.

Den moderna vänstern har istället blivit helt uppslukad av kulturmarxistisk identitetspolitik. Det har gjort att vänstern – till kapitalets stora glädje – vurmar för massinvandring som underminerar den inhemska arbetarklassens ekonomiska ställning, vilket är vad det andra kapitlet i boken fokuserar på. Med det nya fokuset på värderingar har vänstern också slutat vara skeptisk till amerikansk imperialism då imperialismen sker för att sprida ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter” (homosexualitet, feminism m.m.) till resten av världen (tredje kapitlet handlar också om USA:s destruktiva krigsäventyr).

Tucker tar bland annat upp Clinton-familjen och hur Hillary och Bills dotter Chelsea Clinton t.ex. fick 600 000 dollar i årslön när hon, helt utan tidigare erfarenhet av media, fick jobb på NBC. Enligt Buisness Insider fick hon i praktiken 26 724 dollar för varje minut som hon syntes i TV det året, skriver Tucker. Den här inaveln mellan politik, media och storfinans gör att det bildas en korrumperad elit som är helt oförmögen att relatera till vanligt folk.

Den saknade judefrågan

Ett annat konkret exempel Tucker tar upp i kapitlet om massinvandring är hur miljöorganisationen Sierra Club slutade förespråka att invandringen skulle begränsas till en nivå som gjorde att befolkningsmängden i USA inte ökade:

A few years later, a California investment fund billionaire named David Gelbaum began giving money to the group, ultimately at least $200 million. Gelbaum was a pro-immigration activist who had spent heavily in an effort to defeat Proposition 187 in California. When the initiative passed anyway, Gelbaum funded the court challenge that ultimately struck it down.

Under pressure from Gelbaum, the Sierra Club radically changed its position on immigration.

Jag tyckte att Gelbaums namn lät lite konstigt, så jag googlade det och mycket riktigt: han ”råkar” vara av judisk härkomst!

Utöver Gelbaum visade sig flera andra personer ur den amerikanska eliten som Tucker kritiserade vara judar: Chuck Schumer, Max Boot, Madeleine Albright, Marc Mezvinsky (gift med Chelsea Clinton), Mark Zuckerberg, George Soros, Diane Feinstein, Ezra Klein, Patricia Cohen, Bill Kristol, Robert Kagan, Morton Schapiro, Rachel Maddow, Gloria Steinem och Sheryl Sandberg. Även judarna Bernie Sanders och Betty Friedan nämndes i boken men kritiserades inte särskilt hårt av Tucker.

Med tanke på den stora mängden judar som omnämns i boken är det pinsamt att Tucker inte kan nämna judisk makt som en betydelsefull och ofta negativ faktor inom amerikansk politik. Då Tucker i övrigt verkar vara alert i sitt tänkande har jag också svårt att se att han skulle ha missat elefanten i rummet, han måste se den men helt enkelt av ”taktiska skäl” ducka för judefrågan. Tuckers tystnad har inte heller belönats särskilt väl då ADL verkar ha varit inblandade i att få honom avskedad, något de under lång tid har varit helt öppna med att de haft som mål.

Konservativa som eviga samhällskritiker

Bortsett från att Tucker undviker judefrågan är de första tre kapitlen bra och befogad kritik mot det amerikanska samhället. Även det fjärde kapitlet som berör yttrandefrihet, den eskalerande censuren och problemet med integritet och övervakning på internet är bra.

Det femte kapitlet är både intressant och problematiskt. Här beskriver Tucker det han kallar ”mångfaldsavledningsmanövern” (”The Diversity Diversion”). På ett korrekt sätt beskriver Tucker här och på andra ställen i boken hur levnadsförhållandena för framför allt vita män försämras i USA:

• Självmord och drogmissbruk ökar bland vita män.
• Lönerna för den vita arbetarklassen sjunker på grund av avindustrialiseringen, massinvandringen och vänsterpolitikernas svek mot arbetarklassen.
• Familjer splittras eller bildas överhuvudtaget inte på grund av att kvinnor numera studerar mer än män och alltmer också börjar tjäna mer pengar än män, samtidigt som de inte vill gifta sig med män som tjänar mindre än de själva.

Mångfaldsavledningen innebär att den politiska eliten genom feminism och främlingsvurmande blundar för vita mäns problem och istället målar upp dessa som privilegierade rasister som förtjänar att förtryckas och fara illa.

Tuckers svar på detta är inte att gå till motattack utan att be om nåd och att vilja vrida tillbaka klockan lite. Han tycker att vänstern borde avradikaliseras och vara mer som de gamla medborgarrättsaktivisterna vilka han menar bara kämpade för jämlikhet. Tucker förstår inte att Martin Luther King, om han hade levt idag, hade stött BLM och den nya sociala ordningen där svarta genom att måla upp sig som själva som offer de facto blir privilegierade i samhället.

Det vi ser idag är den ständiga raskampen som alltid uppstår i ”mångkulturella” samhällen. Tucker och andra konservativa ber vita att blunda för detta, ge upp utan strid och hoppas att våra fiender och konkurrenter ska visa oss nåd fast deras krav hela tiden blir alltmer extrema.

Raskampen i USA är kortsiktigt inte på liv och död på så sätt att alla på den för tillfället förlorande sidan inte kommer att dödas. Men kampen är ändå allvarlig och handlar om landets framtid och vita amerikaners livsvillkor: Den påverkar landets invandringspolitik och om vita amerikaner ska bli en minoritet i landet deras förfäder grundade. Den avgör om vita ska bli bortkvoterade på arbetsmarknaden och inom utbildningsväsendet; och därmed förlora resurser för att hjälpa till att lyfta upp icke-vita människor, som ofta föraktar vita och sällan är tacksamma för deras hjälp. Och den avgör om vita amerikaner ska vara rättslösa ifall de hamnar i våldsam konfrontation med svarta brottslingar och råkar skada dessa.

Kort innan han fick sparken från Fox sa Tucker att han inte vill se politiker som företräder vita människors intressen när vita nu riskerar att bli en minoritet i USA. I ”Ship of Fools” beskriver han det som att det är en väntad utveckling, men att det kommer innebära slutet för Amerika som vi känner det och att han kommer sakna det gamla Amerika.

Just oförmågan att släppa taget om det gamla när det gamla är ruttet är ett problem hos konservativa. Därför kan Tucker och andra konservativa personer inte bli mer än goda samhällskritiker. De kan sammanställa viktiga fakta och på vissa punkter framföra legitim kritik mot det politiska etablissemanget, men de saknar viljan att faktiskt besegra sina fiender och i grunden förändra samhället. Sett ur ett ekonomiskt perspektiv kan man också se det som att konservativa samhällskritiker är beroende av samhällsförfallet och den politiska eliten, för utan något att kritisera kan man ju inte jobba som samhällskritiker.

De sista två kapitlen

När det gäller feminism och kvinnor vågar Tucker säga att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor i det näst sista kapitlet i boken. Att han inte vågar säga detsamma om ras och bara låtsas som att vänstern skapat ett rasproblem i ett samhälle som annars inte hade haft något problem är svagt.

Det är också svagt att han i det kapitlet inte kritiserar den väldigt judiska andra vågens feminism utan närmast är positiv till Betty Friedan, trots att han sedan kritiserar konsekvenserna av den rörelsens politik.

Det sista kapitlet, som handlar om miljöfrågor, är minst intressant och där lägger Tucker mycket vikt vid att gå igenom exakt vilka flygplan olika politiker äger för att måla upp dem som hycklare då de säger sig vilja minska utsläppen av växthusgaser. Visst, hyckleri är osympatiskt – men att någon inte lever som de lär är egentligen inte ett argument för att de har fel i sak.

Tucker tycker i alla fall att det är synd att miljörörelsen fokuserar på vindkraft och växthusgaser istället för att bekämpa mer lokal nedskräpning och han tar upp rätt talande siffror för vilket skitsamhälle dagens USA är, när han berättar om hur många amerikanska städer har tiotusentals hemlösa människor som sprider knarksprutor överallt.

Youtubefilm visar amerikanska storstadsmisären

Jag skulle säga att ”Ship of Fools” kan vara läsvärd för dem som vill fördjupa sig i vilket ruttet samhälle USA är. Även om man redan vet om det, skadar det inte att få mer information som bekräftar ens fördomar! En medveten och lite kritisk läsare kan också själv fylla i hålen som Tucker lämnar, t.ex. att han inte nämner att sionistiska krigshetsare som han skriver om är judar. Personer som tror att USA:s ställning som världspolis är rättfärdig och bör bevaras kan också få sig en tankeställare om de läser boken, men det får inte bli den sista boken de läser, då Tucker inte ger hela bilden.