Hoppa till huvudinnehåll
Låt transorna tävla i Paralympics istället
KOMMENTAR • Martin Saxlind presenterar lösningen på frågan om transsexuella män inom damidrotten, en fråga som aktualiserats under OS i Tokyo där flera män fick delta i kvinnornas tävlingar.
Stolta svenska vikingar och norska häcklöpare plockade hem fina guldmedaljer under Olympiska spelen 2020 som avslutas idag efter att ha blivit uppskjutet ett år.
Den stora snackisen inför OS var dock att flera transsexuella idrottare för första gången lyckats kvalificera sig för att få tävla i sitt upplevda kön istället för sitt medfödda biologiska kön.
Men det var inga kvinnor som identifierade sig som män som kvalificerade sig, utan det var – kanske inte helt oväntat – bara en handfull män som identifierar sig som kvinnor som tilläts tävla mot riktiga kvinnor.
Det mest uppmärksammade fallet var Laurel Hubbard som representerade Nya Zeeland i damernas tyngdlyftning. Lauren Southern kommenterade Hubbards OS-medverkan i en film tidigare i veckan. En intressant detalj hon noterade var att Hubbard är 43 år gammal och alltså sedan länge passerat sina bästa år, i alla fall sett ur en strikt fysisk och idrottslig synvinkel.
Jag kollade upp åldern på Hubbards motståndare i OS och medelåldern på dessa var 24 år. Den äldsta kvinnan som tävlade i viktklassen 87+ kg var 33 år, alltså tio år yngre än Hubbard som också tävlar i den tyngsta viktklassen. Den kinesiska 150 kg-bjässen Li Wenwen, som besegrade Hubbard och slog tre olympiska rekord, är bara 21 år gammal.
Även om Nya Zeeland säkert av politiskt korrekta skäl ville skicka Hubbard till OS så har han ändå prestationsmässigt kvalificerat sig för att få delta i tävlingen, i alla fall om man som Internationella olympiska kommittén tycker att hans prestationer ska jämföras med vad kvinnliga tyngdlyftare presterar. Jag har inte kollat upp exakt hur Hubbard kvalificerade sig, men enligt Wikipedia så lyfte han i alla fall 131 kg i ryck 2019. Det är ”bara” 9 kg mindre än Wenwens rekord i årets OS – och då väger Wenwen dessutom lite mer än vad Hubbard väger och har på det sättet en annan fördel utöver åldern. Om Hubbard hade ryckt 131 kg i OS hade han varit överlägsen tvåa i det lyftet och om han hade lyckats med något av sina försök på 125 kg, då hade han åtminstone legat på delad tredje plats inför stöt, som var den andra grenen i tyngdlyftningstävlingen. Hubbard ligger alltså på kvinnlig världstoppnivå trots att han i genomsnitt är nästan 20 år äldre än sina motståndare.
Den ovanligt höga åldern i kombination med Hubbards idrottsliga prestationer visar att han som transsexuell sticker ut på ett konstigt sätt inom damidrotten. Som man hade han däremot bara varit en medioker medelmåtta idag.
Nu blev det dock en flopp för Hubbard i OS då denne inte lyckades med ett enda av sina tre försök i ryck. Huruvida detta ska betraktas som lyckligt eller olyckligt går att diskutera. Det positiva är så klart att en kvinna fick vinna kvinnornas tyngdlyftning. Man kan ju tycka att feminister borde hålla med om detta. Är det inte en form av ”patriarkalt förtryck” när män till och med går in och försöker stjäla priser och prestige från kvinnor i förment kvinnoexklusiva tävlingar? Var MMA-transan Fallon Fox verkligen en kvinna och inte bara en misogyn man som hittat ett lagligt sätt att få misshandla kvinnor på?
Det negativa med att Hubbard underpresterade i OS är att det ger kulturmarxisterna lite vatten på kvarn. Dessa har länge påstått att det är en obefogad oro att transsexuella män ska börja dominera kvinnoidrotten om de släpps in där och Hubbards OS-fiasko kan, i alla fall om man inte förstår kontexten med hans ålder och bevisade fysiska kapacitet utanför OS, ses som ett bevis för att könsförnekarna har rätt. Årets OS var dock bara en testrunda och mjukstart, med fler försök kommer de transsexuella männen att vinna en allt större andel av kvinnotävlingarna.
Personligen tror jag att enstaka transsexuella män kommer kunna dominera vissa grenar och snabbt slå många kvinnliga världsrekord om detta tillåts fortgå. Särskilt prestigefyllda grenar där det går att tjäna stora pengar på att vinna misstänker jag att de transsexuella, av rent rationella och cyniska skäl, kommer rikta in sig på. Men om vissa kvinnoidrotter totalt förstörs och blir till ointressanta b-divisioner för transmän kommer nog allmänhetens intresse för dessa grenar att dö ut. Tyvärr väger nog inte allmänhetens åsikt alltför tungt och homolobbyn inom idrottsvärlden kommer säkert hitta olika sätt att kringgå den och försöka tysta sina kritiker.
Faktum är dock att transor i damidrotten är en osportslig orättvisa och ett orimligt bejakande av en liten minoritets särintressen på majoritetens bekostnad.
Ge transorna egna tävlingar
Den enda rimliga lösningen jag kan komma på är att de transsexuella idrottarna borde flyttas från OS till Paralympics – OS-motsvarigheten för handikappade som arrangeras separat men i anknytning till de Olympiska spelen. Istället för att få tävla med vanliga män och kvinnor kan transsexuella idrottare då få tävla mot varandra och de som vill se dessa tävla kan titta på deras tävlingar medan de som bara vill se mänsklighetens bästa manliga och kvinnliga idrottare tävla kan kolla på OS som vanligt.
Även om transsexuella (enligt det nuvarande systemets definitioner) inte riktigt är att klassa som handikappade per se, så är de åtminstone personer som biologiskt avviker från det kön de påstår sig tillhöra. En man som identifierar sig som kvinna har t.ex. genomgått puberteten på ett annat sätt än kvinnorna han vill tävla mot. Precis som funktionshindrade idrottare – eller dopade idrottare som inte heller tillåts i vanliga OS – är alltså transidrottarna fysiologiskt annorlunda och därför tycker jag att just Paralympics hade varit en passande arena för dem. I det sammanhanget hade de transsexuella också kunnat vara fullt ut ”icke-binära” och tävla i en enda gemensam kategori, sedan efter varje tävlingsmoment i individuella grenar hade man kunnat utse minst tre vinnare: vinnaren oavsett kön, vinnaren bland före detta kvinnor och vinnaren bland före detta män. Mer rättvist än så kan det inte bli.
Är det idrotten eller den politiska agendan som är det viktiga?
Om de transsexuella idrottarna verkligen är många och seriösa med att de vill tävla på rättvisa villkor borde de hålla med om att detta är en bra lösning. Tyvärr tror jag inte att de kommer göra det då deras drivkraft förmodligen snarare handlar om politiska och egoistiska mål om att bli inkluderade, normaliserade och slutligen hyllade eller till och med dyrkade – vilket innebär att det viktiga inte är idrottandet i sig, utan att man tränger in och tar plats i prestigefyllda sammanhang och förtrycker alla som motsätter sig detta.
Samma fenomen utspelade sig när homosexuella och deras företrädare krävde att homopar skulle få gifta sig i kyrkan. Varför vill homosexuella att en präst ska välsigna deras förhållande genom att läsa ur en bok som de vet kallar homosexuella för syndare? Det skänker ingen genuin glädje för det homosexuella paret, utan det handlar som sagt var om att man utan något högre syfte ska roffa åt sig en ny ”rättighet”, tränga sig in där man tidigare inte varit välkommen och förnedra sina fiender.
Det handlar alltså inte bara om att man vill få existera som normbrytare och syssla med sina egna intressen, utan det handlar om att slå sönder normerna även för de som lever inom dem och trivs med det. Heterosexuella ska inte få ha kvar äktenskapet som en tradition som uppmuntrar naturlig familjebildning och kvinnor ska inte få ha egna omklädningsrum eller tävlingar. Allt ska brytas ned i jämlikhetens namn och för att mildra de avvikandes hat och ilska, deras ressentiment över sina medfödda begränsningar.