ANTIVITHET • Han pekar på över 800 fejkade ”hatbrott” på fem år, och visar att narrativet om ”vita privilegier”, ”vithet” och ”strukturell rasism” har skapat ett kulturlandskap där lögnen frodas.

Frank Furedi, författare och professor emeritus i sociologi vid University of Kent in Canterbury skriver i Russia Today (RT) om antivithet samt vad han kallar ”rasbluffar” och ”fejkade hatbrott” i dagens USA.

Det mest omskrivna aktuella exemplet på ovan nämnda fenomen är enligt Furedi fallet med den svarta amerikanske skådespelaren Jussie Smollet, som hävdade att han en tidig morgon i Chicago attackerades av två män iförda MAGA-hattar.

Skådespelaren uppgav att han vid attacken utsattes för ”homofobiska och rasistiska okvädingsord” och att någon ”okänd kemisk substans hälldes” på honom – samt att ”en snara placerades” runt hans hals.

Smollets redogörelse för denna ”lynchning” utlöste en våg av vrede, och åtskilliga välkända offentliga personer – inklusive den nuvarande vicepresidenten Kamala Harris – ställde sig på rad för att visa sitt stöd.

När polisen efter en grundlig utredning fann att Smollett uppenbarligen hade hittat på berättelsen om attacken – han står nu inför åtal – skyndade, påpekar Furedi, ”en generad mediakår vidare till nästa hatbrott”.

Professorn kommenterar:

”Som det visar sig är fabricerande av en rasbluff långt ifrån ett sällsynt förfarande. Påhittade offerroller är inte ovanliga, i synnerhet inom högre utbildning.”

Nästa välkända exempel som nämns i artikeln är skandalen när fem svarta studenter vid US Air Force Academy Preparatory School i september 2017 fann ”rasistiska okvädingsord” skrivna på sina dörrar.

En utredning visade att en av de antaget utsatta studenterna själv hade gjort sig skyldig till ”vandalismen”.

"Över 800 individuella bluff-incidenter på fem år"

För den som inte är förtrogen med omfattningen av den här sortens bluffar i dagens USA rekommenderar Furedi läsning av boken Hate Crime Hoax: How the Left is Selling a Fake Race War, från 2019 av statsvetaren Wilfred Reilly.

Här skildras drygt hundra av de mest högprofilerade och iögonfallande fejkade ”hatbrotten” under de senaste åren.

I boken påpekar författaren att han ”ganska lätt kunde samla ihop data för 409 hatbluff-fall” genom att koncentrera sig på de senaste fem åren.

Enligt Reilly själv har dock hans datasamling sedan 2019 idag vuxit till en lista på ”608 unika hatbluff-fallstudier”, omfattande ”över 800 individuella bluffincidenter”.

”Hatbrott saluför dogmen om strukturell rasism”

Furedi menar att fejkrapporterandet av hatbrott uppmuntras av amerikanska straffrättsliga myndigheters ensidiga fokus på ”rasism”.

Han skriver:

”Hatbrott har de facto blivit till ett politiskt vapen nyttjat för att saluföra dogmen om strukturell rasism.

Ivern med vilken påståenden om hatbrott publiceras … har skapat ett incitament för att vilja framställa sig som ett offer.

Det faktum att fenomenet rasbluff frodas är den ofrånkomliga konsekvensen av kulturella attityder som förnimmer världen genom rasismens prisma.

Den konstanta besattheten av ’vita privilegier’, ’vithet’ och strukturell rasism’ har skapat ett kulturlandskap där rasbluffar frodas.”

Furedi uppmanar läsarna av hans artikel att nästa gång de får höra om att ”rasismen eskalerar” eller att ”samhället lider av en hatbrottsepidemi” – att försöka göra en kritisk verklighetscheck av fakta kring de anförda fallen.

Han ber dem även att beakta det faktum att dagens konstanta besatthet av ”vita privilegier”, ”vithet” och ”strukturell rasism” har skapat ett kulturlandskap där rasbluffar frodas – ett landskap drabbat av en ”fake news-epidemi”.

”Problemet är ytterst fixering vid ras”

När det kommer till en djupare analys av orsakerna till amerikanska antivita narrativ och fejkade ”hatbrott” visar det sig att Furedi har en syn som inte nödvändigtvis delas av andra kritiker av samma fenomen.

För Furedi bottnar dessa problem nämligen i en ”amerikansk besatthet av ras”.

Detta blir tydligt av hans resonemang kring en händelse under kampanjen inför det nyligen genomförda guvernörsvalet i Virginia.

Han beskriver hur supportrar till Lincolnprojektet – enligt Furedi ”en anti-Trumpgruppering med medlemmar uppklädda till nynazistiska anhängare till vit överhöghet”, fotograferade sig själva bredvid den republikanske kandidaten Glenn Youngkins kampanjbuss.

För Furedi har dessa illvilliga och extrema supportrars skuld till att bilden ”en röst på Youngkin är en röst för rashat” spreds.

Deras är även felet att NBC:s analytiker Glenn Kirschner skrev:

”Vänligen rösta emot detta uppenbara uttryck för rasism, hat och intolerans. Vänligen rösta för ett vänligt, välkomnande och diversifierat Virginia. Vänligen rösta för @TerryMcAuliffe som guvernör. Därför att #JusticeMatters spelar roll.”

Hade inte dessa supportrar genomfört sitt ”smutsiga trick” så hade inte heller Jewish Democratic Council of America involverats.

Detta råd publicerade ett inlägg på Twitter, där man kräver av Youngkin att ta avstånd från supportrarna – eller riskera att fördömas för att ”stödja antisemitism”.

Furedi ser här roten till det onda i ”amerikanernas kulturella fixering vid ras” vilken, menar han, gör att de är ”predestinerade att förnimma rasistiska förlopp i de mest harmlösa sammanhang”.

Han skriver:

”Rasbluffen som Lincolnprojektet begick var utformad för att tillfredsställa amerikanska mediers omättliga aptit på sensationella hatbrottsincidenter.”