KÖNSDYSFORI. Kommunisten Kajsa Ekman ser rött: Till läkemedelsindustrins jubel driver samhället unga till ”könsbyte” medan staten sanktionerar sterilisering av barn, som ej kan överblicka konsekvenserna av sina beslut.
Debattören Kajsa ”Ekis” Ekman. Foto: Johan Flanke, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.
Författaren, debattören, feministen och marxisten Kajsa Ekis Ekman beskriver och kritiserar i sin nya bok ”Om könets existens” feminismens ”rockad” när man under en tioårsperiod skiftade till att se biologiskt kön som utbytbart istället för som tidigare konstant – och ”genus” som oföränderligt – istället för som tidigare ”socialt konstruerat” och ”påverkbart”.
Om din biologi inte är i samklang med dina känslor och din uppfattning om kön – ändra då på biologin.
Detta rådande förhållningssätt inom såväl modern svensk feminism som inom svenska samhällsinstitutioner, framhåller Ekman i en intervju för DN, gynnar minst av allt kvinnor – lika lite som försöken att avskaffa själva begreppet ”kvinna” till förmån för omskrivningar av typen ”person med livmoder”.
”Biologin ska inte avgöra hur du behandlas” blev ”Ditt upplevda kön får inte begränsas av biologin”
Ett tidigare motto inom svensk feminism var:
Hur en människa är skapt ska inte få avgöra hur den människan behandlas.
Idag har det enligt Ekman vänts till:
Hur en människa upplever sin könstillhörighet ska inte ska få påverkas av biologiska begränsningar.
Detta det senare mottot ligger, menar hon, idag till grund för verksamhet och språklig kommunikation inom vård, juridik, politik, idrott och skola i Sverige.
Allra tydligast märks detta i den förstörelse av unga människors kroppar som kallas ”könskorrigerande underlivskirurgi” – där samhällsklimatet genom hjärntvätt driver de unga till hat mot den egna kroppen och staten sedan sanktionerar självstympning medan läkemedelsföretagen gnuggar händerna och de som ifrågasätter hanteringen hängs ut som ”transfober”.
Men mottot avspeglas också i vidare bemärkelse i språkbruket. ”Könskorrigerande” eller ”könsbekräftande” kirurgi för könsstympning är i sig uppenbara exempel på detta.
Andra kanske mindre iögonfallande exempel är när Vårdguiden råder vårdgivare att i informationsmaterial om förlossningar undvika ordet ”kvinna” till förmån för ”ord som betecknar kroppsdelar” och Vänsterpartiet skrev 2019 i ett flygblad om ”gratis cellprovtagning för alla med livmoder”.
Frågorna som Ekman ställer i sammanhanget är:
Varför används ett fördunklande språk när vi talar om kön?
och
Om kvinnliga könsorgan inte definierar vad en kvinna är, vad är det då som gör det?
Svaret på den senare frågan måste, resonerar hon, bli: ”Vad som helst!” – ”kvinna” antas nämligen vara ett ”inkluderande begrepp”: Alla som definierar sig som kvinnor måste få vara det.
I boken drar hon denna logik till sin spets:
Varför får bara får heta får? Varför får inte en ko lika gärna vara ett får? Varför får inte en bil heta flygplan bara för att den inte har vingar? Bör inte ordet bil välkomna alla?
Och vidare, argumenterar Ekman – om det är egenskaper som är definierande – då hamnar vi tillbaka i en ”social konstruktion” av ”kön”: ”kvinna” = könsroll, subjektiva egenskaper – och inte biologisk konstitution och enbart det.
— Jag tror inte att någon medvetet har velat trycka ned kvinnorna, men det blir konsekvensen, när man till exempel velat inkludera transkvinnor i damidrotten, kommenterar hon.
”Rockaden” för synen på ”kön” och ”genus” – i siffror
Mellan 1960 och 2010 ansökte 767 personer hos Socialstyrelsens rättsliga råd om att få byta juridiskt kön; sedan dess har gruppen ökat med 100 procent varje år.
Ansökningarna till samma instans om att byta juridiskt kön ökade 2000–2018 från 10–15 ansökningar per år till 446 per år.
Enligt Socialstyrelsen ökade antalet personer mellan 15 och 19 år med diagnosen ”könsidentitetsstörning” med 1 000 procent mellan åren 2009-2019, till omkring 900. De flesta av dessa var flickor som ville bli pojkar.
Antalet unga mellan 15 och 19 år som vill byta kön har ökat med 2964 procent på tio år. Bland flickor i Stockholm är ökningen 8250 procent.
Personer i ”fel kropp” har visserligen alltid funnits, ett litet antal personer har varje år fått hjälp. Majoriteten av dessa har genom åren – till skillnad från idag – varit vuxna män, ofta medelålders eller äldre, som velat bli kvinnor.
Ekman anser att det vetenskapliga underlaget för livsavgörande ”könskorrigerande” behandlingar idag som regel totalt brister:
— Normal tonårsångest, andra psykiska diagnoser, och motvilja mot kvinnorollen får en universallösning. Det sägs att det är könet det är fel på. Och behandlingen har omfattande konsekvenser – pubertetsblockerare och hormonbehandling omintetgör ofta möjligheterna att få barn, säger hon och fortsätter:
— Vem i den åldern förstår vidden av det? Att fatta ett beslut vid tolv års ålder som innebär att man aldrig kommer att kunna hämta sitt barn på dagis?
Men enligt ett lagförslag från 2018 ska ”könsbekräftande” underlivskirurgi tillåtas på femtonåringar – med endast en vårdnadshavares medgivande. När det gäller frivilliga steriliseringar föreslås åldersgränsen ligga på 25 år.
Ekman kommenterar:
– Men det jag skriver om börjar tidigare än så. I USA informeras föräldrar om att könsidentiteten är bestämd när man är tre år. Pojkar som vill ha klänning kan få rådet att genomgå könsutredning, i stället för att låta dem klä sig som de vill. Vad är det för fel på klänning? Det är i treårsåldern som barn leker rollekar som mest. Frågar man min dotter är hon en katt ena dagen, ett lejon nästa. Det är också i den åldern könsrollerna börjar bli uppenbara.
I bakgrunden finns en läkemedelsindustri som inhöstar enorma summor från livslånga behandlingar.
Enligt ett annat aktuellt lagförslag ska proceduren för att byta juridiskt kön väsentligen förenklas: Allt som kommer att krävas är en insänd blankett till relevanta myndigheter – ingen kontakt med vården kommer att behövas.
Ekman återkommer flera gånger i boken och intervjun för DN till exempel på konsekvenser av föreställningen att ”könet” hos en individ avgörs av hur den personen ”känner sig”:
Den som med ett par knapptryck blir kvinna kan tävla i damidrotter, och kommer vid en fängelsedom att kunna hamna på en anstalt för kvinnor.
En ”övergång från kvinna till man” får inte riktigt samma konsekvenser. Få ”transmän” kan konkurrera med biologiska män på en idrottsarena, eftersom testosteron klassas som dopning.
Ekmans förhoppning är att boken ”Om könets existens” leder till en verklig debatt om hur samhället ska se på kön:
— Det finns separata delar i detta. Det handlar om vården, om ungdomarna, om könsroller, om damsport, om skolan, om ordet kvinna. Man behöver inte tycka samma i alla frågor, men jag hoppas att tiden då man kan avfärda samtliga diskussioner med ett ”oh, transfobi!” är över.
”Lagförslagen måste stoppas!”
Författaren vill väcka riksdagspolitikerna: Inget av de ovan nämnda liggande lagförslagen ska vinna laga kraft – varken det som ger grönt ljus för underlivskirurgi för minderåriga, eller det som underlättar byte av juridiskt kön.
— Det är så konstigt: från de feministiska verken på 1960-talet och framåt har man dissekerat begreppen kön och genus, och hur de definieras och vilka förskjutningar som gjorts; man har varit uppmärksam på minsta förändring i samhället. Det har skrivits hela avhandlingar om färg och dess genusmässiga tolkningar. Men det som sker nu pratas det inte ens om, säger Ekman.
Hon kommer avslutningsvis tillbaka till kritiken som riktats mot henne om att hon skulle vara ”reaktionär” och ”transfientlig” och hon hävdar att de som arbetar för att kvinnor ska definieras efter ”vissa upplevda egenskaper” istället för, som tidigare i enlighet med naturen – det är de som är reaktionära.
Hon konstaterar även att anklagelserna om transfobi inte ens kommer från ”transpersoner” själva – utan från människor som säger sig företräda dessa.
Hoppa till huvudinnehåll
