RASHISTORIA. Johan Persson presenterar här den fjärde artikeln i en serie om nio artiklar om genetik, europeisk förhistoria och den ariska rasens utveckling.

Rekonstruktionen av proto-indoeuropeiskan (PIE) har lärt oss mycket om de tidiga arierna. Indoeuropeiska språk (IE-språk) kräver att man anger antal, alltså singularis gentemot pluralis (jag/vi; du/ni; han, hon/de). Man måste även ange tempus – dåtid, nutid, framtid (m.fl). Det här kan tyckas vara självklarheter för oss som talar svenska, ett IE-språk, men jämför man med andra språkfamiljer ser man att så inte är fallet. David Anthony skriver i sin utmärkta bok om proto-indoeuropéerna The horse the wheel and language om en helt annan typ av verbböjning. Nämligen att man i hopi-språket, ett indianspråk i Arizona, istället böjer verben för att uttrycka om man själv sett något inträffa, om man fått det berättat för sig, eller om det är en evig sanning (som att solen går upp i öster).

Genom att lingvisterna jämför samma ord ur många IE-språk kan man se huruvida ordet har en gemensam rot i PIE eller ej. Jämför vi till exempel några IE-språks ord för ”två”: sanskritets ”dva”, persiskans ”do”, grekiskans och latinets ”duo”, tokhariskans ”wu”, gotiskans ”twai”, litauiskans ”du” och så vidare så ser vi att orden är snarlika och med största sannolikhet härstammar ur en gemensam rot, det vill säga PIE hade ett ord för ”två”. På detta vis kan lingvistiken utröna saker som att de tidiga arierna hade får som gav ull samt att de hade getter, ett djur som inte ger lika bra ull som ett får men däremot mer mjölk.

IE-språken har också gemensamma ord för allt som hör hästar och vagnar till, bortsett den anatoliska språkgrenen som knoppade av tidigast. Vagnen uppfanns omkring 3500 f.Kr. men det är obestämt var. Bra gissningar är Nordeuropa eller den pontisk-kaspiska stäppen. Det mig veterligen äldsta spåret av en riktig vagn är bokstavligt talat vad man tror är ett vagnspår från Flintbek i norra Tyskland från omkring 3600 f.Kr. Vagn- och hjulvokabulären i PIE är tillkommen strax efter 3500 f.Kr. Även om arierna var först med att tämja hästen så är det inte säkert att de var först med att bygga vagnen eftersom en vagn kan dras av oxar.

Arierna hade ord för geting, bi, honung och mjöd. Honungsmjöd tros ha utgjort en del av PIE-ritualerna. Att det fanns ett ord för honungsbin säger oss mycket för honungsbin saknas nämligen öster om Uralbergen. Även tamboskap saknades öster om Uralbergen fram till 2500 f.Kr, ännu ett tecken på att arierna befann sig väster om denna bergskedja. Slutligen bör PIE ha haft ett ord för kamel om de befunnit sig i Centralasien, vilket inte är fallet.

Några andra PIE ord är *dómh = hus, hushåll; *génhes = familj; *herós = stam (stjärnan anger att ordet är rekonstruerat). PIE saknade ett ord för stad. Även om PIE hade ett eget ord för kossa så tog man till sig termen för tjur utifrån. ”Tawro-s” (tjur) lär ha kommit från medelhavsjordbrukarnas språk.

En kuriosa är att precis som vi i svenskan kan säga ”kärra” om en bil så kommer det engelska ordet för ”car” från det PIE ordet för kärra. Romarna lånade en hel del ord från kelterna, bland annat ordet för kärra, karros, vilket blev till latinets carrus som sen kom in i den normandiska franskan som carre och slutligen nådde engelskan genom den normandiska invasionen och kom att bli till car.

PIE hade som sagt ett antal stående uttryck, uttryck som alltid löd på samma vis. Vi har redan nämnt ”att driva boskap” och ”odödlig ära”. Ett annat är att vi i såväl sanskrit som i antik grekiska finner ett ord för ”att offra hundra kor”, hekatomb på grekiska.

Himmelsfadern
Det PIE ordet *dyeus-pater betydde ordagrant himmels-fader och är upphov till namnet på den romerske guden Jupiter. Hans namn är en sammanslagning av en kortform för himmel/att skina, ju, och fader, piter. På en stäpp utan berg och hav är det naturligt att förlägga gud till skyn ovan oss och uttrycket ”Gud i himlen” eller ”himmelsfadern” är inte av bibliskt ursprung utan ariskt.

Det PIE ordet för tro (i religiös betydelse) var en sammanslagning av orden *kerd = hjärta och *dhe = att lägga, alltså var man lägger sitt hjärta. Detta ord har överlevt till många senare IE-språk, till exempel i latinet och italienskan där ”jag tror” heter credo.

Den IE översteguden var en fader som man lade sin tro, sitt hjärta hos. Vilket är väsensskilt från den semitiska traditionen. Hans F Günther skriver i The Religious Attitudes of the Indo Europeans (som också finns gratis på nätet): ”I de semitiska språken så kommer ordet dyrka från roten abad, vilket betyder att vara slav.” Han nämner ett par exemplen från Gamla testamentet (GT), på judar som kallar sig för slavar åt gud, vilket för tankarna till judarnas semitiska kusiner araberna. Det sägs nämligen att islam förutom betydelsen fred också betyder underkastelse och att muslim betyder ”en som underkastar sig”. Vid bön så underkastar muslimer sig ordagrant när de sätter huvudet mot marken.

Det här är klart skilt från den ariska gudsuppfattningen. För att inte tala om skillnaden i hur Gamla testamentets sociopatiska Gud straffar Adam och Eva för sin kunskapstörst, gentemot hur Oden, Allfadern, offrar sitt ena öga för att få dricka ur Mimers brunn – vishetens källa.

De ariska gudarna har också betydligt mindre makt än Gamla testamentets folkmördande Gud påstås ha. Guden Balder, som var ljus, god och vis kunde trots sin gudom inte undgå att falla offer för en ödesbestämd död. Det är detta, att de ariska gudarna inte är oss fullständigt väsensskilda som också gör att vi kan beundra och försöka imitera dem. Oden kunde offra sitt öga för vishet, Tyr kunde offra sin hand för gemenskapens goda. Gudarna befinner sig just utom räckhåll för oss, som ett ideal att sträva mot. När vi kan föreställa oss heroism kan vi också försöka efterleva det. Som Strindberg skrev: ”Genom att sikta mot det omöjliga når man högsta graden av det möjliga.”

Det heter att ”lyckan står den djärve bi”, inte ”lyckan står den gudfruktige bi” eller dylikt. Ett annat uttryck som fångar arierns tillit till sig själv och de sina snarare än himmelska makter är uttrycket ”Gud(arna) hjälper den som hjälper sig själv”. Eller för att uttrycka det med romaren Horatius ord:

Juden Apella må tro det,
icke så jag, som har lärt mig att gudarna utan bekymmer
leva i upphöjd ro och, om under ske i naturen,
är det ej gudar som sända det ned från sin himmelska boning.

Proto-uraler
Uraliska språk uppdelas i två huvudgrenar: finsk-ugriska språk i väst och samojediska språk i öst. Den förstnämnda gruppen har kring 25 miljoner talare, den senare ynka 30 000. De samojediska folken har ett klart asiatiskt utseende. Det ska inte tolkas som att uralerna en gång i tiden var ett asiatiskt folk utan det är tvärtom så att samojederna förvärvat sitt asiatiska utseende genom en sen beblandning med asiatiska folkslag.

Proto-uralerna bodde förmodligen i en björk- och barrskog kring södra Uralbergen. De var helt och hållet jägare-samlare och deras enda tamdjur var hunden. Deras lingvistiska kontakt med PIE sker innan de uraliska språken sprider sig vida och brett över den eurasiska kontinenten. De såg (och ser) europeiska ut men hade något bredare ansikten och näsa (en mesorhin näsa, d.v.s. en medelbred näsa jämfört med dess höjd), båda dragen är förmodligen köldanpassningar (en spetsig näsa löper större risk att förfrysas).

PIE och proto-uralska delar flera fundamentala ord, bland annat vatten och namn. Dessutom hade de gemensamma pronomina (ord som ”jag”, ”han”, ”vem”, ”vad”, osv.) och samma ändelse på sina subjektiv. Detta är likheter som svårligen skapas genom att man ”lånat” av varandra utan troligare är att de båda är sprungna ur ett än äldre gemensamt språk. Kanske ett språk som talats av mammutjägarnas förfäder?

Vi vet också att den tidiga finno-ugriskan (F-U) lånade en del ord ur den tidiga indo-iranskan (tidig I-I). Här följer ett axplock: asura = herre, gud (tidig I-I) –> asera (i F-U); medu = honung (tidig I-I) –> mete (i F-U); cekro = hjul (tidig I-I) –> kekrä (i F-U); arya (tidig I-I) = arier –> orja (i tidig samiska), detta ord har sedan gett ordet oarji = sydväst och arjel = sydlänning. I finskan, komi och udmurtiska blev arya roten till ordet för träl.

Tidpunkten för när ett ord lånades från ariska språk till proto-uralska kan ses på ordets struktur. PIE ord för gris var *porkos (jämför latinets porcus, engelskans porc) och hade det lånats från PIE till proto-uralska så hade k:et förmodligen förblivit ett hårt k-ljud. Istället har k-ljudet blivit till ett mjukt s-ljud i finskans porsas = griskulting, vilket tyder på att ordet inte lånats ur PIE utan ur ett satem-språk, typ tidig iranska.

Uralbergen, som skiljer Europa och Asien åt, går genom komi- (beige) och mansifolkets (ljusgrönt) gränsmark.

Kaukasiska språk
I Kaukasus finns följande fem språkgrupper: nordvästkaukasiska, nordöstkaukasiska, sydkaukasiska (även kallat kartveliska), indo-europeiska och altaiska. De tre förstnämnda språkgrupperna är inhemska och betecknas med samlingstermen kaukasiska språk och har 11 miljoner talare.

Den nordvästkaukasiska språkgruppen domineras av tjerkesserna, som är det mest högresta och i hår- och ögonfärg mörkaste folket i Kaukasus (se Coon). Vid den ryska erövringen av Kaukasus så flyttade många tjerkesser söderut och idag bor några miljoner tjerkesser i Turkiet och blott en knapp miljon bor kvar i Kaukasus. Tjerkesserna är kända för sin skönhet, som till del beror på deras mycket ljusa hy. Ottomanerna och andra muslimer köpte tjerkessiska kvinnor till sexslavar ända till att det Ottomanska riket gick i graven.

Inspektion av nyanlända av den italienske målaren Giulio Rosati som porträtterar tjerkessiska kvinnor som säljs till turkarna.

Det största nordöstkaukasiska språket är tjetjenska. Tjetjenerna har gjort sig kända för sitt krigiska lynne och för sina blodiga släktfejder. Sydkaukasiska språk talas av fem miljoner, varav georgiskan med sina fyra miljoner talare är störst. Georgierna tillsammans med de indoeuropeiska osseterna är blondast i Kaukasus (se Coon). PIE hade kontakt med den tidiga sydkaukasiskan.

I nordvästra Kaukasus fanns kring tiden 3700–3000 f.Kr. en avancerad kultur som kallas för Maikop-kulturen och det var möjligtvis via detta folk (vi använder den arkeologiska beteckningen kultur synonymt med folk) som PIE fick kontakt med kaukasiska språk. Kopplingen mellan PIE och kaukasiska är dock inte lika stark som kopplingen mellan PIE och proto-uralska. Sydkaukasiska och PIE har dock en del fonetiska och grammatiska likheter. Ett tecken på tidig folkblandning?

En generell lag för språk är att ju ”komplexare” de är, desto mindre historia av erövringar döljs i språkets historia. Engelskan, exempelvis, har relativt enkla verbformer för att vara ett IE språk. Det kan man säga beror på att när anglosaxarna erövrade det keltiska Britannien så lärde de kvarvarande kelterna sig inte ordentlig anglosaxiska, utan en förenklad variant. Därefter kom vikingar och de viking-ättade normanderna till England och språket förenklades ytterligare. Kaukasus är bergigt och därför svårerövrat, i synnerhet för beridna krigare som behöver stäpper och gräs. Så trots att Kaukasus varit omgivet av IE-språk, först norrifrån och sedan tusentals år även söderifrån så har de komplexa kaukasiska språken och dess kultur överlevt. Det förra seklets kändaste sydkaukasier lär vara Stalin och hans andreman Lavrentij Berija, som ledde NKVD under Stalin.

Till vänster Stalin, i förgrunden Berija med Stalins dotter Svetlana i knät. I bakgrunden sitter Nestor Lakoba, även han kaukasier (abchazier).

/Johan Persson

  • Publicerad:
    2018-10-22 12:00