Dagens datum 25 mars • Idag firas ”Internationella dagen till minne av slaveriets offer och dess avskaffande”. Dagen är instiftad av FN i syfte att bland annat bekämpa rasism.

Följande skriver FN:s internationella sida om denna dag:

I över 400 år har mer än 15 miljoner män, kvinnor och barn fallit offer för den tragiska transatlantiska slavhandeln, ett av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia. Det årliga högtidlighållandet den 25 mars under International Day of Remembrance of the Victims of Slavery and the Transatlantic Slave Trade tjänar som en möjlighet att hedra och minnas dem som led och dog i händerna på det brutala slaverisystemet samt öka medvetenheten om farorna med rasism och fördomar i dag.

När FN talar om ”farorna med rasism och fördomar idag” finns det inga skäl att tro att de syftar på alla raser, utan skuldbeläggningen handlar om den vita rasen som anses vara den ras som dirigerade den transatlantiska slavhandeln. Denna inställning framträder än mer tydligt när riksdagsledamoten Hillevi Larsson (s) förra året motionerade om att få denna internationella minnesdag för slaveriets offer till en nationell svensk minnesdag. Enligt Hillevi Larsson ska dagen användas som slagträ mot nynazism, rasism och svenskar:

Betydelsen av historiska minnesdagar ska inte underskattas. Syftet är att minnas och hedra offren, men även att protestera mot liknande saker som händer i vår egen tid. Kristallnatten har blivit en viktig dag för att minnas och hedra offren för nazisternas illdåd. Men dagen handlar lika mycket om att manifestera mot nynazism och rasism i dagens samhälle. En nationell svensk dag till minne av slaveriets avskaffande skulle kunna få stor betydelse. Den 9 oktober 1847 frigavs den siste slaven i svensk ägo på ön Saint-Barthélemy, dåvarande svensk koloni.

Rasister, nynazister, svenskar – alla bär skuld för den transatlantiska slavhandeln. Problemet är att det inte riktigt var så det gick till. Det är sant att det fördes slavar till Amerika, det är även sant att en del av slavägarna var av vår ras (endast några få procent av de vita var dock slavägare), men de som skötte den absolut största delen av slavhandeln var i själva verket judar.

1992 skapade Nation of Islam ett mindre ramaskri när de publicerade boken ”The Secret Relationship Between Blacks and Jews”. Nation of Islam hade tröttnat på det judiska ledarskapet inom den svarta medborgarrättsrörelsen, vilket Nordfront tidigare berättat om. Trots att denna medborgarrättsrörelse skulle vara svart, var det judiska personer som styrde den i syfte att leda en gemensam front mot vita i USA. Som argument för denna gemensamma front menade de att judar och svarta delade en likartad historia eftersom de båda hade varit slavar (judarna i Egypten och negrerna i Amerika). Man berättade dock inte att det var judarna som låg bakom den transatlantiska slavhandeln. Detta klargjorde istället Nation of Islam, bland annat genom att hänvisa till judiska källor. Exempelvis lyfte man fram Seymour B. Liebman som i sin bok ”New World Jewry 1493-1825” konstaterade följande:

De (judarna) var de största handlarna i hela Karibien där sjöfarten främst var ett judisk företag. Fartygen inte bara ägdes av judar utan bemannades av judiska besättningar och stod under befäl av judiska kaptener.

En som också har gjort efterforskningar i ämnet är David Duke som har producerat en dokumentär i två delar i ämnet ”The Shocking Jewish Role in Slavery” (se: dokumentären nedan). När Duke började sina efterforskningar, något som skedde innan Nation of Islam släppte sin omtalade bok, visade det sig att han fann bok efter bok som bekräftar det som Seymour B. Liebman skriver. Dessa böcker var skrivna av judiska historiker, för en judisk publik. David Duke refererar bland annat till Marc Lee Raphael  som i ”Jews and Judaism in The United States: A Documentary History” berättar sådant som varken FN eller Hillevi Larsson vill kännas vid:

Judiska köpmän spelade en viktig roll i slavhandeln. I själva verket dominerade judiska köpmän ofta de amerikanska kolonierna, vare sig de var franska, brittiska eller tyska.

Marc Lee Raphael namnger också några av de judar som ”dominerade den judiska slavhandeln på den amerikanska kontinenten”; Isaac Da Costa i Charleston på 1750-talet, David Franks i Philadelphia på 1760-talet och Aron Lopez i Newport i slutet av 1760-talet och början av 1770-talet. David Duke visar att den transatlantiska slavhandeln var så pass styrd av representanter från detta folk att slavauktioner fick stängas under de judiska helgdagarna. Duke visar även, genom Jacob Marcus bok ”United States Jewry 1776-1985”, att år 1820 var ”nästan 40 procent av de judiska familjerna i USA ägare till en slav eller fler”. Duke menar vidare att historiska fakta visar att ”mindre än fem procent av icke-judiska vita i sydstaterna ägde slavar”, och ”mindre än två procent av de vita i hela Amerika”. Judar ägde alltså fler slavar än vita, proportionellt sett.

Det kan påpekas att efter att Nation of Islam spridit sin bok till en vidare krets, började sanningen tillrättaläggas. Som på beställning kom direkt efter ”The Secret Relationship Between Blacks and Jews” flera nya ”analyser” kring den transatlantiska slavhandeln utifrån ett judisk perspektiv. Den nya litteraturen hävdade att judarnas inblandning i den transatlantiska slavhandeln var överdriven, även om man i alla fall erkände att den förekommit, vilket var mer än vad icke-judar visste om några år tidigare.

Under FN:s minnesdag för slaveriets avskaffande vill man uppmärksamma specifikt den transatlantiska slavhandeln, men varför nöja sig med den och inte berätta om den slavhandel som har skett sedan flera tusen år tillbaka? Under Romarriket följde judiska slavhandlare med de romerska arméerna överallt för att kunna köpa fångar som slavar. Faktum är att Gamla testamentet förbjuder judarna att ta slavar från sitt eget folk men uppmanar dem att förslava icke-israeliter och låta dessa gå i arv till sina ättlingar (Tredje Mosebok 25: 44-46).

En människohandel som är lika stor som nedtystad är den israeliska sexslavhandeln av idag, där vita, östeuropeiska kvinnor säljs som prostituerade i Israel. Detta har Nordfront tidigare skrivit om och William Pierce grundligt redogjort för i en längre artikel. FN, massmedia, politiker och andra har dock valt att blunda för detta, precis som man undviker att berätta om de verkliga regissörerna av den transatlantiska slavhandeln. Istället skuldbeläggs vita, vars förfäder haft en minimal inblandning i någon slavhandel överhuvudtaget. Allra minst nordbor eller svenskar.

David Duke om judarnas roll i slaveriet

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-03-25.