KOMMENTAR. Två dagar innan julafton hängdes flera av Nordfronts representanter ut av Expressen och Aftonbladet. Jag var en av dem.

20140113_paulina

Många med mig har under årens lopp undgått mediernas hetskampanjer. Själv har jag varit aktiv i tio år men aldrig tidigare fått uppleva något sådant. Tanken har dock slagit mig vid ett flertal tillfällen. Funderingar kring vad en uthängning skulle kunna komma att innebära i praktiken har legat där och gnagt i bakhuvudet till och från. Efterdyningarna av den här uthängningen blev dock inte vad jag hade förväntat mig. De få negativa sakerna har med råge vägts upp av de positiva.

När döendemedierna går på högvarv och frenetiskt spyr ut stora rubriker om ”nazistledare” blir agendan nästan skrattretande enkel att genomskåda. Man vill helt enkelt skrämma läsarna och få dem att förfasas över dessa ”representanter för ondskan”. Kan journalisterna sedan hänga ut opixlade bilder på dessa ”nazister” är det inte svårt att tänka sig vilken extas de hamnar i.

Trots att jag inte var en av dem som blev uthängda med bild var detaljerna kring mig som privatperson minst sagt ingående. Expressen skrev var jag bodde, hur många barn jag har och i vilken ålder de är, vilken utbildning jag har, min inkomst etc. På så vis försäkrade sig tidningen om att ingen skulle kunna ta miste på att det handlade om mig.

Min första spontana tanke var hur detta skulle kunna komma att inverka på mitt och framförallt mina barns liv. Skulle våra grannar, barnens kompisars föräldrar eller andra vända oss ryggen? Och visst har det varit någon enstaka granne som inte hälsat men utöver det har uthängningen hittills fört med sig positiva saker.

Dagarna efter Expressens publicering hörde folk av sig och gav sitt stöd. Människor som jag inte träffat sedan tonåren kontaktade mig och intygade att detta minsann inte ändrade deras syn på vem jag är. Flera ondgjorde sig även över mediernas metoder och jag kan ärligt säga att många fick upp ögonen för deras hyckleri. Folk som aldrig tidigare besökt nordfront.se tog sig tid och läste artikel efter artikel, med god respons!

Min största styrka genom det här är och har varit att jag inte är anonym. Att jag aldrig försökt vara det och att jag står för mina åsikter. Därför blir en uthängning likt den här inte lika chockerande för min omgivning.Trots att jag inte basunerar ut mina ideologiska tankegångar i tid och otid har nämligen de allra flesta som någon gång samtalat med mig fått en uns av sanningen.

Men än mer viktigt är att jag är en helt vanlig person. Jag lever ett liv med barn, sambo och husdjur. Ett liv späckat av rutiner, läxläsningar, tvätthögar, matlagning, hockeyträningar, turer till mataffärer, besök på förskolor/skolor, tandläkarbesök, föräldramöten etc etc. Varje dag möter jag otaliga människor som ser vem jag är. Det kom att visa sig vara en enorm trygghet i den här situationen.

För att vara en effektiv representant för en nationalsocialistisk organisation bör man nämligen sträva efter att vara en del av samhället. Precis som jag skrivit tidigare om vikten att vara involverade i sina barns skolgång. Vi ska inte isolera oss och stå utanför och se på. Nej vi ska försöka påverka, så ett frö och vinna mark. Men framförallt ska vi på alla plan vara människor av gott rykte. Då kommer inte mediernas lögner att bita lika bra på ens sociala nätverk.

Kvällstidningarna misslyckades med att utmåla mig som ett ondskans ansikte. För människor i min omgivning vet att den fiktiva bilden av mig inte stämmer överens med verkligheten. Och det vare sig de håller med mig ideologiskt/politiskt eller ej.

Istället blev effekten till stor del precis den motsatta. Många av de människor som träffar mig kommer nu att se mig som den jag alltid varit, fast med ett tillägg: att de nu vet att jag är nationalsocialist och skribent på Nordfront. För dessa människor har ordet ”nazist” med all säkerhet avdramatiserats drastiskt. Och på så vis är bollen satt i rullning…


  • Publicerad:
    2014-01-14 18:02