RASHISTORIA. Johan Persson presenterar här den åttonde artikeln i en serie om nio artiklar om genetik, europeisk förhistoria och den ariska rasens utveckling.

Innan den ryska erövringen av norra Asien, Centralasien och bortre Sibirien så har två stora ariska expansioner österut skett. Den första skapade afanasjevo-kulturen, ca 3300–2500 f.Kr. som tros vara upphov till tokharerna. Den andra expansionen var andronovo-kulturen, som till del ersatte afanasjevofolket och gav upphov till indoiranierna.

Afanasjevo
Lingvister menar som sagt på att den pre-anatoliska grenen av indoeuropeiskan (IE) var den första grenen att knoppa av det indoeuropeiska språkträdet, den andra grenen var en som drog österut runt 3500 f.Kr. när Volga-Ural-stäppens folk för första gången tog sig över Uralbergen och österut genom Kazakstan ända bort till Altajbergen, vid Kazakstans gräns mot Mongoliet. De grundar afanasievokulturen som är den förmodade förfadern till de tokhariska språken. De är dessutom först med tamboskap och hästar vid Altajbergen, ett område som idag är turkiskt och mongoliskt. Turkiskan och tokhariskan har mycket få likheter, sitt geografiska grannskap till trots. En av få likheter är att tokhariskans okso = oxe blivit ökuz i turkiska språk.

Fysiska antropologer avgjorde sedan länge att afanasjevofolkets till utseendet närmsta släktskap är med yamnayafolket. Föga förvånande visar moderna genstudier att afanasjevofolket var yamnayafolk som dragit österut.

Det är mycket möjligt att det var afanasjevofolket som introducerade metaller och metalltillverkning i Kina.

Förutom nya betesmarker så kan en orsak till spridningen österut ha varit jakten på metaller. Bronsåldern i Europa startade faktiskt tidigare i norra Kaukasus än på Balkan och kring det Egeiska havet. Redan 3 700 f.Kr. började man legera koppar och arsenik till en sorts undermålig brons, i viss tidig ”brons” användes nämligen det hälsovådliga arsenik istället för tenn. Bra brons innehåller ungefär 10% tenn och 90% koppar, dock var tennhalten under bronsåldern ofta lägre än så eftersom tenn är en relativt sällsynt metall. I Europa är det främst England som hyst större tennfyndigheter som utvunnits sedan bronsåldern. Mindre utvinning skedde bland annat i Erzgebrige i Böhmen och österut i västra Sibirien, Afghanistan och Uzbekistan.

Tokharerna
Tokharerna var alltså indoeuropéer som tagit sig långt österut och i Kizilgrottan i nordvästra Kina har man funnit en fresk från 500-talet e.Kr. på fyra tokharier, två är blonda och två är rödblonda. Från Europa ända till Bajkalsjön i Sibirien (norr om mellersta Mongoliet, nordost om Altajbergen) så finner vi rester av europeiska män, ofta med blonda skägg och brunt hår (se Coon). Det var den svenske arkeologen Folke Bergman som under 1930-talet upptäckte de första ljushåriga mumierna i Tarimbäckenet i nordvästra Kina. Den stora merparten av Asien fortsätter vara dominerad av män med europeiskt utseende fram till omkring 1000 f.Kr. då turkar och mongoler börjar sprida sig. Från 300-talet e.Kr., i och med hunnernas framfart, så accelererar förändringen och folk av mongolisk och turkisk ras blir dominanta på Asiens vida stäpper.

Det finns manuskript med två nedtecknade tokhariska språk från 500-700 e.Kr. Skrifterna berör buddhism, handelstransaktioner (karavaner), medicin och magi och är skrivna med indiska tecknen. Den östliga tokhariskan kallas för tokhariska A och den västliga för tokhariska B. De två språken hade varit skilda åt i 500–1000 år när de började nedtecknas. Det rör sig om kentum-språk och hundra hette känt på tokhariska A och kante på tokhariska B. Tokharerna var oundgängliga för spridningen av buddhismen till Kina.

Området de ockuperat var värdefullt på många sätt. Det var inte bara en viktig handelsrutt (Sidenvägen), rikt på mineralfyndigheter och lämpligt för hästuppfödning utan hyste även flera oaser som lämpade sig för jordbruk.

Tokharerna har fått sitt namn efter den grekiska benämningen Tokharoi på ett folk som emigrerade från Turkestan till Baktrien under 100-talet f.Kr. Ingenting tyder dock på att detta folk har att göra med tokharerna i Tarimbäcknet som vi åsyftar.

Till skillnad från en svensk på tunnelbanan i en Stockholmsförort så var tokharerna inte ensamma européer i området. Kineserna beskriver ett folk, Wusun, boendes norr om tokharerna som rödhåriga, blåögda och aplika till utseendet. Apropå detta så finns det gamla källor som beskriver Djingis Khan som rödhårig och ljusögd.

Fresken i Kizilgrottan, nordvästra Kina.

Indoiranierna
Det äldsta spåret av indoiranierna, det folk som skulle komma att bli anfäder både till iranierna och indoarierna, är från regionen mellan de båda floderna Volga och Ural. Därifrån drog de österut förbi Uralbergen, likt upphovsmännen till afanasjevo-kulturen gjort innan dem. De lade under sig ett enormt landområde genom den så kallade andronovokulturen/-horisonten som täckte stora delar av Centralasien, från Uralfloden till Jenisejfloden i Sibirien.

BMAC (Bactria-Margiana Archeological Complex) var en icke-IE kultur som hade tidig kontakt med indoiranierna och påverkade deras språk.

En del av den breda andronovohorisonten var sintashtakulturen. Denna kultur utmärker sig för sin flitiga utvinning av koppar och för sina bronsarbeten. Genetiska studier tyder på ett nära släktskap mellan stridsyxekulturen och sintashtakulturen. Den förra ska ha varit upphov till den senare.

Påverkan från stridsyxekulturen (Corded Ware) till sintashta.

Sovjetisk rekonstruktion av en andronovo-man.

Från det vidsträckta landområde som andronovo täckte begav man sig söderut i två stötar. Den första stöten gav upphov till den IE-kulturen i Indien samt Mittanien och den andra stöten kom att erövra stora delar av Mellanöstern och dess språk har överlevt i kurdiskan och iranskan.

Språket och delar av innehållet i det indoariska verket Rig Veda tyder på en tidig kontakt med ett icke-IE folk. David Anthonys gissning (se vidare) är att guden Indra och drycken soma, som är lånade från ett icke-IE språk, upptogs genom kontakt med folket som är märkta BMAC på kartan ovan. Indra var starkare associerad med soma än någon annan gud. Soma var en berusande dryck som vi inte riktigt vet vad den bestod av, måhända innehöll den efedraväxter.

I den iranska heliga skriften Avesta däremot så sågs Indra som en demon och iranskan utvecklades förmodligen något längre norrut än indoariskan.

Lite lingvistisk kuriosa: begreppet viryani från Rig Veda betyder ”manliga dåd” och är besläktat med latinets vir (jämför svenskans viril, virtuos samt engelskans virtue) men även med varulv och tyskans och engelskans werwolf. (Svenskans värja, varna och varnagel är dock från denna rot utan de stammar från PIE *wer = täcka över.)

Indoiranska spillror
Skyter och andra iransktalande folk var fram till den turkiska och senare delen av den slaviska expansionen ofta det dominanta folket på det östeuropeiska slättlandskapet. När goterna erövrade Ukraina så tog de makten just från de iransktalande alanerna (osseternas förfäder). När ostrogoterna i sin tur besegras av hunnerna så följde i sin tur såväl goter som alaner med hunnerna mot romarriket. Vid tiden för Västroms fall följde en del alaner med den germanska invasionen av Spanien och Nordafrika.

Den romerske historikern Ammianus Marcellinus skrev på 300-talet om de krigiska alanerna ”Nästan alla alanska män är långa och vackra, deras hår är måttligt blont och deras ögon är bistra och fruktansvärda” i 31:a boken av sitt verk Res Gestae.

Mest exotiska av iranska folk i Europa måste de berömda sarmaterna vara, som rekryterades till den romerska armén och skickades till Britannien under 100 talet e.Kr. Det är inte omöjligt att denna sarmatiska stam var just alaner.

Filmen ”King Arthur” från 2004 handlar om en grupp sarmatiska riddare som tjänstgör under den romerske befälhavaren Artorius Castus i Britannia (England).

I Hindukushs höga berg, på gränsen mellan nordöstra Afghanistan, norra Pakistan och till mindre del in i indiska Kashmir finner vi dardiska språk, som är en undergrupp till indoariskan. Men än mer intressanta språk i området är de nuristanska språken. Dessa språk, som sammanlagt har kring 100 000 talare, tillhör den indorianska grenen men de är varken iranska eller indoariska utan är en tredje, mycket liten men alldeles egen kvist på den indoiranska språkgrenen. De sex nuristanska språken talas i regionen Nuristani (ljusets land) i nordöstra Afghanistan. Det rör sig om en bergig trakt som fram till slutet av 1800-talet var icke-muslimsk och hade en arisk religion avlägset besläktad med hinduismen. Landet kallades innan den muslimska omvändningen för Kafiristan, alltså de otrognas land, det vill säga icke-muslimernas land. Enligt Coon, som utgav sin monografi 1939, så är Kafiristans härskarklass mer arisk än folket i övrigt och de har haft kraftiga raslagar, vilka förmodligen fått ge vika i och med islams framfart.

I samma trakter, i pakistanska Hindukush, bor ett folk som kallas kalash. Kalashspråket tillhör den ovan nämnda dardiska undergruppen av indoariska språk och för 100 år sedan räknade språket upp mot 100 000 talare, idag är de runt 3 000. Hos kalashfolket är en gammal indoarisk religion ännu levande men de omvänds i snabb takt till islam.

En nuristani-flicka i Kabul.

Kalashfolk. Även om kalashfolket och nuristanifolket är betydligt ljusare än sina grannar så är de ovanstående människorna inte representativa för befolkningen i stort.

Manus lagar
Vi nordbor kan skatta oss lyckliga att vi genom historien haft ett oerhört homogent land och därför sluppit raslagar för att bevara vårt folk. Tittar vi däremot på den gamla indoariska Manus lag, kan vi se hur rasblandning med den lägsta kasten, sudra, fördöms: ”Högkastade män som i dåraktighet gifter sig med lågkastiga kvinnor (sudra) sänker sin familj och sina barn till sudra-nivån” och vidare ”han som gifter sig med en sudra blir utstött/kastlös”, ”en brahman som tar en sudra till gemål kommer efter sin död sjunka till helvetet, får han barn med henne förlorar han sin rank som brahman”. Troligtvis skedde en utblandning av de högre kasterna i Indien i större utsträckning från och med buddismens tillkomst. Ordet för kast var ”varna” vilket betyder färg. Det är möjligt att det syftar på den ariska färgindelningen i vitt, rött och svart; men det kan också tänkas syfta på sudras mörka färg.

Indoariernas Manu har för övrigt en lingvistisk motsvarighet i Mannu, en mytisk stamfader till några av germanfolken.

/Johan Persson

  • Publicerad:
    2018-11-19 12:00