KOMMENTAR • Den totala medelmåttigheten bland Europas ledare lockar Macron att stiga fram som vår tids Napoleon. Men bakom hans fåfänga och pompösa personlighet finns bara luft.

Sedan konflikten mellan Ryssland och Ukraina hettade till inför den ryska invasionen i februari 2022 har Frankrikes president Emmanuel Macron vid flera tillfällen försökt att visa framfötterna.

Innan invasionen satt Macron i långa telefonsamtal med Rysslands president Vladimir Putin, något som fortsatte under krigets första månader. Frankrike har offentliggjort några av samtalen, där det tydligt framstår som att en hurtig Macron tar täten i den europeiska falangen mot Ryssland. Man hör också att Putin är måttligt irriterad på Macron, svarar passiv-aggressivt på frågor och bland annat uttrycker att han hellre hade lagt sin tid på att spela ishockey än diplomati med Frankrikes president.

Enligt rykten blev Putin i slutändan så trött på Macrons långa samtal, där den franske presidenten mest spottade ur sig floskler och tomma fraser, att han till slut bad Macron att endast återkomma ifall han hade något konkret förslag.

Den franske presidenten, som har en gedigen globalistbakgrund inom bland annat Rothschilds bankirimperium, har alla förutsättningar för att vara den naturlige ledaren för Europa. När Angela Merkels regering byttes ut i Tyskland uppstod ett slags maktvakuum inom EU. Den svaga och splittrade rödgröngula regim som Olaf Scholz skramlade ihop kunde inte axla den roll som Merkel hade, speciellt inte i diplomatin med Ryssland. Merkels cyniska pragmatism byttes ut mot den känsloladdade idealismen hos det gröna regeringspartiet, som kom att lägga beslag på den tyska regeringens utrikespolitik.

Foto: Kremlin.ru, CC BY 4.0, via Wikimedia Commons
Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel tillsammans med Rysslands president Vladimir Putin.

Föll pladask för kinesernas "specialbehandling"

Men Macrons pompösa framtoning, med tomma och dramatiska utspel, brist på mandat och svaga stöd på hemmaplan kunde inte heller fylla Merkels skor. När Macron besökte Peking i april förra året lyckades kineserna skickligt att mata Macrons stora ego: Han upphöjdes och hyllades med parader och banketter, samtidigt som EU-bossen Ursula von der Leyen – som åkte till Peking samtidigt trots att hon inte blivit inbjuden – behandlades som en obetydlig tjänsteman och skickades hem.

Macron fick ett storslaget mottagande i Peking, medan Ursula von der Leyen fick åka tåg,

Macron fick också vandra med president Xi Jinping i en kinesisk trädgård, de båda ledarna hade tagit av sig sina slipsar och skrattade lättsamt tillsammans medan Macron fick posera på bild efter bild. Sedan fick Macron delta i en kinesisk tecermoni och mysa med Xi till fågelkvitter, uppassad av tre uniformt klädda kvinnor.

Kineserna fick åtminstone Macron att känna sig som en riktig kejsare.

Efter den kinesiska specialbehandlingen fick Macron återigen för sig att han var Europas nye Napoleon och deklarerade bestämt att EU minsann kan ha en självständig Kina-politik.

— Behöver vi ha ett intresse i att skynda på Taiwan-frågan? Nej. Det värsta av allt vore att tro att vi européer måste vara följare och anpassa oss efter den amerikanska rytmen och den kinesiska överreaktionen, sa Macron efter besöket i Peking.

Bara dagar efter utspelet framkom det att von der Leyen mer eller mindre beordrats till Peking för att vara Macrons barnvakt. Hon skulle se till att Europa hade en ”enad front”, med andra ord se till att kineserna inte skulle lyckas bearbeta Macron att göra avsteg från Washingtons tydliga linje. Misslyckandet ska ha gjort USA:s president Joe Biden ”vansinnig” och efter bara några dagar kom nyheten om att Biden läxat upp Macron ordentligt.

Bara några månader senare, när Brics skulle hålla sitt årliga toppmöte i Sydafrika, försökte Macron fiska en inbjudan. Macron, i egenskap av Europas okrönte kejsare, bad till slut formellt Sydafrikas president om att bjudas in till Johannesburg.

Nya misslyckanden för Macron

Men Macron fick i slutändan ingen inbjudan till Brics-mötet. Hans försök att verbalt underkuva Putin misslyckades också. Den förment självständiga europeiska Kina-politiken som Macron skulle ta täten för rann dessutom också ut i sanden.

I veckan försökte Macron återigen att ta ledningen i Europa, när han med kort varsel sammankallade 20 europeiska ledare till ett krismöte om den allt mer akuta situationen i Ukraina. Det senaste stödpaketet från Washington sitter fortsatt fast i kongressen och ute i Europa växer missnöjet sig allt starkare. I Polen har bönder och nationalister bokstavligen blockerat gränsen till Ukraina, och där har – uppseendeväckande nog – till och med proryska plakat börjat synas bland demonstranterna.

Europa kan snart se sig ensamt som finansiär av krigsprojektet i Ukraina – ett projekt som definitivt kan behöva att en ny Napoleon träder fram, tänkte nog Macron.

Men även här verkar Macron ha misslyckats totalt. Redan innan mötet varnade Slovakiens premiärminister Robert Fico för mötets agenda, som gav honom ”rysningar längs ryggraden”. Efter mötet deklarerade Macron att även om det ”ännu inte finns konsensus” om att skicka soldater till Ukraina så går det inte att utesluta. Sedan kom kommentarerna från den ena mötesdeltagaren efter den andra, varken Tyskland, Storbritannien, Sverige, Finland eller ens Polen ville acceptera Macrons förslag.

Inte ens konkurrenternas medelmåttighet kan rädda Macron

Macron hade kunnat bli Europas nye Napoleon. Han har rätt bakgrund, har krönts av självaste Rothschildfamiljen, och kommer från ett av Europas absolut viktigaste länder. Europas regeringar är dessutom som bäst ett hav av medelmåttighet. Förvirringen och inkompetensen hos statsråd, byråkrater och regeringstjänstemän och de otaliga liberaldemokratiska koalitionsregeringarnas svaghet är uppseendeväckande.

Men problemet är att Macrons stora ego och pompösa framtoning, som med tanke på situationen i Europa hade kunnat tala till hans fördel, aldrig har backats upp av något konkret. Macron är inte ens omtyckt av sina egna väljare och lider av den akuta brist på mandat som bara en byråkratisk koloss som EU kan skapa. Han har inte heller den pondus som den butchaktiga Merkel hade, och Frankrike har inte samma historiska koppling till östra och norra Europa som Tyskland har. Därför verkar ingen vilja följa Emmanuel Macron på ett nytt fälttåg mot Moskva den här gången heller.