RASHISTORIA. Johan Persson presenterar här den sjätte artikeln i en serie om nio artiklar om genetik, europeisk förhistoria och den ariska rasens utveckling.
Yamnaya-hoisonten
Inom arkeologin används begreppet kultur (ungefär vad som i folkmun kallas för ”folk”) samt det vidare, mer allmänna begreppet horisont. Man skulle idag kunna kalla blå jeans, t-tröjan och coca-colan för delar av en världsomspännande amerikansk horisont, medan den amerikanska kulturen främst finns i Nordamerika. I Ukraina med omnejd existerade 3300–2600 f.Kr. vad som kallas för Yamnaya-kulturen eller Yamnaya-horisonten. Ska man peka ut något folk och säga, ”Här har vi dem, de ursprungliga indo-européerna”, så är det Yamnaya-folket. Äldre namn på folket/kulturen är gropgravskulturen eller ockergravskulturen (för att lik smordes med ockra, en röd färg).
Sovjetisk rekonstruktion av en Yamnaya-man.
Ukrainas floder
Innan Yamnayakulturen bredde ut sig så hade den pontisk-kaspiska stäppen hyst ett flertal samtida kulturer (Samara, Dnjepr-Donets, Khvalynsk, Sredny-Stog, m.fl.) och orsaken till att hela stäppen nu får en uniform kultur lär bero på den ökade mobiliteten som tilläts genom först hästen och därefter kärran. Den nya kulturen sträcker sig från Bug och Dnjestr floderna i västra Ukraina till Uralfloden vid Europas gräns mot Asien.
Uralbergens nordliga och sydliga ändar är markerade med svarta streck. Ur Uralbergens södra ände rinner Uralfloden som har sitt utlopp i Kaspiska havet.
Yamnayakulturens ingredienser drogs från upp till nio olika källor, men de viktigaste var kulturerna Sredny Stog (vid Dnejprfloden, mellersta Ukraina) och Khvalynsk (vid Volgafloden). Dessvärre har Yamnayakulturen mycket få bosättningar att gräva ut, säkerligen på grund av sitt nomadiska levnadssätt. Istället är det gravsättningarna som ger oss arkeologisk kunskap om detta folk. Ett par undantag finns dock i vilka vi finner Yamnayabosättningar med stenmur, störst av dessa är Mikhaylovka där koppar bearbetades.
Volga har sitt utlopp i Kaspiska havet. Väster om Volga ser vi floden Don, som flyter strax öster om Ukraina och har Svarta havet till utlopp.
Runt 3300 f.Kr. sprids alltså Yamnayafolket fort över den pontisk-kaspiska stäppen, förmodligen genom användandet av de relativt nyuppfunna kärrorna. De äldsta spåren av Yamnaya är från öster om floden Don. Runt 3100 f.Kr. når de Donaubäckenet (ungefär dagens Ungern med omnejd).
Kring 2200-2000 f.Kr. tar sig arvtagarna till Yamnaya från området mellan Volga och Ural runt södra Ural-bergen och grundar sintashtakulturen som man tror är ursprunget till de indo-iranska folken. Även den östra delen av den snörkeramiska/stridsyxekulturen, som är knuten till Nordeuropa, bidrog till sintashtakulturen, vilket visats av såväl arkeologi som genetik.
Sintashtakulturen har fått sitt namn efter fyndplatsen Sintashta i södra Uralbergen. Det var en muromgärdad plats som massproducerade koppar och brons. Muren var välbehövlig för man har nämligen funnit en massgrav där med 28 ihjälslagna män. Dessa tidiga indoiranier sålde metall söderut och i Ur har man funnit ett kvitto från ca 1800 f.Kr. på 20 ton koppar till en köpman.
Tidig IE expansion från Yamnayakulturen
Yamnaya-folket var något splittrat i väst och öst eftersom väst hade kontakt med Tripolye som var del av det jordbrukande, relativt fredliga ”gamla Europa”. Den östra delen däremot hade kontakt med samlar-jägare längs sin östra och norra gräns. En del av de skillnader som existerar mellan det västliga, europeiska IE-området och det östliga bestående av iranska och indiska folk kan ha sitt ursprung redan från denna tid.
I väst är beskyddaren för hemmets härd en kvinna, gudinnan Hestia hos grekerna och Vesta samt de vestaliska jungfrurna hos romarna. I öst motsvaras Hestia/Vesta av en man, guden Agni hos de tidiga indierna och Atar hos de tidiga iranierna. I västlig IE-mytologi finner vi dessutom de kvinnliga valkyriorna. Av de gravar som grävts ut så finner vi en högre proportion gravlagda kvinnor i det västliga Yamnaya-området än i det östliga.
Yamnaya-folket var långa och robusta, rentav en decimeter längre än sina jordbrukande grannar i väst. Vi vet ännu inte med säkerhet hur deras hår- och ögonfärg såg ut, förmodligen var de redan i sin begynnelse en blandning av blonda och brunhåriga, ljusögda och mörkögda, kanhända hade vissa också rött hår. De behöll sin längd även då de flyttade från stäppen, vid jämförelse av skelett i Rumänien så är arierna fortsatt en decimeter längre än den inhemska befolkningen. Deras skelett tyder på att de generellt sett var friska och fria från karies (eftersom de inte odlade sädesslag). Däremot så led många, upp till 40%, av skelettsjukdomen porotic hyperostosi, som gör skallen porös på vissa ställen.
En skalle vars ägare lidit av porotic hyperostosi
Det är möjligt att porotic hyperostosi beror på låg järnhalt. (En studie från 2009, (The causes of porotic hyperostosis and cribra orbitalia: a reappraisal of the iron-deficiency-anemia hypothesis, Walker) menar istället att åkomman beror på en överproduktion av röda blodceller, vilket givetvis kräver järn.) Gifter, autoimmuna sjukdomar och smittämnen (parasiter, virus, bakterier, svampar) påverkar järnhalten. Även mjölkdrickande kan påverka järnhalten. Som min mor lärde mig så ska man inte dricka mjölk till blodpudding, eftersom mjölken försämrar järnupptaget. Så om låg järnhalt är orsaken till porotic hyperostosi så är mjölken i Yamnaya-folkets diet en möjlig orsak till de porösa skallarna. Folket levde nämligen på kött, fisk, vilda växter och mjölk, varav mjölk var en nyfunnen energikälla för vuxna människor. Även om dagens svenskar skulle må prima av en sådan diet så är det inte säkert att historiens första mjölkdrickare var genetiskt anpassade till den nya födokällan.
PIE verkar ha haft ett ord för smör och att mjölka, kanske även för ost, men lustigt nog inte ett för mjölk.
/Johan Persson
Hoppa till huvudinnehåll
