TRANSFRÅGAN • Högerprofilen Ivar Arpi har intervjuat transkritikern Emilie Köhler som efter att själv ha försökt byta sitt kön kom fram till att det inte var en bra lösning på hennes problem.

Ljud hämtat från Arpis blogg på Substack.

Igår intervjuade Ivar Arpi ex-transan Emilie Köhler i podden ”Rak höger”. Köhler föddes som kvinna men kände sig maskulin och fick för sig att hon var en man, varför hon började leva som trans och försökte bli en man bland annat genom att göra en mastektomi. Efter att ha varit trans i fyra år gav Köhler upp då det inte hade fungerat och började ”detransitera” tillbaka till kvinna.

En sak som lyfts fram i intervjun är att könskorrigering enligt flera studier som Arpi länkar på sin Substack oftast inte gör könsbytarna lyckliga. Köhler tar upp detta flera gånger i programmet.

Det hade varit en sak om folk kom ut som trans och sen så känner de att de mår mycket bättre, men det är inte det vi ser. Utan folk kommer ut som trans och börjar sen må sämre. Sedan ser vi en stor grupp som börjar må så pass dåligt att de söker sig till transvården.

Köhler berättar också i intervjun hur hon själv kom till insikt om detta under sin egen transition när hon kom i kontakt med andra som redan hade genomgått processen:

Du kan inte förvänta dig att all dysfori ska försvinna, utan kommer fortfarande antagligen leva med någon form av obekvämhet runt kroppen. En av de [som jag kom i kontakt med] uttryckte det väldigt bra. Han upplevde det som att först var han i ett fängelse och sedan blev transitionen att gå in i ett annat fängelse. Det är en sak att ha den här starka känslan av att vara ett annat kön, men att sen faktiskt gå in och leva i den här andra könsrollen det är liksom inte riktigt samma sak. Som man så har du så klart också förväntningar att leva upp till och regler innanför könsrollen och det är inte nödvändigtvis det som du eftersträvar att behöva förhålla dig till genom transition, utan det går ju väldigt mycket på den här känslan och upplevelsen av sig själv. Ingen kan ju veta exakt hur det är förrän man verkligen har gått igenom de här stegen och börjat "passera" och leva som det här andra könet.

Köhler verkar mena att själva konceptet med ”könsidentitet” och ”inre kön” gör människor som egentligen har andra problem förvirrade:

Man behöver inte hänga på Tumblr för att komma in i det. På något sätt räcker det att introducera konceptet runt könsidentitet. Det träffar ju inte alla på det viset för alla går inte runt och känner att de är obekväma i sitt kön eller sin könsroll. Men de som är där, som på nåt vis inte känner igen sig - och det behöver inte ha att göra med könsöverskridande uttryck, utan kan vara att du är autistisk till exempel eller om vi tittar på gruppen tjejer att du tidigt förväntas gå in i en väldigt feminin roll och den uppmärksamheten som kommer från killar med det - att då köpa det här med att okej, man har ett kön på insidan och att sen testa tanken om jag ser mig som en kille.

I intervjun säger Köhler uttryckligen att hon tror att för de allra flesta som är könsförvirrade är det bättre att hitta andra lösningar än att försöka byta kön:

Det viktigaste som jag tror alla vill i den här diskussionen är att det ska bli bra, det ska bli bättre för de som lider i allt detta. Jag tror att det i några enstaka fall så kan det se ut så med transition som väg fram. Men inte för den större gruppen. Och där skulle vi verkligen behöva ta ett mycket mer kollektivt ansvar och ta tag i att se till att det finns alternativa vägar, att man kan förstå bättre var allting kommer ifrån.

Samtidigt som Köhler är kritisk till sjukvårdens könskorrigerande behandlingar och den bakomliggande ideologin rörande könsidentitet verkar hon i övrigt skriva under på den vanliga vänsterkritiken mot könsroller som ett problem. Köhler verkar mena att om könsrollerna inte fanns skulle de könsförvirrade inte må lika dåligt över att inte leva upp till de etablerade normerna och inte heller få för sig att de skulle må bättre av att försöka fysiskt byta kön.

Köhler medverkade också i Uppdrag gransknings uppmärksammade inslag ”Tranståget” som släpptes i november förra året och har blivit något av en talesperson för den växande grupp personer som ångrat att de tidigare hoppat på det tåget.