I och med GM:s beslut att lägga ned Saab skriver Magnus Söderman om detta och resonerar kring det i ett vidare perspektiv.

Så beslutade General Motors alltså att lägga ned Saab. Ett beslut som tyvärr var väntat för ingen trodde väl egentligen att Koenigsegg skulle kunna ro affären i hamn eller att för den delen, någon alternativ köpare skulle dyka upp innan årsskiftet 09/10. Att sälja Saab har heller inte varit prioriterat för de amerikanska ägarna som över huvud taget inte har vår svenska sentimentala syn på bilmärket som sådant. För oss svenskar är detta en läxa att lära av när det kommer till hur kapitalismen fungerar. Människor, symbolvärde och sentimentalitet hör inte dit, endast profit.

Nu var det ju många år sedan vare sig Saab eller Volvo var svenskägda i ordets riktiga bemärkelse, även fast vi alla sett på dem, med litet stolthet i hjärtat, som svenska. Tyvärr finns det inte plats för något nationellt tänkande, inte ens när det kommer till sådant som vår nationella ekonomi, infrastruktur eller industri. Världen är arenan, nationen ointressant:
– Ju mindre nationalism, desto mer framgångsrik kommer mänskligheten att bli, konstaterade Fredrik Reinfeldt under ett framträdande vid Stockholms universitet för en tid sedan.

Att våra politiker följer denna tes klargörs än mer med tanke på hur svenska staten fullständigt övergav Saab, samt att man driver på idéerna om att sälja ut så många statliga intressen som möjligt. Naturligtvis är en stats främsta uppgift inte att driva företag och avskräckande exempel på detta finns att studera i de gamla kommunistländerna. Men en stat kan å andra sidan inte tillåta att uppluckra sin nations industri- och teknikpotential.

En ansvarsfull statsmakt hade från början förbjudit Saab och Volvo att säljas till utländska intressen och snarare sett till så att driftiga entreprenörer inom landet kunde utveckla bilmärket. Till exempel borde man kanske ha tvingat igenom sammanslagningen av Volvo och Saab som diskuterades på 70-talet.

Nu blev det inte så utan istället såldes båda biltillverkarna till USA. Om staten tagit sitt ansvar kunde vi ha haft ett svenskt bilmärke, eller två, vilka varit spjutspetsar inom miljö, säkerhet och teknik. Vi kunde haft inhemsk produktion och utveckling. Detta hade inte bara varit en prestigefråga utan positivt för svensk industri överlag. Man hade sett till så att spetskompetensen bevarades inom nationens gränser vilket även det varit till gagn sett ur ett vidare perspektiv, exempelvis om man såg till att produktionen lätt skulle kunna ställas om från civil till militär.

Vidare, om vi applicerar Motståndsrörelsens mål om en Nordisk republik, hade vi utan några som helst problem kunnat vara fullständigt självförsörjande när det kommit till tillverkning. Men som sagt, enligt statsministern blir ju mänskligheten mer framgångsrik av mindre nationalism. Ja, vi ser det; de tusen och åter tusen som blir arbetslösa i och med nedläggningen av Saab ser det; det världsekonomiska läget bevisar väl det… Förrädarpolitikerna och vi vanliga människor lever verkligen i skilda världar.

I den Nordiska republiken hade de styrande kunnat garantera flera starka biltillverkare och genom ekonomiska styrmedel kunnat driva på utvecklingen av ekologiskt hållbara bränslealternativ. Det kapitalistiska häxeriet hade inte påverkat republikens viljeriktning som varit fast förankrad i att endast göra det som vore till gagn för medborgarna. Till skillnad från demokraturens Sverige hade man tagit ansvar och satt folket före Mammon.

• Publicerad:
  2009-12-20 00:00