Minnen från ens barndom är ofta dunkla och oskarpa; speciellt för sådana som oss, revolutionära själar som inte har tid att sentimentalt blicka tillbaka på den tid som flytt utan alltid måste leva i nuet med siktet inställt på en osäker framtid. Detta är ett pris vi får betala för vår trohet mot plikten. Ett i sammanhanget billigt pris.

Ett minne jag däremot har från mina tidiga år och som jag minns med skräck – och som följde med mig långt in i livet, visserligen med en allt mer avmattad skräck, var tanken på och rädslan inför döden. Döden i alla dess former, min – någon i familjens – en väns – eller ett kärt husdjurs och så vidare. Det var inte alltid tankarna berörde ämnet, inte ens ofta och man försökte skaka av dem när de dök upp. Men då och då grep tankarna tag i mig och en sådan där andlös skräck som man tror skall förtära en omslöt mig.


Vän Döþer av Wulf Sörensen, Nationellt Motstånd Förlag 2009.

Men jag härdade ut även fast jag aldrig fick några bra svar på mina frågor. Och ju äldre jag blev desto mer anpassade jag mig och insåg att det inte fanns någon mening med att oroa sig eller ödsla för mycket tid på något som ändå är ofrånkomligt.

Med åren slutade jag bekymra mig så mycket över detta med den biologiska döden. Inte förrän min kunskap och medvetenhet gällande den politiska kampen och vår världsåskådning mognade började jag åter att fundera kring detta mysterium.

För oss som lever i kampen är döden alltid närvarande på ett eller annat sätt, den är oss närmre än vad den är folket i gemen. Jag vet inte hur många fler än mig av oss som funderat över om det verkligen är värt att pensionsspara alls, men som kommit fram till att en bra livförsäkring nog är vettig att ha.

Det är ju så att vi vet att vi alltid befinner oss litet närmre döden genom vårt engagemang. Hur många gånger skulle inte en av de bataljer vi alla befunnit oss i kunnat ha slutat annorlunda? Och hur kommer framtiden att gestalta sig? En sak är säker, det kommer ju inte att bli lugnare.

Och även om vi inte skulle bli förunnade att mista livet genom handfast kamp så kan revolutionären räkna med att hans livsföring; stress, sämre kost, oro och så vidare kommer att dra av tio, femton eller tjugo år på livet.

Sådan är vår verklighet och även fast en och annan kanske är tillfreds med det hela och har anammat en fatalistisk inställning har denne även familj att tänka på och förklara för – varför de sätter sig själva i riskzonen, varför de villigt bereder sig på ett sådant offer.

Den ariska människan är en andlig varelse med ett sådant behov. Uppstår ett tomrum så kommer det att fyllas, på ett eller annat sätt. Vi vet hur kristendomen dömde våra förfäder till träldom under Kristus och idag tar andra idéer, sprungna ur samma förorenade andliga mark, dess plats.

Därför måste vi söka efter och med tiden finna tillbaka till den ariska tron, Nordens tro, och kunna presentera denna för vår tid. Detta arbete är påbörjat inom organisationen.

Som en del av detta är det därför en stor glädje att kunna presentera publiceringen av en helig bok som tar upp det ämne jag talat om – döden. Vi har översatt Wulf Sörensens mindre kända skrift, FREUND HEIN, vilken är en attack mot den kristna synen på döden och en förklaring på den ariska människans sanna inställning till denna.

En del kanske tänker att detta är att börja i fel ände, att döden så att säga är ändstationen; så har jag själv tänkt. Men efter att ha läst denna till det yttre oansenliga bok – läst och studerat den – har jag kommit fram till en ny slutsats. När ni gjort det samma; läst och studerat den, om och om igen och låtit dess enorma visdom sjunka in i själen – kommer ni förstå varför det är precis rätt ände att börja vid.

Läs den, studera den och låt dess djupaste väsen bli känt för dig; då kommer även du att kunna kalla döden för din vän.

Beställ boken från Kampboden (direktlänk HÄR).

  • Publicerad:
    2009-10-27 00:00