KRÖNIKA • Av det vänsterliberala etablissemanget beskrivs SD-ledaren Jimmie Åkesson ofta som Sveriges mäktigaste man, som den som har hela regeringsmakten i sitt knä. Men hur gick han från att styra ett marginellt och utstött litet parti utanför riksdagen till att bli Sveriges kanske mäktigaste politiker?

Jimmie Åkesson kom efter sin anslutning till Sverigedemokraterna när partiet fortfarande var ett litet ytterlighetsparti 1995 snabbt att bli en framträdande figur i den sverigedemokratiska världen. Han var med och bildade SDU och blev dess ordförande år 2000. Fem år senare valdes Jimmie Åkesson till ny partiledare och efterträdde den dåvarande partiledaren Mikael Jansson, som lett partiet under tio år.

Valet av Åkesson skedde under kuppliknande former av ungdomsförbundets ”de fyras gäng”, som förutom Åkesson innefattade Mattias Karlsson, Richard Jomshof och Björn Söder – ett tätt sammansvetsat och ambitiöst gäng som ville förändra partiet med målet att komma in i riksdagen. De hade tidigare tagit makten över SDU, som man sedan styr med järnhand. Nu var det moderpartiets tur.

Året efter lyckades SD i samband med valet flytta fram sina positioner och ta mandat i allt fler kommuner. Den mediala hetsen mot partiet var omfattande, men man lyckades trots detta locka allt fler väljare och fick närmare tre procent av rösterna. I nästa riksdagsval, år 2010, fick SD 5,7 procent och gjorde det historiska intåget i riksdagen. Redan under valnatten vägrade Vänsterpartiets ledare Lars Ohly att ens befinna sig i samma rum som Åkesson när de förbereddes för att intervjuas i SVT:s studio.

Den första tiden i riksdagen var svår för SD. De mediala attackerna avlöste varandra, politiska motståndare vägrade konsekvent att bemöta SD:s riksdagsledamöter sakligt under debatter i kammaren och istället möttes det nya riksdagspartiet regelbundet av antirasistiska floskler och halmgubbar. I vissa fall vägrade kollegor från andra partier ens ta SD-ledamöterna i handen.

Men något började hända efter att Alliansen förlorat makten till en rödgrön regering under Stefan Löfven. Under mandatperioden 2014 – 2018 började Åkesson helt plötsligt tala om att det fanns ett ”konservativt block” i riksdagen, som förutom SD bestod av Kristdemokraterna och Moderaterna. De senare partiernas företrädare förnekade bestämt att något sådant existerade och bedyrade att allianssamarbetet fortsatt var intakt. Valet 2018 skulle enligt allianspartierna leda till att Ulf Kristersson skulle få förtroende att bilda en ny alliansregering, av samma slag som företrädaren Fredrik Reinfeldt.

Men Jimmie Åkesson lät sig inte bli modfälld utan fortsatte tala om det icke-existerande konservativa blocket, om naturliga samarbetspartners och om att bryta upp blockpolitiken. Opinionsmätningarna började visa att en alliansregering skulle kunna bildas, men bara med stöd av SD. Misstänksamheten och osämjan började smyga sig in i Alliansen och mittenpartierna krävde besked: Var Ulf Kristersson beredd att regera med stöd av SD? I sådana fall ville varken C eller L längre vara med.

Under hela valrörelsen svarade både Kristersson och representanter för Kristdemokraterna vagt på alla frågor. Målet var att bilda en regering bestående av de fyra allianspartierna, något annat behövde man inte orda om nu.

När det parlamentariska kaoset som uppstod efter valresultatet var ett faktum stod det klart att de rödgröna inte längre hade någon majoritet. Nu var det Ulf Kristerssons chans. Med SD hade han den majoritet som krävdes för att äntligen bli statsminister, makten var nu inom räckhåll.

Det var nu det blev tydligt att Alliansen bestod av två falanger: En ”konservativ”, bestående av M och KD, samt en liberal bestående av L och C. Den konservativa falangen ville göra upp med SD, ge väljarna det man lovat och kasta ut Löfven från Sagerska huset. Till och med den tidigare statsministern Göran Persson (S) konstaterade att att den enklaste vägen ur det parlamentariska kaoset vore en regering bestående av M och KD, som får passivt stöd av inte bara L och C utan även av SD. Det var nämligen detta som krävdes för att samla en majoritet bakom Kristerssons kandidatur.

Nu blev det som bekant inte så. Centerpartiet och Liberalerna vägrade bestämt att delta i en process där statsministerkandidaten som de själva gått till val på väljs med stöd av SD. I slutändan blev det C som övergav Alliansen och släppte fram Löfven som statsminister, och den växande sprickan i det en gång så självklara borgerliga samarbetet blev ett oundvikligt faktum: Alliansen var död.

Som ett brev på posten bildades sedan det konservativa blocket i riksdagen, det som inte existerat tidigare förutom i Jimmie Åkessons vision. Steg för steg kom M och KD att närma sig SD, samarbetet tätnade och till slut fick man även med sig Liberalerna, om än halvhjärtat.

När SD dikterade Tidöavtalet för regeringen

Efter valet 2022 ville man inte göra om samma misstag som innan. Det stod klart att Ulf Kristersson återigen skulle få en chans, och denna gång räckte det med att få med L, KD och SD i samma regeringsunderlag. SD signalerade att man krävde ministerposter, annars skulle man fälla Kristersson. I verkligheten tror jag inte att SD ville sitta i regeringen, då man insåg att man som ett mäktigt stödparti både skulle få äta kakan och ha den kvar. Med SD-ministrar skulle man förlora positionen som underdog, som folkets röst i maktens korridorer, samtidigt som vinsten i makt och inflytande skulle bli minimal.

En hård förhandlingsposition ledde till att Tidöavtalet i stort togs fram utifrån SD:s villkor. Hela invandrings- och integrationspolitiken skulle göras om (även om en massutvisning av invandrare fortfarande lyser med sin frånvaro), hårdare tag mot kriminella, mer övervakning och kontroll, allt som SD lovat sina väljare. SD behövde egentligen bara fullt ut acceptera EU och Nato som motåtgärd, vilket inte var någon större eftergift med tanke på den ideologiska resa mot kontrajihad och atlanticistisk liberalism som Åkesson gjort med partiet.

En ny strategi från maktpositionen

Inför EU-valet kom en väntad stor medial attack mot SD, precis som vid varje val där journalister förgäves har försökt att sätta stopp för partiets tillväxt. Tidigare har SD våndats över dessa påhopp, de har sparkat ut representanter som pekats ut som klandervärda av Expo och Expressen, infört nolltolerans mot rasism och svurit vid kulturmarxistiska dogmer.

Men denna gång valde hela partiet på Åkessons kommando att gå till motattack. ”Ett vänsterliberalt maktsyndikat” försökte enligt Åkesson skrämma folk från att rösta på partiet med ”rena sovjetmetoder”. En chockad mediekår fick se hur SD vägrade be om ursäkt, vägrade radera utpekade trollkonton och vägrade förklara sina arbetsmetoder bara för att TV4 kräver det. Inte heller regeringen kunde göra mycket. Någon halvhjärtad ursäkt för att de så kallade SD-trollen hånat samarbetspartier fick man. En skämtsam kurs för två medarbetare i ”respekt” ledde till att de återinsattes i sina ordinarie positioner efter en kort omplacering där de bytte skrivbord med varandra.

Åkesson vet att hela regeringen står och faller på SD:s och i förlängningen hans egna välvilja och att Kristersson därmed är bakbunden. Även om Kristersson skulle vilja hantera SD strängt och landsfaderligt vill han mycket hellre sova gott om nätterna med vetskapen om att han kommer att fortsätta vara statsminister imorgon.

Endast i ett fall tvingades en medarbetare att lämna SD:s kommunikationsavdelning. Men detta då det kommit anklagelser om påstådda Putin-hyllningar, vilket inte bara är problematiskt ur ett medialt narrativ utan även ur ett sverigedemokratiskt.

Det är så maktpersonen Jimmie Åkesson hanterar media. Han är inte längre den som drömmer om maktens korridorer, han är den som går först och håller i taktpinnen. Han leder ett parti som bokstavligen aldrig har backat från ett val till ett annat sedan starten. Med Åkessons många fel och brister – för de är många – kan jag återigen bara konstatera att han igen har visat sin machiavelliska sida och att han är riksdagens i särklass skickligaste maktspelare.