MOTSTÅNDSRÖRELSEN. Här kommer både en film med unikt material från förra helgens demonstration i Göteborg samt en skildring av nästeskorrespondent Marcus Hansson som berättar hur en kamrat från Näste 3 fick en fraktur efter polisens vilda batongvevande.

Nordiska motståndsrörelsens demonstrationer är alltid händelserika och den senaste i Göteborg var inget undantag. Organisationen har beslutat att delge allmänheten information om hur polisen gick tillväga i sitt arbetade med att stoppa en demonstration som hade stöd i grundlagen.

Händelsen inträffar när polisen försöker stoppa tåget en andra gång. Personen som den här berättelsen handlar om är längst bak i tåget och polisen slår en kil genom tåget genom att hugga med batongerna mot alla som de uppfattar stå i vägen.

Vissa poliser ogillar Motståndsrörelsen mer än andra poliser. Man kan verkligen se hur de mest hatfyllda poliserna älskar att dra batong och slå så mycket de bara kan. Andra poliser använder batongen betydligt mindre eller inte alls, dessa är också villiga att föra en dialog men som alla poliser måste de lyda order och ordern kommer i dagens läge från individer som är villiga att lyda direktiv från politikerna istället för att följa den lag som är nedskriven.

Ett alltför vanligt exempel på en hatfylld polis. Här från ett annat tillfälle i Göteborg.

Polismannen i det här fallet tillhörde den förstnämnda sorten, hans aggressivitet var enorm i jämförelse med de andra poliserna. Han slår personen längst bak i tåget upprepade gånger fastän han inte visade någon aggressivitet. Poliskonstapeln rusar sedan upp för trapporna och försöker slita ner en annan medlem genom att dra i hans ryggsäck. Han sliter sönder ryggsäcken och andra medlemmar går emellan så att han inte kan nå medlemmen som han så aggressivt försöker gripa.

Medlemmen som är längst bak i tåget är nu gripen tillsammans med flera andra. Det är uppenbart för alla inblandade att han har en stark smärta i sin arm. Han blir tillfrågad av en polisman som har någon form av chefsposition om han vill åka med ambulans in till sjukhus. Medlemmen nekar, han vill stanna med kamraterna som är gripna men meddelar att han gärna tar emot läkarvård på plats. Samme polisman kommer efter ett tag fram och säger nedlåtande till honom att snart kommer ambulansen, ”gubben”.

Även fast händelsen utspelar sig i centrala Göteborg tar det över 30 minuter innan ambulansen kommer. Polisen väljer nu att flytta de gripna från marken till polisbilen. Under denna manöver uppmanas den skadade att åka med ambulansen. Han upprepar återigen att han inte vill lämna kamraterna. Polisen väljer då att placera honom tillsammans med de andra i polisbilen, han meddelar även medlemmen att han har nekat sjukvård. Medlemmen protesterar men förgäves.

Kamraterna får sitta i polisbilen ytterligare 30 minuter och ambulansen får då lämna platsen med oförrättat ärende. Väl i häktet börjar medlemmens smärtan tillta, han frågar flera gånger om han kan få någon sjukvård men får endast till svar att de ska höra med sina chefer. Under tre timmar får medlemmen sitta utan sjukvård.

Många timmar har slösats bort och för den som läser detta och menar att medlemmens önskemål att få sjukvård tillsammans med kamraterna är helt oresonligt ska påminnas om att när det kommer till eftergifter har polisen inga som helst problem med det. Om det är vuxna människor som kallas barn som ska demonstrera, då kan demonstrationstillstånd delas ut retroaktivt och tider för tillståndet kan överskridas med flera dagar.

När det är dags att släppas är medlemmens arm så pass dålig att personalen måste hjälpa till att klä honom. Han släpps med uppmaning från personalen att gå till vårdcentralen nästkommande dag. Medlemmen plockas upp och när han får återse resten av kamraterna på återsamlingsplatsen lyfts humöret betydlig. Smärtan känns nu mycket mindre när han står bland kamrater. Kamraterna hälsar glatt på de nyligen frigivna, de får många frågor om hur de mår och om de behöver hjälp med sina skador efter polisbatongerna.

Kamraterna i nästet bestämmer sig för att åka hem när alla är samlade men på vägen hemåt slår smärtan in så mycket för medlemmen att de bestämmer sig för att köra in till akuten. Väl där sker en undersökning, en undersökning som visar att det har uppstått en fraktur på underarmen. Läkaren gipsar nu armen och gipset förväntas vara kvar i cirka 4-6 veckor. Läkaren kallade skadan för en pareringsskada och är mycket vanlig då man använder armen för att skydda sig, i det här fallet gällde det att skydda kroppen mot en rabiat polismans hugg med batongen.

Motståndsmännen har varit aktiva hela dagen och nu med sjukhusbesöket och gipsningen har det dragit in sig på småtimmarna. Många har väntat på att kamraten skall bli klar på sjukhuset så att de tillsammans kan åka hem. Det gnälls inte från någon för att de måste vänta, för de vet att samma kamrat hade ställt upp om det hade varit så att de själva hade behövt hjälp.

Kamratandan är stark inom Motståndsrörelsen och överträdelser mot denna är inget som ses med blida ögon. Det är kamratandan som hjälper till att föra rörelsen framåt, den är avgörande när det är dåliga tider så att gruppen tillsammans går stärkta ur trångmål.

Motståndsrörelsen har kamratandan som en måttstock för skapandet av folkgemenskapen, en verklig folkgemenskap där man hjälper varandra och ställer upp för sin nästa utan krav på någon finansiell transaktion som är alltför vanlig i denna liberala tidsanda.

När den siste kamraten kommer hem har det gått ungefär 24 timmar, 24 timmar i sträck av bilfärder, förberedelser, själva demonstrationen, frihetsberövande, efterföljande bilfärder och väntan på sjukhus. Kamraterna diskuterade förväntansfullt var nästa demonstration som visar att vi inte tänker bli utbytta utan istället kommer att byta ut folkförrädarna, även den skadade.

/Marcus Hansson

  • Publicerad:
    2017-11-19 13:15