DEN VERKLIGA FÖRINTELSEN. Idag är det 75 år sedan terrorbombningarna av Dresden inleddes. Eldstormen som uppstod till följd av brandbomberna dödade hundratusentals människor. De allierades systematiska terrorbombningar av civila var den verkliga Förintelsen, till skillnad från lögnen som används för att styra och förtrycka vårt folk.
Kulturskatten Dresden lades i ruiner och dess invånare förintades i en eldstorm av ”de goda”. Foto: Cassowary Colorizations (CC BY 2.0) .
När vi hör ordet ”förintelsen” så går våra tankar gärna till något som påstås ha inträffat, men som konstigt nog inte går att bevisa har hänt och som i många länder rentav är förbjudet att ens ifrågasätta.
Ordet har beslagtagits av en rörelse som driver narrativet om de ”onda nazisterna som gasade sex miljoner judar”. De styrande vill inte att det ska granskas om detta verkligen stämmer eller om det ens är möjligt att genomföra. Framför allt får du inte öppet ifrågasätta sagan om ”förintelsen”.
Personer som förbehållit sig rätten att hålla sig med en egen faktabaserad åsikt har i nutida moderna så kallade ”demokratier” kastats i fängelse, i ett Europa som fortfarande lider av sviterna efter andra världskriget.
Varför får något som är ”sant” och som har ”hänt” inte diskuteras öppet? Vad är det som är så känsligt att de som tvivlar, måste kastas i fängelse? Om ”förintelsen” bara är en bräcklig lögn som löses upp i ljuset, förklaras allt.
LÄS ÄVEN: Tio vanliga förintelsemyter
I Sverige finns en speciellt tillsatt myndighet, Forum för levande historia, som arbetar med propaganda och mytbildning kring denna så kallade ”förintelse”.
Denna myndighets verksamhet går ut på att anordna kurser, arrangera utställningar och seminarier samt tillhandahålla utbildningsmaterial för att hjärntvätta vårt folk. På en gedigen webbplats breder man viktigt ut sig om ”förintelse”, ”demokrati” och inte minst ”allas lika värde” – vilket blivit ett oumbärligt redskap i folkmordet på svenskarna.
”Det var så det började på 30-talet” är ett vanligt argument för att tysta oönskade åsikter och försöka få oss att känna skuld för något som aldrig hänt.
De allierades terrorbombningar av civila – den verkliga Förintelsen!
Något som till skillnad mot den upphaussade lögnen om ”förintelsen” förbigås med tystnad, är de terrorbombningar som de allierade utsatte civila i tyska och japanska städer för under andra världskriget. Detta var till skillnad från ”förintelsen” en högst verklig och blodig Förintelse av människor, djur, kulturarv – ett fruktansvärt brott mot mänskligheten och mot allt det som är mänskligt.
Taktiken mot Tyskland var att inrikta sig på de civila i städerna, för att knäcka stridsviljan hos det tyska folket. Två tredjedelar av de tyska städerna ska ha förstörts under kriget.
Först bombade de städerna. När invånarna tagit sig ut ur skyddsrummen för att ta hand om sina sårade och att släcka bränder återvände planen och släppte nya bomber. Natt efter natt terrorbombade man befolkningen.
För att intensifiera elden i de bombade städerna släpptes tonvis med fosforbomber tills allt var ett brinnande inferno. Eldstormar med flammande eldpelare upp till fem kilometers höjd skapade orkanvindar som slet upp träd med rötterna och sög skrikande människor in i elden.
Panikslagna människor fastnade i smält asfalt och antändes. De som försöka undkomma elden genom att hoppa i dammar eller fontäner, kokades levande.
Man kan fråga sig när en svensk myndighet kommer att hedra minnet av de olyckliga människor som dog i de allierades högst medvetna och planlagda terror?
Var finns snubbelstenarna som ska få oss att minnas kvinnor, gamlingar och barn som dog som brinnande facklor under de allierades brandattacker på civila i Tysklands städer?
Terrorbombningarnas offer har ingen ”Förintelsens minnesdag”. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-08778-0001 / Hahn / (CC-BY-SA 3.0).
När kommer skolbarnen att få resa till Dresden och gå på museum och se bilderna av sönderbrända kroppar? De kunde kanske även få en bok i handen, så att de aldrig någonsin glömmer hur en verklig Förintelse ser ut?
Vilken svensk skattefinansierad institution är vänlig nog att tillhandahålla utbildningsmaterial om Dresden, Mannheim, Berlin, Lübeck, Hamburg, Köln, Pforzheim, Nürnberg, Königsberg, Saarbrücken, Weimar och de andra tyska städer som bombades sönder och samman av de allierade?
När kommer utställningar och seminarier anordnas över terrorbombningarna och dess offer – människor som slaktades i de sönderbombade ruinerna av de antika europeiska städerna, och på vägarna där de försökte fly undan krigsförbrytaren Winston Churchills och hans blodtörstige flygmarskalks Arthur ”Bomber” Harris systematiska mordmaskin?
När kommer de som dog i Dresden och de andra tyska och japanska terrorbombade städerna att få sin upprättelse? När får de sin Minnesdag?
LÄS ÄVEN: Om Dresden-förintelsen
Dresden. Foto: Deutsche Fotothek (CC BY-SA 3.0 DE).
Idag 75 år sedan Dresden-attackerna – ett crescendo i ondska och ofattbart lidande
I dag är det 75 år sedan tusentals amerikanska och engelska bombplan inledde utplånandet av Dresden i ett hav av bomber, brinnande inferno och ofattbart lidande, endast tre månader före krigsslutet då alla redan visste att Tyskland förlorat.
LÄS ÄVEN: Överlevares berättelser om terrorbombningen av Dresden
I boken Hellstorm skriver Thomas Goodrich att Dresden före kriget var en av Europas vackraste städer:
Dresden hade verkligen en av världens största kulturskatter. Känd som ”Florens vid floden Elbe” var synen av staden mitt i den Sachsiska provinsen som en resa till medeltida gotisk arkitektur. Runt varje krök som kullerstensgatorna gjorde visade sig ett palats, ett museum, ett konstgalleri eller en magnifik katedral. På samma sätt som Paris, Rom och Venedig var Dresden både vacker, romantisk och bestående. Under århundraden hade staden varit ”ett måste” att besöka för internationella resenärer, speciellt de som kom från Storbritannien och Amerika.
Dresden, sett från högra sidan av Elbes flodbank, nedanför Augustusbron på en målning från 1700-talet. Bild: Bernardo Bellotto (CC Public Domain).
Dresden, som kallades ”sjukhusstaden”, inrymde flera sjukhus med tusentals patienter och även hundratusentals flyktingar som samlats i staden. Under kvällen den 13 februari 1945 beräknas staden, där det normalt bodde 600 000 personer, ha haft nästan dubbelt så många invånare. Det firades en tysk traditionell fest och gatorna var fulla av firande människor som klätt ut sig i fantasifulla kostymer och som kanske försökte glömma kriget för en stund.
Klockan tio på kvällen inleddes ett flyganfall där det släpptes hundratals två- till fyratons bomber som ”med oerhörd styrka utplånade hela kvarter”.
Hundraåriga katedraler, palats, museum och hem var totalförstörda på några sekunder. På tågstationen hade de hundratals som vägrat gå av tågen blivit sönderbombade i bitar. På den stora inomhuscirkusen hade artister, åskådare och djur slaktats av bomber och splitter. … Utan uppehåll fortsatte massakern.
Bombplanen kunde flyga lågt eftersom staden saknade luftvärn. Inte ens sjukhusen skonades i anfallet mot staden.
Efter det halvtimmeslånga anfallet kunde konstateras att en av världens vackraste kulturskatter raderats.
”Synen när jag kom ut ur källaren kommer jag aldrig att glömma”, skrev tonåringen Götz Bergander. ”Himlen var upplyst i rosa och rött. Husen var som svarta silhuetter och röd rök hägrade överallt … Upprörda människor sprang mot oss övertäckta med aska och med våta handdukar virade om sina huvuden … Allt vi hörde var, ’Allt är borta, allt brinner upp.'”
Även Dresdens djurpark hade skadats i attacken med resultatet förtvivlade, panikslagna och skadade djur.
Räddningsarbetare arbetade långt in på morgonen den 14 februari och de vars hus klarat sig från elden, försökte så gott det gick, att nödtorftigt lappa ihop skadorna.
Amerikanska bombplan under WWII. Foto: Af.mil (CC Public Domain).
Klockan 13.30 återvände bombplanen för en ny attack. Nu var de ännu fler, mer än tusen bombplan, som denna gång släppte brandbomber över staden. De tusentals fosforbomberna antände bråten som låg kvar efter den första bombvågen och fick en ”rasande eldstorm att vrålande resa sig upp mot himlen”. I eldstormens centrum var temperaturen över 800 °C.
”Hela Dresden var ett inferno” berättade en tonårspojke. ”Folk vandrade omkring på gatorna helt hjälplösa.”
”Det var som Pompejis sista dagar” minns ett annat vittne, Eva Beyer.
Claus von Fehrenteil, en skadad officer som var inlagd på ett sjukhus i staden berättar:
Nu var jag ute i det fria och inte längre omgärdad av väggar utan av eldsflammorna istället … Det fanns inga igenkännbara gator mellan byggnaderna längre, ingen väg att kunna fly på då väggarna kollapsade och gjorde högarna av spillror större och större. Draget som uppstod i eldstormen var … stark … Även de få klädesplagg jag fått tag i och slängt på mig började pyra. De flygande gnistorna förblindade mig. Jag var som en blind. Hornhinnan skadades och smärtan var nästan outhärdlig vilket gjorde att jag endast under korta stunder kunde öppna dem för lite ledsyn.
Många försökte nå öppna områden som stadsparken eller ytor kring floden Elbe.
Dresden i ruiner. Foto: Deutsche Fotothek (CC BY-SA 3.0 DE).
24-åriga Margret Freyer minns:
… Till vänster om mig ser jag en kvinna … Hon bär på ett knyte i sina armar. Det är en baby. Hon springer, hon faller och barnet flyger ur hennes armar som i en båge in i elden. Jag noterar allt som händer runt mig, men jag själv känner inte längre någonting. Kvinnan ligger kvar på marken utan att röra sig …
En annan åskådare som stod på kullarna som omgärdade Dresden berättar:
Jag kunde inte förstå vad mina ögon såg. Jag stod där i mörkret, paralyserad, som förlamad med värkande trumhinnor från det rent helvetiska oväsendet … Det som hände var helt enkelt utom allt förstånd, bortom min vildaste fantasi. Det verkade så overkligt … Jag såg de växande flammorna ur eldhavet … de omvälvde hela staden som blev till ett enda stort eldklot … Hela området stod i lågor. Stora röda och gula eldtungor tog sig vrålande upp mot skyn. Darrande, strömmande moln, som vällde fram som en ångvält … de blandades med lysande vita-röda och gula explosioner ur vilka bombplanen steg som flockar med gigantiska fåglar … Utan att ha upplevt en större attack visste jag omedelbart att det som utspelade sig framför mina ögon, var något man inte tidigare upplevt.
Dagen efter vid lunchtid den 14 februari mindes den unge Götz Bergander att en märklig tystnad lade sig över staden, ”Hela staden var tyst. Allt oväsen hade dött ut. Den stigande röken formade ett stort smutsigt täcke över hela staden. Vinden hade lagt sig, men en lätt bris blåste västerut, ifrån oss.”
En mamma med barnvagn i ett skyddsrum i Dresden. Foto: Deutsche Fotothek (CC BY-SA 3.0 DE).
Då återvände amerikanerna på nytt, för att ”spränga spillrorna till damm, alltmedan amerikanska stridsplan tog sikte på alla de tusentals flyktingarna i parken, längs med floderna och andra öppna ytor”.
Den 15-årige Gerhard Kuhnemund berättar:
Panik bröt ut. Kvinnor och barn blev massakrerade med kanoner och bomber. Det var massmord … Jag såg minst fem amerikanska stridsplan som på ungefär 120-150 meters avstånd öppnade eld mot oss civila alltmedan jag försökte dölja mig i gräset.
Amerikanerna återvände efter detta under flera dagar för nya attacker, ”fast beslutna att inget levande skulle finnas kvar i Dresden”.
Dödssiffrorna efter den brutala attacken varierar. Officiella siffror gav vid handen att det var troligtvis 250 000 döda, medan Röda Korset senare rapporterade att de beräknade dödssiffran till 275 000. Det är dock troligt att det det var långt fler som dog i massakern:
På grund av den otroliga tätheten bland Dresdens invånare natten den 13-14 februari och eftersom tusentals flyktingar utan ID-handlingar befann sig där, samt antalet aldrig upptäckte kroppar som låg begravda bland ruinerna för evigt eller de som helt enkelt smält som vax, beräknades dödssiffrorna till att 300 000-400 000 var mer troliga.
Officiella siffror från ”historiker” och de tyska ledarna är att bara 20 000-25 000 dödades vid attackerna, vilket bör vara ett avsiktligt försök att bagatellisera och dölja vad som egentligen inträffade.
När nyheten om den lyckade utplåningen av Dresden nådde Storbritannien spred sig först glädjen. Den brittiska ”kabinettsministern Sir Archibald Sinclair uttryckte sig hjärtligt och lyriskt om eldstormen som ett ’crescendo av destruktion’.
Dresden efter det anglo-amerikanska vansinnet. Foto: Bundesarchiv, Bild 183-Z0309-310 / G. Beyer (CC-BY-SA 3.0).
Då nyheten spreds till övriga världen blev många helt skräckslagna. Det var första gången som civila utanför Tyskland fick kännedom om att de allierade höll på med ”planerad terrorbombning” av den tyska civilbefolkningen.
Richard Stokes ska i underhuset, ”arg och full av skam över ett sådant agerande när kriget helt uppenbart befann sig i sitt slutskede”, ha uttryckt ”Vad hände egentligen kvällen den 13 februari? Där fanns miljoner människor i Dresden inklusive 600 000 evakuerade och flyktingar från öst.”.
Andra kritiska röster, många från brittiska piloter, höjdes:
’Vi informerades om att det fanns tusentals pansartrupper på Dresdens gator, antingen på väg till eller ifrån den ryska fronten’, förklarade en arg RAF-besättningsman senare. ’Min personliga känsla är att hade man talat om sanningen för oss under denna genomgång, hade inte alla deltagit.’
De allierades terrorbombningar fortsatte dock i oförminskad styrka och bara dagar senare utplånades nästa tyska stad.
Värt att notera är Churchills uttalande inför de systematiska terrorbombningarna av Tyskland:
”Tyska städer … kommer att göras till föremål för prövningar som inget land tidigare skådat eller upplevt i fråga om kontinuitet, skärpa och styrka …” och ”För att åstadkomma detta kommer vi inte att låta någonting stoppa oss i fråga om våld”.
Citaten och berättelsen är ur Hellstorm av Thomas Goodrich.
Ladda ner och läs en PDF om Hellstorm
LÄS ÄVEN: Vi får aldrig glömma
Dresden, som före kriget var en av Europas vackraste städer, var efter eldstormen lagd i ruiner och dess befolkning förintad. Foto: Deutsche Fotothek (CC BY-SA 3.0 DE).
Tystnaden från etablissemanget är mycket talande
Var finns de indignerade artiklarna och kommentarerna från upplysta och förment goda journalister om Dresden och de andra städerna, där civila skoningslöst slets sönder och brändes levande av de allierades bombplan?
Tystnaden är mycket talande, rentav chockerande. Den berättar om en falsk verklighet som krängts över oss likt en våt filt. Det finns en elit som styr vad vi tillåts veta, som ser till att våra barn uppfostras av staten, som förbjuder oss att tala om det som inte får nämnas. Vi uppfostras i en spegelvänd verklighet, där ”de onda” blivit ”de goda” – och tvärtom.
Påståendet om ”förintelsen” ligger till grund för klichén om de ”onda nazisterna”, en maniskt uttjatad Hollywood-produkt som används för att pränta in budskapet att det var ”de goda” som vann och visa de lydiga fåren vad som gäller.
Lögnmedia, Bonniers skolboksförlag, korrupta politiker, infiltrerade myndigheter och Hollywoods propagandafilmer hjälps åt att bygga en bild med samma förvrängda verklighet och resultatet är att du baserar din verklighetsuppfattning på vinklad och många gånger helt felaktig information.
Ett exempel på felaktig information är den massaker på polska krigsfångar som benämns ”Massakern i Katyn”, vilken 1940 utfördes av NKVD, Sovjets interna säkerhetspolis.
Länge förmodades att det var tyskarna som var skyldiga till massakern vilket först nyligen avslöjades som en lögn. På DN:s kultursida stod det så sent som 2008 om den polska filmen ”Katyn” att ”den handlade om Hitlertysklands mord på polska officerare under andra världskriget”.
Massgrav med polska officerare som mördades av Sovjet i Katyn, vilket tyskarna länge fick bära skulden för. Foto: Okänd fotograf, troligtvis polsk Röda korset-delegation (CC Public Domain).
Spred information om Dresden – hängdes ut av Expo
En som vet vad som kan hända om man uppmärksammar terrorbombningarna av Dresden är SD-politikern Jenny Laszlo, som i höstas tvingades att lämna alla sina politiska uppdrag i kommunfullmäktige i Vallentuna. Detta efter att hon delat sådan fakta om Dresden som utelämnas i skolböckerna.
På årsdagen av Dresden-bombningarna publicerade hon en bild med texten ”Hur cirka 500 000 tyskar ’demokratiskt’ utrotades under en natt” på sitt Facebook-konto.
Jenny Laszlo (SD) hängdes ut av den svenskfientliga underrättelsetjänsten Expo för att hon spred fakta om ”de godas” terror i Dresden.
Detta ogillades av den svenskfientliga underrättelsetjänsten Expo, som hängde ut henne. Stiftelsen Expo har kopplingar till globalisten George Soros som arbetar för att invadera Europa med flyktingar från tredje världen. I dess styrelse sitter intressant nog ”den röde bankiren” Olof Aschbergs sonson, juden Robert Aschberg.
Laszlo gav sig inte för påtryckningarna från den Stasi-liknande stiftelsen, utan stod rakryggad för sin övertygelse att terrorbombningarna av det tyska folket var fel. Hon hävdade även sin rätt att nyansera bilden av skeendet i Tyskland under andra världskriget, då hennes egen släkt kommer därifrån:
— Min släkt är tysk och vi har förlorat väldigt många på min sida och jag har all rätt att dela med mig om den fakta som saknas så mycket i skolböckerna, sade hon i en intervju med Expos ”journalist”.
”Och nej, jag höjer inte Hitler, jag tillför nyans. Han älskade djur, ville rädda sina landsmän som systematiskt avrättades på ockuperad mark, han skapade 6 miljoner (!) jobb i en krisande nation där bland annat min mormor fick socialbidrag i mitten av 30-talet. Så började han sin karriär”, skrev hon i en konversation med Expo.
LÄS MER: Jenny Laszlo: ”Expo misslyckades fatalt”
Idag minns vi Dresden – imorgon fortsätter kampen!
Det är få som vågar stå för en politisk åsikt som av etablissemanget stämplats vara ”ond” och som det är legitimt att förfölja och trakassera.
Det krävs både mod och styrka att vägra att vara ett lydigt får och att tillåta sig att se klart, även om det medför konsekvenser. Vi blir dock fler och fler som vaknar upp från de förföriska lögnerna och ser sanningen.
Den verkliga Förintelsen utfördes av de allierade. Det var de anglo-amerikanska och sovjetiska krigsmakterna som var ”de onda” och som dystert nog vann kriget, och genom falsk historieskrivning kunde övertyga världen om den version som passade dem.
Med uppvaknandet kommer sorgen och insikten om det lidande som det tyska folket utsatts för och vad som väntar Europas folk om vi inte vaknar upp och börjar kämpa – vi ska bytas ut och försvinna från jordens yta.
Idag minns vi Dresden. Vi sörjer och hedrar offren för den verkliga Förintelsen. I morgon fortsätter vi kampen mot det onda system som vill utplåna oss.
Hoppa till huvudinnehåll
