INSÄNDARE. Karl Lindholm uttrycker i denna insändare sitt missnöje över den politiskt korrekta EM-låten som förstör uppladdningen inför Fotbolls-EM i Frankrike.
Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.
Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se
Fotbolls-EM i Frankrike börjar närma sig med stormsteg och jag likt många andra har länge väntat – i närmare 4 år. Det var senast Sverige kvalificerade sig till ett mästerskap. I sedvanligt manér skall alltid en officiell svensk mästerskapslåt koras innan spelen drar igång. Mången gång blir låten väldigt slagkraftig och slår igenom som en så kallad sommarplåga. Ingen kan ha undgått låten ”När vi gräver guld i USA” från VM 1994 – förvisso tog vi brons. Som sann fotbollsälskare så är uppladdningen inför EM en vital del av det hela. Det är trupper som tas ut, det är exklusiva EM-bilagor som köps, det är tipsrader som lämnas in. Den officiella svenska EM-låten släpps även under denna period och tillhör uppladdningen. I år var den extra hårt marknadsförd före lanseringen. Självaste Zlatan hade nämligen fått en förhandslyssning och bedyrade till media att denna låt kommer ta oss hela vägen till guldet.
— Det här är låten som ska få oss att vinna EM. Låten har redan vunnit EM, nu ska vi vinna EM. Och så fantastiskt är det, säger Zlatan
När Zlatan hyllar en sådan låt i förväg blir verkligen media helt till sig och hajpar den ordentligt. Förväntningarna blev skyhöga. Fotbollsälskare runt om i landet blev till sig – likaså jag själv blev intresserad.
Lördagsmorgonen den 21 maj skulle låten framföras live för första gången på Nyhetsmorgon hos den judiskägda kanalen TV4. Strax före kommer uppgifterna fram att personen som Zlatan kontaktat för att producera låten är låtskrivaren tillika världsproducenten Max Martin. Oavsett vad man tycker om hans produktioner så är han definitivt en av Sveriges mest framgångsrika producenter genom tiderna. Om inte den främste. Han har skrivit låtar för artister såsom Britney Spears, Katy Perry, Celine Dion, Bon Jovi och Justin Bieber. Bara John Lennon och Paul McCartney har fler hits som blivit Billboardettor. Förväntningarna steg såklart när dessa uppgifter kablades ut. Första versionen ratades av Zlatan, vilket gjorde att en andra version fick produceras, förväntningarna steg ytterligare. Andra versionen godkändes och enligt Zlatan klickade det direkt.
— Det här är ingen schlagerlåt, det här är på riktigt, all respekt för dem, det är okej men det här är på min nivå.
På grund av denna stora hajp bänkade jag mig framför Nyhetsmorgon – förblindad av all stenhård marknadsföring kring låten. Då kommer min första besvikelse. Uppgifterna om vilka som ska framföra låten kommer ut. Det är två artister. En man, en kvinna. Den ena är en skandalomsusad artist, det är antirasisten tillika drogmissbrukaren Frej Larsson. Den andra är Joy M’Batha. Negressen som ställde till med nakenchock tidigare i år på P3 Guldgalan. Frej Larsson har stått för åtskilliga skandaler de senaste åren. Bland dem är drönarattacken mot Jimmie Åkesson. Frej och hans andra vänner som han troligtvis missbrukar droger tillsammans med lät en drönare flyga över Jimmie Åkesson med en pizzaslice hängd i ett snöre ovanför partiledaren. Gänget missbrukade även tillfället att gå på en lägenhetsvisning på Östermalm. De klev in och började laga omelett och dricka folköl till mäklarens stora chock. Vad de ville visa med detta kan man fråga sig, uppenbarligen har de tid över till sådant trams samtidigt som stora judiskägda medier som Bonnier-koncernen betalar deras uppehälle. Att de ville göra något sorts av ”statement” mot överklassen eller de mer kapitalstarka kan man nog bortse från. Senaste aktieutdelningen Frej tog ut från sitt bolag Larsson Entertainment AB var nämligen på 800 000 kr nu i mars. Men Frej tycker kanske ändå det känns befogat att som förmögen artist ränna omkring på Östermalm och håna de som har lika mycket pengar som honom själv? Rika barn leka bäst.
Joy M’Batha – representativ för Sverige och det svenska folket?
Det värsta är dock när väl låten drar igång i studion. Musikvideon börjar rulla samtidigt som det varvas med livespelningen. I studion gör sig ingen värd att kommentera, men i videon däremot finns det åtskilligt att anmärka på. Där märker man direkt att syftet med videon är att visa upp det nya mångkulturella Sverige som skall acceptera allt och alla. Låten heter ”Mitt team” och är även det ord som gång på gång sägs i låten. Orden upprepas av diverse kändisar i videon. Kändisarna är dock inte vilka som helst, utan det är tydligt att de valt ut en viss elit. Den elit jag skrev om vid det bisarra spektaklet P3 Guldgalan. Det är elitens vanliga sjuka utstyrslar som dyker upp i rutan. Den elit som är så slående lik överklassen i filmerna ”The Hunger Games”. Onaturliga färger i håret, septumringar i näsborrarna och bling-bling i överflöd. Videon varvas av transor, homosexuella, rasfrämlingar och fotbollsprofiler. De sistnämnda är såklart logiska att ha med. Det förekommer även några få ”vanliga” kändisar kan tilläggas, men dessa är ytterst få. Några av de som dyker upp bortsett från fotbolls- och sportprofilerna är Silvana Imam, Henrik Schyffert, Soran Ismail och det somaliska bandylandslaget ifrån Borlänge. Dessa skall alltså representera den gemene fotbollssupportern i Sverige. Detta är folket menar de implicit. Men vad har det egentliga svenska folket att säga om detta? Aftonbladet lät sina läsare betygsätta låten. Resultatet blev rejält negativt. Säger en hel del om det svenska folkets relation till låten – vi känner inte igen oss i detta.
Inte vårt folk, inte vårt team, inte vår EM-låt.
Alla får gilla fotboll, men jag frågar dig – är dessa de man i första hand ser som typiska hejande fotbollssupportrar i Sverige? Nej, jag tror inte det. Inte heller är de en sanningsgivande representant för det svenska folket. Dessa ger förmodligen blanka fan i om hur det går i EM. De har bara sett sin chans att ännu en gång få synas i rutan och göra sin politiska grej av det hela. Det finns en oskriven regel inom sport och definitivt fotboll. Det är att ej blanda in politik. Detta har varit en genomgående oskriven regel inom fotbollen i alla år. Därför har man alltid ett viss uns av hopp inom sporten att den inte skall påverkas utifrån. Ett incitament som fortfarande får en att i viss mån kunna uppskatta fotbollsvärlden mot den riktiga världen. Men denna regel har ruckats på år efter år det senaste decenniet. Tydligen är det okej att blanda in politik så länge det är åt ”rätt” håll. Andra exempel på detta är när fotbollsklubbar låtit ”Refugees welcome” och HBTQ-banderoller sitta uppe på läktarna. Med denna naiva inställning om att den oskrivna regeln idag skulle gälla satte jag mig framför teven. I hopp om få höra ett stycke som får en att ladda inför mästerskapet. Gång på gång blir ens optimism motbevisad av detta ruttna samhälle och rådande medieklimat tyvärr.
När du i sommar sitter på en uteservering och skall se landslaget spela, se dig då omkring hur många transor, rasfrämlingar och feminister med septumringar som sitter i eufori bland åskådarna. Skall man tro musikvideon gör det detta.
Inte mitt folk, inte mitt team, inte min EM-låt!
/Karl Lindholm
Hoppa till huvudinnehåll
