FILM. Nordfront tittar på en film som fått toppbetyg av kritiker men som ändå tystats ned av massmedierna, för ett budskap under ytan är att vita människor har fått nog av antivit rasism. INNEHÅLLER SPOILERS!

Filmaffischen visar Bradleys huvud med ett kristet kors omsvept av taggtråd, blodigt av fångvakternas misshandel. Eller är det törnen som i Jesus törnekrona? Bradley gör sin egen ”Golgata” när han under ett fientligt samhälles hugg och slag vandrar vägen mot frälsning eller korsfästelse.

År 2017 släpptes filmen Brawl in Cell Block 99. Det är en film som få verkar känna till trots att den fått toppbetyg på webbplatsen Rotten Tomatoes, där yrkesrecensenter ger den omdömet ”färska tomater” med ett betyg på 91 procent av 100 möjliga.

Filmen listas heller inte på någon publikations förteckning över 2017 års bästa filmer, oavsett hur många filmer som omnämns på dessa listor. De flesta nöjespublikationer och nöjesbilagor har över huvud taget inte skrivit om den. I de fall det gjorts, har den fått negativ kritik, åtminstone i större publikationer.

Filmen verkar inte ha nominerats till några filmpriser, trots att dessa numera står som spön i backen i alla möjliga sammanhang.

Brawl in Cell Block 99 har heller inte distribuerats på svenska biografer. Varför all denna tystnad?

Vid någon punkt får även de mest laglydiga vita människor nog.

Svaret ligger förmodligen i filmens budskap som är ett ovanligt budskap nu för tiden: Den handlar om en vit familj som utsätts för både strukturellt och rasistiskt förtryck från så kallade ”minoriteter”. Minoriteter som även i verklighetens USA gör allt för att försvaga och marginalisera den del av USA:s befolkning som byggde upp federationen.

Detta budskap är långt ifrån politiskt korrekt i dagens medievärld – som till förkrossande del har judiska ägare och investeringsbanker vilka oavbrutet hetsar mot vita människor. Brawl in Cell Block 99 ska helst inte ha någon publik. Den anses förmodligen kunna sätta griller i huvudet på oss. Det är antagligen därför den trots dess filmiska och dramaturgiska kvalitéer har förbigåtts med tystnad.

Därför kan Brawl in Cell Block 99 också mycket väl komma att bli en modern klassiker, utanför rampljuset. För filmer som står på en vit protagonists sida görs knappt längre.

Filmen handlar om den vite amerikanen Bradley Thomas, spelad av Vince Vaughn. Bradley är nykter alkoholist och har inte druckit på fjorton år. Inte någon gång i filmen återfaller han – trots extrema motgångar – till alkoholdrickande.

Han bor i en villa i ett förortsområde tillsammans med sin fru Lauren (Jennifer Carpenter). De har det inte lätt. De fick ett missfall, vilket skakade om äktenskapet rejält. När vi får veta det har Bradely precis förlorat jobbet på en privat liten firma. På grund av den hopplösa arbetsmarknaden börjar han arbeta som knarkkurir, trots att han själv hatar alla former av droger.

Detta leder till att han skickas i fängelse. Nu rullas en handling upp som går ut på att Bradley bokstavligen måste slå sig fram för att inifrån fängelset försöka skydda sin hustru och deras ännu ofödda dotter.

I början av filmen är makarna Bradley emotionellt långt ifrån varandra. Efter hand kommer de med ökat rumsligt avstånd att sätta stort värde på sin kärlek.

Filmen börjar med att Bradley får veta att han trots att han varit duktig på jobbet, blir avskedad. Marknaden är svag, och företaget har inte råd med hans lön. Hans kollegor, bland annat en kvinna och en äldre afrikan, får behålla sina jobb.

Nedstämd kör han hem och får veta att hans fru som bara kallas in som extra personal på ett jobb någon dag i veckan har tagit sig en älskare som förströelse när maken varit på jobbet eller på gymmet. Mest är hennes otrohet ett rop på hjälp i en livssituation som håller på att gå i spillror.

Bradley gör kometkarriär som knarkkurir eftersom han är duktig och fullkomligt pålitlig, som vita människor i regel är. Efter ett och ett halvt år tvingas han göra ett jobb han inte vill åta sig, för det ska göras tillsammans med några mexikaner som han på goda grunder inte litar på, vilket snart ska visa sig.

De opålitliga avskummen som försöker mörda poliser råkar i denna film vara latinos.

När den stora knarkleveransen på grund av mexikanernas dumhet och inkompetens går åt pipan och polisen ska stoppa brottsligheten, börjar latinomännen skjuta mot poliserna.

Bradley hade kunnat lämna platsen utan att ge sig till känna, men gör istället det moraliskt rätta och skyddar poliserna från hans kumpaner som försöker mörda dem.

Bradleys domare är afrikan.

Genom att Bradley avrättar sina kumpaner lyckas han förhindra att någon polis dör. Detta erkänns sedan av utredarna. Men trots sin insats döms Bradley till ett hårdare straff än vad utredarna räknar med. Domaren är afrikan.

En jude skriver in de nyanlända fångarna med njutningsfullt översitteri.

Nu har Bradley nått inferno. En Mr. Irving spelad av juden Fred Melamed – för övrigt en mycket duktig skådespelare som brukar spela betydligt större roller än denna – förnedrar de nyanlända internerna med så mycket makt han har möjlighet att utöva.

Dags för kroppsundersökning som en svart vakt basar över. En vit bög betygsätter internernas snoppar. Underförstått ska dessa utnyttjas i sexuella aktiviteter.

En del fångvaktare och interner är åtminstone någorlunda vänliga, som afrikanen och mördaren Lefty.

Afrikanen Andre (Mustafa Shakir) är fångvaktare och vill att Bradley ska gå med i fängelsets boxningsprogram. Men Bradley säger att han hellre sitter och stickar babystrumpor med rosa garn än att slå människor utan anledning; en kort replik som säger mycket om den vite mannens idealism.

Fångvaktare Andre kan inte fatta att Bradley inte vill vara med i hans boxningsverksamhet.

Filmens handling driver Bradley att bete sig på ett sätt som gör att han måste flyttas till ett fängelse med maximal säkerhet. Detta för att kunna skydda sin familj på utsidan.

Fängelseföreståndaren Tuggs spelad av den före detta tvålfagre Don Johnson är en sadist som måste sätta sig i respekt hos fångarna, varav alla betraktas som mycket farliga. Förmodligen är Tuggs lika mycket psykopat som många av fångarna.

Bradley använder sina mörkaste sidor för att rädda sin familj på utsidan. Här får en knarklatino vad han förtjänar.

Till försvar för vita människor
Invektiven som Bradley får höra i fängelserna verkar inte bekomma honom, men de är tydliga signaler till publiken om den mångkulturella rasismen.

Bradley kallas nästan allt utom antisemit: Redneck, gringo, blanco – som är en exakt motsvarighet till ordet neger, men som fortfarande får sägas – men just när en latino kallar honom gringo säger han ifrån: ”Kalla mig inte utlänning” med tydlig adress till latinos. Bradley vägrar vara främling i sitt eget land. Det är latinamerikanerna som är främlingar i USA.

— Sist jag kollade hade inte vår flagga färgerna rött, vitt och burrito, säger Bradley.

Det tragiska för USA är just att det blir allt mer burritofärgat, något som gör att allt fler presidentkandidater helt ignorerar de politiskt mer intresserade vita väljarna. De vänder sig nu istället direkt till de bruna och svarta, som kandidaterna Elizabeth Warren, juden Michael Bloomberg och den antivita vite Joseph Biden.

Som en sidonotering har paradoxalt nog juden Bernie Sanders stort stöd hos den vita arbetarklassen, något som CNN och andra judiska bolag ogillar; därför står just Sanders inte särskilt högt i kurs i det antivita Amerika inför höstens presidentval.

När Andre försöker köra med Bradley och säger ”Låtsas att jag är Gud”, svarar han ”Gud luktar inte nachos” i en möjligen uppmjukad variant av en replik som skulle kunna ha låtit ”Gud luktar inte apa” eller ”neger”, och som troligen visar att Bradley också är rasist. Vilket för all del är naturligt att vara, bara man inte använder sin rasism för onda handlingar. Men i denna film betraktas inte hårda ord som våld i sig, vilket annars blir allt vanligare i verkligheten. Oavsett vilket, är Bradley uppenbarligen åtminstone rasmedveten. Som alla vita borde vara.

När man ser Brawl in Cell Block 99 är det ganska lätt att slås av en tanke: Att regissören och filmförfattaren S. Craig Zahler kan ha placerat ”minoriteter” av alla de slag i filmen, i roller som visar den antivita makt vilken hotar den vite amerikanens existens. Den antivita agendan i USA leder numera till ett splittrat vitt Amerika hos en population där antalet självmord under senare år har ökat katastrofalt mycket.

Till och med en ond asiat förekommer i filmen, en stilig men iskall korean som ska utföra fruktansvärda kirurgiska ingrepp på filmens vita kvinna.

Våld som underhållning
Bland annat har de kritiker som trots allt omnämnt filmen kryddat sin negativa kritik mot den med att peka på dess brutala våldsinslag. De är verkligen brutala, och som nationalsocialist är jag själv negativt inställd till explicita våldsskildringar på film, underhållningsvåld. Sådant utgör i regel destruktiva inslag i kultur.

Men bland kritiker är detta sällan ett problem, utom historiskt när kvinnor spelar våldtäktsoffer som går ut och skjuter ihjäl män som hämnd för kvinnovåldet. Filmen Ms .45 (”Hämndens ängel”) blev till exempel först totalförbjuden när den kom 1981, vilket borde ha varit konstigt eftersom Clint Eastwoods Dirty Harry inte blev det tio år tidigare. Man kan fundera över om censorerna var rädda för att kvinnor som råkat illa ut på grund av dem skulle ge sig på dem.

Detta var heller inget större problem för judarna Michael Winner och Charles Bronson med filmen Death Wish (1974) där Bronson spelade hämnare av motsvarande typ som halvsvenskan Zoë Lund gjorde i Ms .45.

Åtminstone har Death Wish blivit en modern klassiker medan Ms .45 i praktiken är bortglömd, trots att de är ungefär lika bra och jag själv med råge föredrar den senare.

På tal om Dirty Harry kan Brawl in Cell Block 99 betraktas som den filmens spegelbild. Dirty Harry skildrade en polis – som alltså representerade makten och samhällsinstitutionerna – som överskred sina befogenheter genom att avrätta brottslingar när han ansåg det påkallat.

I Brawl är det alltså istället en marginaliserad, vanlig, god, laglydig medborgare med ett hjärta som klappar för den amerikanska federationen och vad den en gång kan ha stått för, som gör allt han kan för att freda sitt liv och sin familj, mot rådande system. Det tycker inte makten och dess propagandaorgan om.

Detta kan vara en orsak till att de ogärna skriver om denna film, medan Dirty Harry inpräntar våldsmonopolets makt som man gör bäst i att se upp för.

En intressant aspekt av dramat är att Bradley verkligen är en god människa, men att vi också ser att alla människor har både goda och onda sidor. Bradley använder sina mörka, våldsamma sidor mycket medvetet och enbart i syfte att uppnå det som är naturligt och gott: Att skydda sin familj från omständigheter som är skadliga för familjen, vare sig dessa har politiska orsaker eller beror på den kriminella mångkulturen.

Han utövar inte våld i syfte att hämnas eller för att uppvisa innehållslös dominans. Detta står i stark kontrast till många uppskattade filmer och tv-serier som bolagen gör allt för att marknadsföra.

Bradley uppvisar därmed något som åtminstone tidigare kan sägas ha varit något typiskt vitt. I motsats till dagens utbredda självhat hos många vita, möter han modigt livets motgångar och använder sitt förstånd för att på mest framkomliga sätt göra det som är rätt och riktigt. Även när det inte gynnar honom personligen.

Han är också en man med traditionell könsroll som tar sitt ansvar i alla situationer, är ute och tjänar pengar på de sätt han kan för att försörja sin familj, och är helt inriktad på att skydda sin kvinna. Även om det i början av filmen visade sig att han inte helt kunnat lita på henne, sviker han aldrig henne.

Av dessa skäl tycker jag att ni som ser filmen gärna ska tipsa era vänner om den, om ni anser att den på något sätt är intressant och era vänner inte är underåriga. Vi behöver ta vara på de få motbilder som finns.

  • Publicerad:
    2020-02-19 16:00