För några veckor sedan var jag och besiktade min bil. Bilbesiktningen i Ludvika har ett litet rum där man anmäler sin ankomst och har möjlighet att ta en gratis kopp kaffe i väntan på att bilen kontrolleras. När jag kom in i rummet satt där bland annat två män i övre medelåldern som diskuterade flyktingpolitik. Då det alltid är intressant att höra hur ”snacket går” bland så att säga vanligt folk så spetsade jag öronen. Eftersom vi inte vet vad männen heter kallar vi dem för Bengt och Gunnar. Bengt var den högljudde av dem och så här gick dialogen:

Bengt:
–Det är för djävligt, vi kan inte ta in en massa invandrare som inte går att anpassa. Man har redan skurit ned på barnomsorg och vård i kommunen för att finansiera detta vansinne.

Gunnar:
–Jag håller med, det är inte bra.

Bengt:
–Och vad är tacken, bli ihjälsparkad som stackars Tommy, mitt här i Ludvika. Hela staden är trött på den här skiten men ingen djäkel vågar säga något.

I det här läget lade jag mig i diskussionen genom att högt hålla med Bengt och förklara att det ändå finns ett antal som faktiskt vågar säga vad de tycker och tänker. Vilket gör Bengt glad och han börjar prata med mig istället.

Bengt:
–Jag är övertygad om att det snart kommer att bli inbördeskrig i Sverige.

Pär:
–Ja det tror jag också allt annat är nog bara naivt önsketänkande dessvärre.

Bengt:
–Vet du vad som skulle behövas för att rädda vår situation?

Pär:
–Näe (här fick jag som ni förstår bita mig i tungan)

Bengt:
–Det ska jag säga dig, DET BEHÖVS EN NY HITLER.

Pär:
Jag håller fullständigt med dig, det skulle VERKLIGEN behövas. (här blev nog Bengt förvånad över att jag inte blev chockad utan snarare upprymd)

Precis när ovan var sagt var Bengts bil klar och besiktningsmannen kallade till sig honom. Vi fick inte mer sagt till varandra än ett hejdå (uttalat som om vi kände varandra).
Det som är intressant med hela den här historien och som gör det värt att skriva om är att attityden hos vanliga svenskar har förändrats. Alla aktivister som var med i Ludvika på torgmötet i början av året märkte vilket medhåll vi hade. Jag har på sista tiden märkt att man i fikarum, kommunaltrafik och på andra samlingsplatser uttrycker sig allt mer radikalt. Så har det inte varit förr. Man hör många kommentarer mot massinvandringen men faktiskt också flera som tror att vi inom relativt kort tid kommer att få uppleva en större avgörande konflikt.

Jag lyckade höra en person som har en ganska högt uppsatt position i Ludvika kommun säga att han tyckte att man skulle vara försiktig med att frysa ut nationella från arbetsplatser och föreningar. Han trodde att det snart kommer att bli en förändring då nationella nått en starkare maktposition. Detta sa han utan att måla upp det som ett skräckscenario utan snarare ett scenario som han redan nu ville vara beredd på så att han själv skulle behålla sin position om så skedde.

Häromdagen visade en väljarundersökning att Sverigedemokraterna (SD) är Sveriges tredje största parti och det är klart att deras framgångar har gjort det mer acceptabelt att vara kritisk till den förda invandringspolitiken. De flesta av deras väljare vet ju tyvärr inte att SD bara är vad man skulle kunna kalla ett ”får i ulvkläder”. De spelar en roll som radikala men skulle aldrig genomföra de förändringar som behövs, på sin höjd skulle de kunna försena ett förintande av vårt folk med några år. SD:s framgångar är dock inte hela förklaringen till radikaliseringen. Jag är övertygad om att för varje steg de svenskfientliga politikerna flyttar fram sina positioner vaknar fler och fler och faktiskt ser vad som håller på att hända. Förändringens vindar blåser, jag ser ljust på framtiden.

Slutligen vill vi gärna ta del av vad våra läsare har hört för radikala samtal där ute. Skicka in eller skriv som kommentar.


  • Publicerad:
    2012-06-07 00:01