ANTIKVARISKT • En frivillig i ett nordiskt förband av Waffen-SS berättar några episoder från den nordliga fronten. Artikel från Tyska Röster den 15 september 1942.

Märkliga sammanträffanden få vi här ute vid fronten ofta uppleva som små mänskliga episoder vid sidan om de stora händelserna. Här satt för en tid sen en tysk kamrat och bläddrade i en illustrerad tidning, som någon lämnat kvar efter sig. ”Se här är bror min!” utropade han plötsligt och pekade på en bild, som tagits av en PK-man nere på Krimfronten, ett par tusen kilometer från den plats, där vi befunno oss. ”Det är min lillebror Albert, som jag inte visste var han fanns och om han levde eller var död! Och här ligger han bakom ett KG-gevär nere på Krim och är precis sig lik!” Så skar han omsorgsfullt ur bilden av lillebror Albert och stoppade den i sin plånbok…och apropå plånbok, så var det en här, som förlorade sin plånbok på en patrullfärd djupt inne i morasen bakom de ryska linjerna. Han hade naturligtvis sagt farväl åt den och dess rara innehåll för alltid, men några veckor gingo och det blev framryckning och en dag låg han tillsammans med den övriga truppen inne i den mariga snårskogen och tryckte för rysk artillerield. En rysk granat slog ner ett gott stycke framför och bland jord och grenar och bråte, som den rev upp, kom också plånboken singlande nästan rakt framför näsan på just den man som tappat den!

Sådant kan vara sanning och det kan vara påhittat. Jag har bara hört det berättas bland otaliga andra sådana historier, som pigga upp de dagar, då ”ingenting händer”. Själv var jag dock med, när en patrull vände tillbaka efter beröring med fienden och hade en grupp ryska fångar med sig till vår avdelnings stridsledningsställe. En av våra tyska kamrater såg likgiltigt på fångarna, som passerade förbi, utmärglade, trasiga och slöa, men plötsligt sprang han upp och ropade: ”Nej, kors, är det inte Nikolai!?” En av fångarna stannade och det vaknade en glimt av liv i hans ansikte. ”Heinrich!” sade han matt. Och i nästa ögonblick kramade de om varandra, den tyska soldaten och den fångna ryssen.

Vår kamrat var folktysk ifrån Bessarabien och hade återkommit till Tyskland vid den stora folkomflyttningen. Den andra var hans närmaste granne. Och nu möttes de båda, som vuxit upp tillsammans därnere på slätterna vid Svarta havet, här uppe långt i norr såsom soldater i var sin arme. De hade varit grannar, kamrater och jämlikar en gång. Vad den ena haft, hade den andra haft – innan bolsjevikerna kommo! Nu stod de inför varann som representanter för två olika världar omätbart åtskilda. I den enas ansikte och hela gestalt tycktes det ryska eländets historia stå skriven. Det syntes också på honom, att han var medveten om skillnaden, och att han blygdes för den.

”Stackars sate, han hade helst velat flytta med oss, när bolsjevikerna kommo”, berättade vår tyska kamrat, efteråt, ”men han fick inte, för han var ukrainare, en präktig karl och en duktig jordbrukare, men bolsjevikerna togo honom till soldat med detsamma, och sen har han bara haft att välja, så som de andra, att gå mot oss eller få politrukens kula i sig. Nu får han det bra. Jag tänker det behövs åtskilliga sådana som han, när skörden skall tas in där nere.”

Om en annan episod vet jag också, att den är sann, ty jag har berättelsen ur första hand. Det var i vintras – under denna obeskrivligt djävulska vinter i de karelska skogarna, då striderna böljade fram och åter i en fullständigt oöverskådlig terräng. Vi pulsade i snön till midjan, släpade och sleto, föllo och reste oss, blåslagna, blåfrusna, kämpande blodiga strider natt och dag, utpinade och dödströtta, men orubbligt sammanbitna i beslutet att hålla ut. Det fanns ingen klar front. Ibland voro vi långt bakom fiendens linjer, ibland kunde vi träffa på honom bakom våra. Och så var det två av våra kamrater, som en natt stötte på en väl utbyggd och kamouflerad bunker inne i skogen. De kunde inte se mycket av den, men de hade på känn, att det måste vara en av bolsjevikernas bunker, som de nyss fått överge. Pojkarna frågade förresten inte mycket efter vems den var. Huvudsaken var, att den var övergiven, och kunde ge en smula skydd mot kylan och den isande vinden som smög mellan stammarna. De voro dödströtta och de måste ha ett par timmars sömn, innan jakten på fienden började på nytt. De trevade sig in i mörkret och kände sig för med händerna. De stötte på en varm djurkropp…en häst…flera hästar! Ingenting kunde vara bättre. Där bortsprungna hästar söka skydd, där är det varmt. Efter några ögonblick hade de makat ner sig mellan hästarna och sovo djupt och tryggt. Men de hade vant sig att ha nog av ett par timmars sömn, och när gryningsljuset började falla in genom bunkerns öppningar, voro de utsövda och klarvakna igen. Klarvakna…ja, det är inte tvivel om att det gick fort, ty det första de upptäckte, när de sågo sig om i sitt nattkvarter, var sex särdeles välbeväpnade bolsjeviker som lågo och sovo på andra sidan om hästarna – sex tjockt påpälsade herrar med maskinpistoler och handgranater, som med skyddsänglars varsamhet plockades utom räckhåll , innan bolsjevikerna väcktes och beordrades att resa på sig och marschera ut med uppsträckta händer. Och så gick marschen i riktning hemåt, sex bolsjeviker före, pulsande i snön med med händerna knäppta över hjässan, och våra två kamrater efter med skjutfärdiga gevär och sex bolsjevikhästar i koppel på släp! Det var en liten fin kavalkad, som blev hjärtligt välkomnad vid kommandostället, och den dagens hjältar voro våra båda kamrater, som påstodo sig ha tagit en rysk bunker sovande!

Huruvida de icke, när de komma hem en gång, sedan det blivit fred, skola vakna upp mitt i natten och börja söka igenom sängkammaren, för att att vara säkra på, att det inte ligger några bolsjeviker där med handgranater och maskinpistoler, det förmäler inte historien. Men säkert är, att det nu om kvällarna piggar upp humöret att höra sådana äventyr berättas av dem, som själva voro med.

Och äventyr är det gott om, små äventyr inflätade i det stora världshistoriska skeendet, då en världsdels hela framtid gestaltas. En natt här förliden stod en av våra vaktposter som vanligt orörlig tätt intill en trädstam, spanande ut i mörkret. Alla sinnen voro på helspänn.

Det hördes ett prassel, ett lätt knakande av en gren som knäcktes. Det var något som rörde sig i skogen. Plötsligt skymtades något mörkt mellan trädstammarna. Det var någon, som tycktes komma krypande utmed marken. Posten ropade ett halvhögt: ”Lösen!”- Intet svar. Ett anrop till, betydligt högre. Fortfarande intet svar. Men prasslet fortsatte och den mörka skuggan tycktes röra sig bortåt. Alltså: Eld! Skottet ekade genom natten och i nästa stund kommo kamraterna framstörtande med skjutberedda gevär och pistoler: ”Var är dom? – ”Där framme! Där borta mellan träden!”

Posten stod kvar, medan kamraterna försiktigt hukande ryckte fram från trädstam till trädstam i den angivna riktningen. Allt var stilla och tyst. Plötsligt hördes någon ropa: ”Asch, det är bara en hund…en Molotov! Det var en baddare att vara stor! Är det ingen som har en ficklampa? Lys här!”

Så upplöstes mysteriet. Det visade sig vara – en björn! Fälld med ett första lyckoskott i mörkret. En stor och präktig nalle, som tydligen vädrat doften från det nära intill förlagda fältköket. ”En rysk björn”, dekreterade posten, ”Eftersom han inte kände vårt lösenord!”

— Okänd soldat