Inför det kommande riksdagsvalet har de etablerade partierna ställt sig frågan huruvida det är rätt eller ej att ”ta debatt” med offentligt brännmärkta meningsmotståndare. De som inte delar särskilda föreställningar som riksdagspartierna anser sig företräda upplevs så hotfulla mot makthavarna, eller ”demokratin”, att politiskt godkända åsiktsbildare inte ens törs bemöta deras invändningar kring viktiga frågor.

Det talas stundom om vilja till debatt men riksdagspartierna och proffstyckarna föredrar att hålla monolog under beteckningen debatt. Endast i ytterst sällsynta fall kan annorlunda åsikter komma fram i ”debatten” men de ärliga intentionerna att vilja gå till botten med en fråga existerar inte. Vanligen blir utmanaren överöst med glåpord för att nedgöras.

Det har länge varit likriktat inom etablissemanget, en diskret överenskommelse om hur man – i humanismens, toleransens och demokratins namn – ska handskas med vissa frågor. När verkligheten inte stämmer överens med den världsbild som presenteras inför folket intar man tystnadens position i hopp om att den dumma svenska befolkningen helst ingenting märker. När tystnaden inte längre fungerar övergår man till att bagatellisera och kringgå relevanta frågeställningar samtidigt som man ökar volymen i den fastslagna propagandan. Rationella resonemang undertrycks och istället betonas med känslosvallande eftertryck kampen mellan ont och gott. De som försöker åskådliggöra annorlunda infallsvinklar och åsikter ska ”bekämpas” och undantagslöst uteslutas ur varje sammanhang där de kan tänkas ge uttryck sina uppfattningar. En mängd vilseledande, direkt felaktiga benämningar och monstruösa beskrivningar används mot de kätterska bakåtsträvande hatarna som tar sig fräckheten att våga utmana de saliga världsförbättrarna.

Det var inte länge sedan. Somliga tycks ha förträngt det och många har inte fått chansen att uppleva det. Vi hade ett Sverige som beboddes av svenskar och vi hade inga etniska motsättningar. Vi levde i kärnfamiljer och skilsmässor var något som hörde till undantagen. I skolorna rådde ordning i klassrummen och trots att lärarna inte undervisade i feminism och genusvetenskap behandlades flickor med värdighet och undslapp sexuellt förnedrande tillmälen. Sverige hade ett utbyggt totalförsvar och vår befolkning prisade nationens suveränitet. Fosterland och svenskhet var självklara inslag i våra liv som vi hyllade. Industrierna och företagen var placerade inom våra egna gränser vilket gav både överskott på arbetstillfällen och möjlighet till nationell oavhängighet. Trots sin nordliga isolation välkomnade Sverige gränsöverskridande samarbeten och utbyten fastän vi då hade lite mer möjlighet att själva avgöra omständigheterna i varje sammanhang.

Vi som med motvilja betraktar sönderfallet av vårt traditionella Sverige och den främmande koloniseringen av vårt territorium är de som utmålas som inskränkta bakåtsträvare och ondskefulla demoner i de saliga världsförbättrarnas lögnaktiga propaganda. Motviljan inför förstörelsen är ändå utbredd. Det som vi med normala värderingar om Sverige kan säga framkallar rädsla inom systemet. Att en minoritet av högljudda mångkulturalistiska extremister försöker behålla sin monopolställning i att föra det offentliga samtalet i Sverige förefaller knappast förvånande. Deras anspråk på sin förkunnelses oklanderliga förträfflighet blir problematisk ju mer tiden går. Förr eller senare hamnar den ensidiga monologens strategi i en återvändsgränd och då räcker inga slagord och förljugna fraser för att försvara extremisternas position. Förljugenheten och hyckleriet kommer garantera att förrädarnas fall blir desto tyngre och att mångkulturalismens mörka epok därmed får ett abrupt slut.

• Publicerad:
  2006-03-21 00:00