JUDEFRÅGAN. Den fjärde delen i denna artikelserie handlar om det olycksdigra stöd många européer och etniska svenskar ger till det judiska folket, ofta i tron att de och judarna tillsammans skall stävja och vinna över den muslimska och arabiska expansionen i Europa. Viss ny fakta kommer att presenteras men för den som är insatt i den judiska frågan kommer upplevelsen av texten snarare kännas repetitiv. Fokus i artikeln är att presentera en allmän judisk historieskrivning om deras förhållande med de europeiska folken och slutligen argumenterar jag för att judarna bör ses som rivaler istället för allierade till Europas folk.

Introduktion
Det finns många memer som används mot judarna i det pågående kulturkriget, en av de mest upprepade är memen om att judarna har blivit utsparkade från mer än 109 olika platser. Detta tal har bara ökat efter att enskilda personer satt sig ner och utökat sina efterforskningar. Varför är denna mem så effektiv? Efter andra världskriget och den påstådda förintelsen har den judiska eliten medvetet genom sina tidningar, bokförlag, film- och TV-bolag bearbetat den europeiska kulturen att acceptera den judeocentriska världsbilden där judarna alltid är offer och vita människor alltid är förövare. Det bör påpekas att judarna inte har varit ensamma med detta, marxister och liberaler har främjat denna världsbild för att slå ner på det motstånd som skapats mot deras politik.

Det är denna ideologiska skolning, som numera börjar redan på dagis, som gör att européer instinktivt vill skydda det judiska folket. Då många européer upplever araber och muslimer som den verkliga fienden manifesteras detta stöd särskilt när muslimer och araber attackerar judarna verbalt och fysiskt. Den effektiva memen bryter enkelt hjärntvätten om den evigt judiska oskyldigheten. Siffran är helt enkelt för stor för att det alltid skall vara européernas fel och därför måste individen acceptera att även det judiska folket har varit förövare. Om någon skulle påpeka att varje krig mellan danskarna och svenskarna skulle vara danskarnas fel skulle ingen människa ta den personen seriöst, problemet är att judarna får stå oemotsagda när de argumenterar på det viset. Ständigt tillåts de ha tolkningsföreträde över historien om sammandrabbningarna mellan européer och judar.

De enda som är redo att bjuda på motstånd är nationalsocialister och vita etno-nationalister. Därför får inte människor se judarnas motståndare live i TV eller radio. När Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk frågades ut live i SVT fick det konsekvenser för SVT. ”Oberoende” SVT fick några dagar senare besök av tidningen Dagens Nyheter judiska chefredaktör Peter Wolodarski som skällde ut programchefen för att Vávra Suk fick vara med i livesändning. Programchefen för SVT nyheterna stod likt en pojkspoling med mössan i hand och lovade att det inte skulle ske igen.

Den judiska eliten har alltid varit medveten om den potentiella effekten av att presentera alla sammandrabbningar mellan européer och judar, därför är de alltid själva väldigt vaga och presenterar ogärna fakta svart på vitt i sina tidningar och TV-bolag som är avsedda för den icke-judiska individen. Däremot skapar de böcker för den enskilda judiska individen, en nödvändighet för att upprätthålla sin egna historia, en historieskrivning som brukar handla om hur andra folk förtrycker dem. Frågan blir då: Hur beskrivs européerna i en judisk historiebok ämnad för den vanligt enskilda individen?

Då det finns tusentals olika judiska historieböcker blir det svårt att begränsa sig. För enkelhetens skull valdes en bok som säljs av det judiskt ägda Hillelförlaget. Boken heter ”Judisk Historia” och är skriven av Sol Scharfstein, i den svenska utgåvan har den före detta judiska rabbinen i Stockholm Morton Narrowe skrivit förord, Ingrid Lomfors chef över myndigheten Forum för levande historia har bidragit med att skriva om judarnas historia i Sverige. Boken har fått stöd av flera judiska minnesfonder och av större judiska organisationer såsom den Zionistiska Federationen och Judiska Församlingen i Göteborg. Precis som titeln antyder är det en genomgång av judisk historia från början till idag. Min artikel kommer inte innehålla något om alla de judiska och persiska konflikterna, men de var många.

Grekerna och Hellenism
Efter att Alexander den store (336-323 fvt.) erövrade stora delar av Asien föll även judarna under grekernas styre, vissa judar accepterade hellenismen som består av grekiska idéer, språk, kultur och enligt judarna själva en tro på de hedniska gudarna. Detta ogillades av andra judar som kallade sig för chassidierna (de fromma), de behöll den judiska religionen. Ca 150 år senare efter Alexander den stores erövringar gör judarna uppror mot grekerna som styr i det Seleukidiska riket. Anledningen är att romarna erövrat Grekland och grekerna befarar att romarna kommer att attackera deras landområden i västra Asien. För att förhindra den romerska expansionen krävs det trupper och för att betala dessa trupper krävs det inkomster i form av skatter. Detta ogillas av judarna, den grekiska härskaren Antiochos IV vanhelgar även de judiska templen med statyer av grekiska gudar. Detta leder till det judiska upproret som heter Mackabéerupproret (167 fvt.), det slutar med en judisk vinst och varje år firar det judiska folket denna seger över grekerna genom att fira Chanukkah.

Romarna gör intåg
Efter 100 år av självstyre erövrar Rom Judéen och det judiska riket fick ett stort självstyre även om det var ett romerskt lydrike. Judiska upprorsmän dök ibland upp och slogs ner av de judiska kungarna, år 64 gör zeloterna uppror, de såg sig själva som arvtagare till chassider och mackabéer. De lyckades en kort tid att kontrollera riket men tämligen omgående kom Rom tillbaka med en stor här. År 70 erövrar de och plundrar det judiska templet.

Romersk avbildning som visar en grupp romare som bär ut segerbytet efter att de besegrat judarna.

Sionisternas historieskrivning är att judarna ofrivilligt fördrevs från sitt hemland när det andra templet förstördes år 70 e.v.t. av romarna. Även om den judiska historikern Baron skriver att majoriteten av det judiska folket redan levde utanför det judiska riket vid den här tiden har den sionistiska historieskrivningen framhävt orättvisan och sorgen över denna händelse och vikten av att ta tillbaka landet, vissa religiösa sionister ansåg att återuppbyggnaden av Israel skulle påskynda den judiska Messias återkomst.

Efter Israels skapande populariserade sionisterna historien om Masadas fall för att ingjuta kampvilja hos de israeliska judarna, en sorts ”segra eller dö”-mentalitet. Denna historiska händelse utspelar sig år 73 e.v.t. och judarna har tagit sin tillflykt till fästningen Masada, där håller de ut under sju månaders belägring. När väl romarna bryter murarna har de flesta judarna valt att ta sina liv istället för att bli slavar åt Rom. Sionister som Nachum Goldmann ogillade att Masada lyftes fram som något positivt, han menar på att judendomen istället handlar om vikten av att det judiska folket alltid ska överleva oavsett vad judarna utsätts för.

Efter förstörelsen av Judéen valde vissa av de religiösa ledarna att leva asketiskt i ödsliga områden för att inte bli tillfångatagna, där ägnade de sig åt studier och att förmedla den judiska religionen till nya lärjungar.

Återuppbyggnaden av Jerusalem planlades efter romersk modell och där det andra templet hade stått byggdes nu ett tempel ägnat åt den romerska guden Jupiter. Detta förargade judarna och de gjorde återigen uppror. Upproret som idag heter Bar Kochbas upproret (År 132-135) gav judarna två år av självstyre sedan de besegrat de romerska styrkorna i området. Romarna återvände med en ny här och besegrade återigen judarna. En av de religiösa ledarna Rabbi Akiva flåddes levande och skall ha sagt den judiska trosbekännelsen: ”Hör Israel, Herren vår Gud, Herren är en.” Om rabbinen Akiva dog på det viset är fortfarande omtvistat men det är så boken återger den historiska händelsen.

Religiösa judar firar idag Lag BaOmer, detta är en judisk festdag för att fira judisk enighet och motståndet mot romarna. En video finns på chabad.org där en judisk journalist sammanfattar vad dagen går ut på, han börjar 3:55 minuter in i filmklippet. Den judiska journalisten uppmärksammar att det judiska folket samt den judiska religionen och kulturen fortfarande lever starkt medan den romerska inte finns längre. Detta är ett argument som vissa judar också använder gentemot andra kulturer. Det har t.o.m visats i populärkulturen som i den här scenen från den amerikanska TV-serien om den italienskättade maffiabossen Tony Soprano.

Guldåldern
Tiden mellan 900-1100-talet i dagens Spanien kallas guldåldern, då regerades landet av moriska muslimer. Dåtidens Spanien var en blandning mellan olika religioner, bl.a. islam, judendom, kristendom, det var också mångetniskt med allt från judar, morer, araber, européer och alla deras kulturer, det var helt enkelt ett tolerant mångkulturellt samhälle för den tidens mått. Här blomstrade den judiska kulturen inom astronomi, läkekonst, matematik, astronomi och naturvetenskap. Många judiska individer erövrade höga positioner inom de olika styrande förvaltningarna. Maimonides som är en av de största judiska rabbinerna levde i slutet på denna guldålder. Guldåldern slutade när en religiös muslimsk här som kallades sig för almohaderna försökte tvångskonvertera alla icke-muslimer och därför fick Maimonides som även kallas Rambam flytta från Spanien och skulle till slut bosätta sig i dagens Egypten.

Denna relief hänger i USA:s representanthus för att påminna besökarna om Maimonides storhet.

Europeisk kristendom
Under guldålderns slutskede började återerövring av Spanien av de kristna. I norra Spanien var de kristna kungarna fientligt inställda till judarna, samtidigt hade de kristna kungarna i Europa bestämt sig för att inleda korstågen för att förhindra ytterligare muslimsk expansion i Europa. De som inte var kristna vid den här tiden råkade ut för tvångskonverteringar och kunde även dödas, judar var inget undantag, men de fick ibland skydd från tvångskonverteringar och död av vissa kungar, adelsmän och högre biskopar. Korsfarartågen gjorde att det judiska handelsmonopolet bröts, kristna handelsmän följde med korsfararna och upprättade egna handelsstationer längs vägen.

Eftersom judarna inte längre kunde ägna sig åt handel i stor skala, tvingades de söka andra sysselsättningar. Ett område var bankverksamhet och penningutlåning – en verksamhet som kyrkan uttryckligen förbjöd kristna att ägna sig åt. Judiska bankirer och penningutlånare hade hand om finanserna för furstar, biskopar, adelsmän och kungar. De allra flesta förtjänade dock sitt uppehälle som pantlånare, penningutlånare i liten skala eller som köpmän i begagnade varor. Judar fick inte längre bli hantverkare. Det medeltida Europa hade utvecklats till en hårt organiserad och inskränkt värld. Alla hantverkare var samlade i skrån och endast kristna personer kunde bli medlemmar i dessa. Dessutom fick judar inte längre äga jord eller vingårdar.

Judiska Historia Del 1 Sid. 146

Till slut skulle judarna utvisas från Frankrike och England under slutet av 1200- och 1300-talet, men inte innan de blev totalt utplundrade av kungarna enligt historieboken. Judarna skulle också anklagas för digerdöden och för ritualmord av barn, ofta försökte påven skydda judarna men ibland räckte inte det skyddet och judar dödades av kristna. I Tyskland fängslades rabbinen Meir ben Baruch av den tyske kejsaren Rudolf I, istället för att adelsmännen skulle ha makten över judarna blev de nu direkt underställda kejsaren. Kejsaren krävde en lösensumma för att Baruch skulle frisläppas men Baruch vädjade att judarna inte skulle gå med på detta och när ingen lösensumma betalades dog han till slut i fångenskap.

Spanien återtogs av européerna och ganska omgående blev det strid om vem som skulle äga konungariket. Judarna ställde upp för sin kung som kallades Pedro den grymme, men han förlorade mot sin bror Henrik av Trastamara. Som straff fick judarna bära det gula märket, en förödmjukelse. Judarna ställdes till slut också inför valet att döpa sig eller dö. Många judar valde dopet och blev kallade nykristna och blev därför över tid accepterade i samhället. I allmänhet kallades judarna för ”marranos” som påstås betyda svin. Att ordet marrano betyder svin är inte helt klarlagt. De kristna förblev misstänksamma mot de nykristna. Det fanns flera anledningar till detta, då de fick likadana rättigheter som de andra kristna blev också konkurrensen hårdare inom samhället om de höga positionerna. Den andra skälet var att konverteringarna också var falsk bland många judar. De blev då kryptojudar.

Många förblev i hemlighet judar eller återvände till judendomen när de kristna behandlade dem orättvist. De gick i kyrkan och lät döpa sina barn men utövade i det fördolda sin gamla tro. De möttes i hemlighet för att hålla gudstjänst. De firade helgdagar och shabat och studerade Tora.

Judisk Historia Del 1 Sid. 154

Att många judar bara spelade kristna sågs inte med blida ögon av drottningen Isabella av Kastilien och kungen Ferdinand II av Aragonien. De gav den spanska inkvisitionen mycket fria händer, att hitta de judar som falskeligen konverterat. Metoder som nämns är tortyr, konfiskering av egendom och att bli bränd på bål. De nykristna i sin tur gav sig inte och protesterade till både kungen och påven att inkvisitionen måste tyglas. I andra fall skapades nykristna sammansvärjningar mot inkvisitorerna, vissa mördades. Bestraffningen gentemot de sammansvurna som mördade inkvisitorerna blev hård och många hängdes. År 1492 ansåg både drottningen och kungen till slut att de judar som bodde kvar i Spanien skulle acceptera dopet eller lämna landet, vissa döpte sig men inte alla. Judarna som valde att lämna Spanien bosatte sig bland annat i Frankrike, Holland, Italien, Konstantinopel (dagens Istanbul), Nordafrika och Portugal.

Några år efteråt försökte kungen i Portugal tvångskonvertera de judar som bosatte sig i Portugal. Vissa accepterade medan andra flyttade ifrån Portugal. Vissa tycker att den spanska inkvisitionen beskrivits som överdriven och en BBC dokumentär från 1994 tar upp den vinkeln. Johan Persson skriver i en artikel på Nordfront om vikten av historierevisionism. För att nyansera de judiska förhållandena med kristna är det värt att lägga ner lite tid och läsa innehållet i den här länken.

Hovjudar och Getto
Hovjudarnas (shtadlanim) funktion i det europeiska samhället var att de skulle tillfredsställa de europeiska furstarna med deras tjänster, tjänsterna kunde vara att hovjudarna representerade furstarna diplomatiskt, skötte furstens finanser och skaffade honom krigsmaterial och lyxartiklar.

Ett flertal shtadlanim använde sina färdigheter och förbindelser till att grunda banker och handelsföretag. Många hade vidsträckta affärsförbindelser både med judiska och ickejudiska handelshus. Hovjudar hade stora möjligheter, men löpte också avsevärda risker. Samuel Oppenheimer (1630-1703) till exempel tjänade i 30 år kejsar Leopold I av Österrike och var under tiden både rik och mäktig. När han dog vägrade staten betala sina skulder till hans arvinge, som ruinerades.

Judisk Historia Del II Sid. 162

Det fanns andra hovjudar som mötte döden, efter att hertig Karl I Alexander av Württemberg dog hängdes hovjuden Jud’ Süss som hade skött hertigens gods och handelsföretag. De tyska nationalsocialisterna gjorde sedan en film om Jud’ Süss, där en annorlunda historiebeskrivning berättas.

Nya tankar från kristna ledare om att de inte skall behöva vara vänliga gentemot icke-kristna gjorde att judarna allt mer förpassades till att bo i getton. Gettona låg i en bestämd stadsdel och var omgärdade av murar och stora portar. Här fick judarna endast gå ut på dagen för att arbeta, när de gick ut skulle de ha gula märken och särskilda hattar för att visa omgivningen att de var judar. Judarna var tvingade att bevista sig i gettot under natten och icke-judar bevakade gettots portar så att judarna inte kunde smyga sig ut. Reformationen gjorde att konflikterna eskalerade inom den kristna världen och här hamnade judarna i kläm mellan de olika kristna fraktionerna.

Ett tredje skäl var kopplat till den religiösa konkurrensen mellan katoliker och protestanter. Båda grupperna tävlade om att sprida judehat. Katolikerna anklagade i själva verket ofta protestanterna för att gynna judarna och för att stå under deras inflytande.

Judisk Historia Del II Sid. 165

Överallt i Väst- och Centraleuropa där judar överhuvudtaget hade rätt att bosätta sig – med undantag för det toleranta Holland – var judarna hänvisade till getton. De skildes ut och trängdes ihop i dessa begränsade bostadsområden. Naturligtvis hade man alltid omvändelsen som ett lockbete för alla som var hugade. Men nästan alla judar avvisade detta alternativ och höll fast vid sitt fädernesarv.

Judisk Historia Del II Sid. 166

Till Holland flyttade många nykristna, där återgick de till sin forna religion judendomen och byggde upp församlingar i Amsterdam, judarna kallade Amsterdam för Hollands Jerusalem. Från utgångspunkten Amsterdam spred sig senare judarna vidare till England under inbördeskriget (1642-1651). Oliver Cromwell var positiv till att judarna återigen skulle få bosätta sig i England, andra var det inte. Cromwell fick inte rätt och bosättningsreglerna kvarstod men en grupp nykristna som tidigare emigrerat till England gick tillbaka till judendomen och istället för att utvisas fick de rätt att bo kvar i England. Efter hand luckrades bosättningsreglerna upp och fler judar flyttade in till den nya judiska församlingen i England. Det var inte bara i Holland som judarna behandlades väl:

Alltsedan antiken hade judar levt i detta område. Tillströmningen av judiska flyktingar efter förvisningarna från Spanien och Portugal innebar en avsevärd tillväxt av områdets judiska befolkning och förklarar utvecklingen av 1500-talets blomstrande judiska församlingar i det osmanska riket. […] De turkiska sultanerna välkomnade de judiska handelsmännen, bankirerna och läkarna och drog stor nytta av deras kompetens. Judar befordrades till höga poster vid det osmanska hovet och tjänstgjorde som ambassadörer och rådgivare.

Salomo Ashkenazi / 1520-1600

Det var som den spanska guldåldern hade återuppstått – men nu i österns länder. Judiska diplomater sändes från Konstantinopel till många av Europas hov. Salomo Ashkenazi – en lärd judisk läkare – blev Turkiets ambassadör till Venedig, där han år 1571 förhandlade fram ett fredsavtal mellan de två staterna. Senare erbjöd han Venedig Turkiets hjälp ifall krig skulle bryta ut mot Spanien. När judarna i Venedig hotades av förvisning utövade Ashkenazi påtryckningar på den venetianska regeringen för att få dem att återkalla dekretet. Hans ansträngningar bar frukt och säkrade därmed fortlevnaden för den judiska församlingen i Venedig.

Judisk Historia Del II Sid. 167

En annan judisk person som fick hjälp av de osmanska sultanerna var änkan Gracia Mendes, hon var en nykristen änka till en rik bankir. Efter att ha flyttat från Portugal till Antwerpen i Belgien blev hon anklagad för att ha övergivit den katolska kyrkan och blev stämplad som kättare. Därför flydde hon till Venedig där samma anklagelser om kätteri återupptogs och hon fängslades med sin familj, hennes egendomar beslagtogs och lånen avskrevs av hennes många olika låntagare, däribland kungen av Frankrike.

Josef Nasi var fast besluten att rädda sin faster och sin kusin. Han for till Konstantinopel för att försäkra sig om sultan Suleiman I:s hjälp. Sultanen blev imponerad av Josef Nasis skicklighet och stora kontaktnät. Han skrev till Venedig och krävde att Gracia Mendes skulle friges. Tack vare sultanens ingripande frigavs Gracia Mendes ur fängelset och hennes egendom återlämnades. Hon lämnade Venedig och kom till Ferrara där hon öppet anslöt sig till den judiska församlingen. När hon väl återfått sin beslagtagna egendom visade hon sig vara en generös och barmhärtig kvinna som ägnade en stor del av sin tid och förmögenhet åt att hjälpa judar i nöd och åt nykristna, som åter ville leva som judar.

Judisk Historia Del II Sid. 167-168.

Vissa kanske tänker att anledningen till att Gracia Mendes förkastade kristendomen och återgick till judendomen är för att hon blev anklagad för kätteri, men hon blev inte bara anklagad för kätteri i ett land utan i flera länder. Andra judiska källor bekräftar helt öppet i deras texter att Gracia Mendes faktiskt var en krypto-judinna hela tiden. Beatrice och Gracia är samma individ i citatet nedanför.

Beatrice and her family were almost certainly practicing Judaism clandestinely, but they continued to maintain a Catholic façade for strategic reasons as well as out of self-interest, the Jews of Venice being confined to a crowded and insalubrious ghetto. They must have been reassured by the fact that the Venetian authorities tended to turn a blind eye to the religious apostasy of converso emigrés from Spain and Portugal, except in rare cases when they were stirred to action.

Judarna i Östeuropa
En förnyad judisk invandring till Polen skedde under kung Kasimir den store (1310-1370), de flesta polska kungar skulle skydda judarna och under 300 år levde de i fred och frihet.

Judarna visade sig vara en värdefull tillgång för Polen. De grundade ett banksystem och tryckte Polens första sedlar. På en del av dessa sedlar är namnen på Polens kungar tryckta med hebreiska bokstäver. Många judar i Polen var anställda som godsförvaltare, skatteindrivare och finansiella rådgivare åt adeln. Adelsmännen uppskattade deras tjänster. Judarna sysslade också med export av spannmål, salt, timmer och andra naturprodukter och med import av nödvändiga varor från utlandet. Dessutom ägde och drev de många av landets värdshus, tavernor och butiker, transporterade gods mellan olika platser och spelade en stor roll i många av de hantverk, som var så väsentliga i en förindustriell ekonomi.

Judisk Historia Del II Sid. 181

Ett ukrainskt uppror gjorde slut på friden för judarna i Polen. Den polska adeln kontrollerade de ukrainska bönderna och judarna fungerade som skatteindrivare och administratörer på godsen åt dessa adelsmän. När de grekiskt-ortodoxt troende ukrainska bönderna gick till attack mot de romersk-katolskt troende polackerna attackerades även de judiska mellanhänderna.

Det ukrainska upproret leddes av bondesoldater – kosacker. Deras ledare, Bogdan Chmielnicki, ledde sina trupper mot de hatade polska godsägarna och mot judarna i Ukraina och Polen. Skrämda polacker lämnade oftast judarna åt sitt öde. Trots att de isolerade judiska församlingarna tog till vapen för att försvara sig, dödades många tusen judar på några månader. I de få fall då polacker och judar förenade sig i försvaret av sina städer var det ändå förgäves, för kosackerna svepte genom landet som en våldsam orkan och spred död och förstörelse överallt där de slog till. Den 10 juni 1648 massakrerades i staden Nemirov över 6 000 judiska män, kvinnor och barn av kosacker och polacker. Liknande scener förekom i andra städer.

Judisk Historia Del II Sid. 184

Ett krav för att en fred skulle gå igenom var att judarna utvisades ifrån Ukraina. Först 1654 slutade striderna och då hade 700 judiska församlingar utplånats och uppskattningsvis 100 000 judar dödats. Hur många judar som egentligen dog är omdiskuterat då källorna är få från den här händelsen. Den grekiskt-ortodoxa kyrkan började också ha en allt mer inskränkt attityd gentemot judarna efter upproret.

Staty på Bogdan Chmielnicki i Kiev. I Ukraina anses han även idag som en hjälte.

Pågående strävan efter medborgerliga rättigheter
Moses Mendelssohn (1729-1786) en jude ifrån dagens Tyskland såg gettolivet för judarna som något väldigt negativ. Han förespråkade att judarna skulle vara mer delaktiga i det tyska samhället, för att lyckas med den uppgiften insåg Mendelssohn att judarna behövde lära sig läsa och skriva tyska, något som de vid den tiden inte behärskade. Mendelssohn översatte Toran till tyska med hebreiska bokstäver. Rabbinerna gav sitt godkännande till översättningen men blev snart varse över att detta möjliggjorde att det judiska folket allt mer integrerade sig och ännu värre assimilerade sig in i det tyska folket. Assimilation var inte ens något Mendelssohn förespråkade utan han bidrog med sitt engagemang för att stärka det judiska folket.

Mendelssohn umgicks med icke-judar och hans idéer påverkade dem. Den preussiske advokaten Christian Wilhem von Dohm hjälpte Mendelssohn och judarna i Alsace när de ville lätta på den ojämlika lagstiftningen mot dem. Von Dohm utgav en bok som förivrade att de judar som bodde i Västeuropa skulle få rätt till frihet och jämlikhet. Denna bok övertygade kejsaren av Österrike – Josef II, han utfärdade toleransediktet (1782). Detta edikt lättade på många men inte alla de lagar som lade restriktioner mot vad judarna kunde göra. När han dog år 1790 upplöstes ediktet och de flesta lagarna mot judarna återinfördes igen.

Resultatet av den franska revolutionen år 1789 var att den franska generalförsamlingen utfärdade en deklaration om att alla människor är födda fria och att alla har samma rättigheter. Därför tillerkändes judarna i Bordeaux år 1790 jämlikhet.

År 1791 antogs ett dekret, som gav alla franska judar de rättigheter och privilegier som följer av fullt medborgarskap. Men en kort tid därefter råkade den nya franska republiken i krig. Den måste försvara sig mot Europas monarker, som var rädda att revolutionsandan skulle sprida sig till deras länder. Senare drog de franska härarna själva ut på erövringståg. De leddes av en ung general vid namn Napoleon Bonaparte.

Napoleons regering

Napoleon var en skicklig strateg. Han var mycket ärelysten och drömde om stora erövringar. Han hoppades kunna sprida den unga republikens frihetsideal till Europas alla länder. Överallt där hans segrande härar drog fram befriades judar och livegna. Gettomurarna revs i Tyskland, Österrike och Italien. Många européer betraktade Napoleon som en stor befriare. Lagarna han utfärdade gav juridisk kraft åt begreppen frihet och mänskliga rättigheter.

Judisk Historia Del II Sid. 195

Napoleon emanciperar judarna

När Napoleon besegrades fick judarna sina rättigheter återigen begränsade men inte i samma omfattning som förr. Den politiska nationalismens intåg gjorde att judarna ställdes inför ett problem.

Judarna var stolta över sina nyvunna medborgerliga rättigheter i länderna där de bodde. Detta ställde dem emellertid inför ett nytt problem: hur skulle de kunna förbli den judiska traditionen trogna och samtidigt vara lojala och aktiva medborgare i de länder som tillerkänt dem frihet och jämlikhet?

Judisk Historia Del II Sid. 196

För att anpassa sig till de nya medborgerliga rättigheterna började vissa judar att reformera sin tro, gamla seder och regler gjordes det avkall på. Reformisterna fick kritik av de ortodoxa som fortfarande ville ha kvar det gamla, en tredje inriktning var de konservativa som försöker vara en kompromiss mellan reformrörelsen och de ortodoxa.

I England arbetade Rothschilds och Montefiores för att rättigheterna till judarna skulle utökas, Moses Montefiore (1784-1885) åkte runt i Europa, Nordafrika och i Mellanöstern för att bistå de olika judiska församlingarna som hade hamnat i konflikt med de andra folkslagen. Moses Montefiore blev den första juden i England att adlas, han skulle senare under sitt liv få en barontitel.

Ryssland och judarna
Den ryska expansionen västerut och Polens uppdelning mellan Österrike-Ungern, Preussen och Ryssland gjorde att Ryssland hade en stor judisk befolkning inom sina gränser. Tsar Nikolaus I (1796-1855) försökte assimilera in judarna i den ryska nationen, detta gjorde att han hamnade i konflikt med judarna som ville behålla sin kultur såsom språk, religion, traditioner och ville absolut inte assimileras in i det ryska folket. På grund av Napoleons härjningar i Ryssland ville tsaren bygga upp en mäktig rysk armé och judarna vart inte undantagna från tjänstgöring i armén. Judarna kunde inte utöva sin religion i armén och värnplikten var utsatt till 25 år för medborgarna, något som inte underlättade konflikten.

Tsaren dog 1855 och hans son Alexander den II tog över styret. Han var betydligt mer liberal och underlättade värnplikten för judarna, judarna fick också bosätta sig i större omfattning i städerna. Trots reformerna anslöt sig många judar till revolutionära rörelser och en judinna vart inblandad i mordet på Alexander den II år 1881.

Pogromer blev svaret på mordet av tsaren och detta ledde till majlagarna som begränsade judarnas möjligheter till yrkesutövning och bosättningsplats. Många judar valde att emigrera till USA under den här tiden och den sionistiska tanken började slå rot i judarna som svar på hur de behandlades i Ryssland. Dreyfusaffären år 1894 gjorde att judiska individer som Theodor Herzl antog den sionistiska tanken och skrev boken ”Judestaten”.

I princip tar inte boken upp något om alla de judiska kommunister som fanns i Europa och USA, antagligen är en av anledningarna till detta att den har en sionistisk prägel och att stora delar av svenskarna hyser en negativ uppfattning om kommunismen. Därför har jag använt andra judiska källor för den nedanstående judiska historiebeskrivningen.

Efter andra världskriget uppstod nya konflikter mellan judar och Sovjetunionen. Sovjetunionen som var kommunistiskt ville assimilera in judarna i den kommunistiska samhörigheten. Sionisterna tog täten för att motverka denna assimilering. Vissa av judarna i Sovjetunionen hade större lojalitet mot det judiska än vad kommunisterna accepterade och därför blev de anklagade för dubbel lojalitet. Geopolitiskt var Israel och dess allierade USA fiender till de kommunistiska länderna. Främst i det kommunistiska Polen blev judar anklagade för att hysa denna dubbla lojalitet. Efter att Israel vann Sexdagarskriget 1967 blev många listade som dissidenter och fick se sina möjligheter till avancemang inom det kommunistiska systemet förhindrade, detta gjorde att många judar valde att lämna Polen. Sverige tog emot många av dessa judar. Efter Pragvåren 1968 i Tjeckien och Ungernrevolten 1956 kom också ett antal judar till Sverige.

Många av dessa judiska kommunister och socialister skulle lämna Polen och en del av dessa judar bosatte sig i Sverige, en del kända judar i Sverige idag är ättlingar till judar från Polen. Paula Bieler, Migrationspolitisk talesperson för Sverigedemokraterna och ledamot i partistyrelsen, Peter Wolodarski, Chefredaktör och ansvarig utgivare för den judiskt ägda morgontidningen Dagens Nyheter. Jerzy Sarnecki, TV-kriminolog. Paula Neuding, bl.a. kolumnist på Svenska Dagbladet. Adam Cwejman, ledarskribent på judiskt ägda Göteborgs-Posten. Dominika Peczynski, artist och är ihop med förra moderata finansministern Anders Borg. Katarina Tracz, chef för tankesmedjan Frivärld, tankesmedjan brukar påpeka att Ryssland är ett hot mot Sverige, ordförande är den moderata Europaparlamentsledamoten Gunnar Hökmark. Katrin Zytomierska, programledare och bloggare, var tidigare gift med Aftonbladets skribent, Alex Schulman. Jackie Jakubowski, mångårig chefredaktör och ansvarig utgivare av Judisk Krönika. Anneli Rådestad, nuvarande chefredaktör för Judisk Krönika.

citat från: Judiskt inflytande – är det bra för svenskarna?

Den här artikeln kommer inte att ta upp den sionistiska historien då den redan till viss del är nedskriven i min artikel om judiskt inflytande och här finns sammanfattningen.

Förintelsen är också något som har upprepats tillräckligt många gånger för att den inte skall behöva nämnas här. I texterna uttrycks ilska och bestörtning för att judarna inte togs emot i de europeiska länderna och USA innan andra världskriget. Denna ilska finns också när Auschwitz behandlas. En del judiska grupper ville nämligen att tågrälsarna och fabrikerna runtom Auschwitz skulle bombas sönder. Efter andra världskriget kämpade judarna mot britterna för att få sin egna stat. Vad boken inte nämner är de metoder som vissa sionistiska organisationer använde sig av. Det var allt från kidnappningar av brittiska medborgare till lönnmord och terrorbombningar mot deras fiender. USA är en av de nationer där judarna behandlats allra bäst, i princip tar boken endast upp att de kristna portade judarna från affärer och hotell för att de var ”kristusmördare”. Den amerikanska eliten portade också judarna från de höga societetsklubbarna. Detta beteende försvann gradvis under 1900-talets början.

Boken har tidigare framställt att det judiska livet var bra under muslimskt styre, detta ändrade sig när sionisterna allt mer tog plats i Palestina. Efter staten Israels skapande har landet varit i konflikt med sina arabiska grannar i varierande omfattning. De större krigen mellan judar och araber är: Självständighetskriget år 1948, Suezkriget år 1953, Sexdagarskriget år 1967, Jom Kippurkriget år 1973, Libanonkriget 1982, Första intifadan år 1987, Andra intifadan år 2000 och Libanonkriget år 2006.

Slutsats och argumentation
Vita européer framställs som allt annat än tilltalande i den judiska historiebeskrivningen och de judiska högtiderna (Chanukka, Lag BaOmer) firas varje år för att påminna dem om deras segrar över de europeiska grekerna och romarna. Högtiden Yom HaShoah är för att minnas vad judarna råkade ut för i Europa under andra världskriget. Det är inte långsökt att hävda att judarna hyser en fientlighet och rivalitet gentemot européerna med anledning av vad som har hänt i historien. Det är snarare så att omfattningen av konflikten är så stor att bevisbördan över att judarna inte är fientliga mot européer ligger hos dem som hävdar att så inte är fallet.

Nu kanske det finns de som hävdar att allt gammalt groll är lagt åt sidan, precis som danskarna och svenskarna har gjort. Detta är inte fallet, judar pratar än idag om all antisemitism européerna utsätter dem för, svenskar är inte undantagna. Eli Göndör integrationsstrateg på den av Svenskt Näringsliv finansierade tankesmedjan Timbro skriver:

Jag har aldrig litat på stater. Mitt arv har lärt mig att stater och därmed politiker alltid sviker. Det sker förr eller senare. Men de sviker alltid till slut. Så har det varit för judar i generationer i hela världen. Den erfarenheten sitter i min ryggrad.

Med tanke på den judiska minoritetens utgångspunkt när den kom till Sverige och vad den bidragit med till Sverige i förhållande till vad den krävt av Sverige, finns det ingen minoritet som av Sveriges politiker med få undantag, svikits i högre grad än den judiska.

I artikeln framkommer att Sverige är en av de ledande Israelfientliga länderna i Europa, kanske till och med värst i hela världen enligt Göndör. Det är inte ovanligt att judiska organisationer och individer uttrycker sig i termer av att antisemitismen ligger i Europas DNA.

A senior Israeli official noted that in light of the dramatic rise in anti-Semitism in Europe and CNN’s anti-Semitism survey, there is no more opportune time for such a declaration. ”Anti-Semitism is not a Jewish problem, it is a European problem. Something is screwed up in European DNA that after 70 years anti-Semitism is rising without any connection to Israel. We don’t need Israel for anti-Semitism; this continent has a malignant disease. Using Israel as an excuse for anti-Semitism must end. Europe must not be freed from responsibility.

Antisemitismen beskrivs också som ett odödligt virus som fäster sig i kroppen hos européerna och som i svåra fall kan bli epidemiskt.

Dessa attityder visar att judar ser antisemitismen som något som ligger i blodet hos européer, någon annan slutsats går inte att dra, inte heller pratar de om att judar skulle kunna ha detta virus i sig eller i deras DNA. Är det så att antisemitismen är i européernas DNA eller som andra judiska individer säger att det europeiska folket har lättare att bli smittad av det antisemitiska viruset blir den självklara slutledningen att judarna ser varje europé med skepsis och som en möjlig framtida förövare gentemot judarna, oavsett vilket förhållningssätt den enskilda europén har till det judiska folket.

Ett annat exempel är skadeglädjen hos rabbinen Shlomo Aviner som förklarade att man inte skulle vara ledsen för att Notre Dame brann under våren 2019.

Kanske har människor redan kunskap om detta men ser ändå det judiska folket som allierade i kampen mot muslimerna, detta är det ödesdigra misstaget, snarare är judarna de absolut sämsta allierade vi européer kan ha. Sionisterna är pådrivande när det gäller att förstöra de utomeuropeiska länder där muslimerna bor och därmed skapar man behovet av emigration från de länderna. Samtidigt som detta sker jobbar progressiva, liberala och marxistiska judiska grupper för att Europa skall ta emot dessa migranter. Det rätta vore istället att stoppa bombningar i Mellanöstern för Israels skull, stoppa de judiska grupperna som förespråkar mångkultur, öppna gränser och integration, för att sedan påbörja hemskickningen av emigranterna.

Judar pratar ofta om andra folkslag och individer i termer som gentile och goyim (icke-jude), skulle svenskarna prata likadant skulle alla utom svenskarna refereras som icke-svenskar. Den svenska benämningen att vem som helst som har medborgarskap i Sverige är svensk gäller inte för judarna. Därför ser judarna på araber och européer likadant, det vill säga som icke-judiska. Om européer och araber skulle börja kriga mot varandra behöver det inte ses som något negativt för det judiska folket. Vissa rabbiner gillar islamisering av Europa och andra tolkar att det är nödvändigt med ett krig mellan araber och européer för att påskynda den judiska Messias.

Men tänker kanske läsaren, hur är det med bröderna Ekeroth? De har en stor fientlighet mot muslimer och araber. Detta är sant. Om vi börjar med Ted Ekeroth. Ted Ekeroth har vunnit ett sionistiskt pris för hans arbete för det judiska folket. En fingervisning hur han ser på det svenska folket och nationen under andra världskriget kan läsas från hans Twitter. Han beklagar sig även över rasbiologi i dåtidens samhälle. Jag har aldrig sett honom beklaga sig över hur Israel är idag. Att staten Israel inte tillåter giftermål mellan judar och icke-judar och att de som vill gifta sig ändå måste gifta sig utomlands och sedan registrera giftermålet i Israel. Du anses som jude om du har en judisk mor, de har alltså inte en ”öppen” judiskhet. Enligt religionen (se kapitel 3) så anses en född jude alltid som en jude oavsett om han eller hon skulle bli t.ex. kristen, alltså ser de på sakerna enligt blodsprincipen. De som vill ”återvända” måste bevisa att de är judar och om de inte kan göra det med födelsebevis eller vittnesmål om att de är judar från andra så används som sista metod DNA-prov för att bevisa att de är judar och därmed får rätt att ”återvända” till landet.

När det gäller de finare judiska släkterna som Cohen-släkten, så får de inte gifta sig med en person som hade judisk mor och icke-judisk far, detta för att de inte anses tillräckligt rena för att gifta med prästsläkterna. Konvertiter finns dock även inom judendomen men här rationaliserar de religiösa det genom att säga att det är en judisk själ som har hamnat fel och istället för att ha hamnat i en judisk kropp hamnade de av misstag i en icke-judisk kropp och därmed anser rabbinerna att själen egentligen endast har hittat hem igen. Samma regler gäller för konvertiter som biologiskt halv-judar, de får inte gifta sig med den gamla prästsläkten. Alltså när Ted Ekeroth beklagar sig över nationalsocialistiska idéer och inte de nuvarande israeliska reglerna visar det klart och tydligt att han accepterar biologiska regler uppställda för att skydda det judiska folket men samma regler skall inte gälla för Europas folk, då anses de nämligen som nazistiska.

Kent Ekeroth kallar sig själv för svensk nationalist, han upplevs av sina sympatisörer som en rättfram person som inte är rädd för att sticka ut hakan och gå i clinch med etablissemanget. Detta är sant med ett undantag, han kritiserar inte det egna judiska folket öppet. Vet han då om att judarna gillar den politik som han själv uppger sig hata? I en intervju med Times of Israel år 2014 berättar han följande:

Ekeroth acknowledged that his party’s relationship with the local Jewish community is tense. “But they’re all liberals — the Jews in Sweden, in Europe in general — liberal in the sense that they want mass immigration.” Jews, he surmised, see themselves as a minority and thus feel obligated to defend other minorities; Swedes, he stressed, “regard ourselves” as part of a Judeo-Christian world and heritage. “That’s where Jews should put themselves. Not with Arab Muslim immigration. Because it’s worlds apart.”

I en intervju med Judisk Krönika år 2010 säger han:

Kent Ekeroth: ”Judarna är nyttiga idioter för muslimerna.”

Får ni mycket stöd av judiska organisationer?

– Ute i Europa, ja. Men inte i Sverige, som alltid är hopplöst efter. De judiska grupperna här är extremliberala, värre än folkpartiet. De är hjärntvättade på svenskt manér. De försvarar mångkulturalismen och massinvandringen för att de tror att det skyddar dem. Agerar man så stöter man bort de nationella partierna – sen står man där utan vänner.

– Judarna är nyttiga idioter för muslimerna, säger han. […] De vill att vi ska vara rasister och hemska, för att de är liberala, 90 procent av alla judar jag träffar i Sverige är folkpartister.

Alltså är Kent Ekeroth väl medveten det judiska folket i Sveriges politiska ställningstagande för liberala idéer. Deras stöd för mångkultur och massimmigration, ändå väljer han inte att kritisera judarna i den alternativa nyhetsmedian Samhällsnytt som han är inblandad i och som han ibland skriver för, utan han vänder sig till judisk press när han kritiserar det judiska folket. På Samhällsnytt skrivs det inte kritiskt om det judiska folket. Skribenten Rolf Malm skrev en gång om vem som låg bakom främjandet av invandring och mångkultur till Sverige. Vad hände då med artikeln? Den blev borttagen och turerna med den kan läsas i den här Flashbacktråden.

Bröderna Ekeroth väljer medvetet att skambelägga det svenska folket för den nuvarande samhällsutvecklingen medan de undviker i princip helt att ta upp den judiska majoritetens stöd för den pågående samhällsutvecklingen i Sverige. Detta till skillnad från Nordfront vars skribenter inte tvekar att ge folkförrädare, rasfrämlingar och judar en släng av sleven när de uppträder folkfientligt mot det svenska folket. Hade bröderna Ekeroth använt samma falskhet fast i svenskarnas favör istället för det judiska hade de snarare konstant gnällt på judar och araber, för att någon gång då och då berätta undanskymt att även svenskarna stödjer den nuvarande samhällsutvecklingen. När det kommer till bröderna Ekeroth så finns det en summering på Fria Tider om deras judiska engagemang.

Genom judarnas egna historieskrivning cementeras också fientligheterna från ett icke-religiöst perspektiv. Det judiska folket har enligt deras egna historieskrivning trots allt varit i fejd med européerna i över 2 300 år. Något som européerna har glömt bort men inte det judiska folket. Den judiska viljan att inte helt upplösas i de europeiska folken genom assimilering föranledde sionisternas strävan att få en egen stat till varje pris och deras arbete att få de olika europeiska nationerna att acceptera stödet för en mångetnisk och mångkulturell nation för att förhindra att den judisk diasporan assimilerades i de europeiska nationerna. Förutom européerna ses även idag de arabiska folken som ett möjligt hot för den judiska staten Israels fortlevnad. Därför är det alltså inte helt orimligt att påstå med tanke på samhällsutvecklingen i Europa att det förespråkas en politik som gör att den ena fienden försvagas av invandringen och den andra gynnas av den för att sedan skapa en spelplan som innebär krig i framtiden mellan de bägge motståndarna. Det finns verkliga exempel när judiska ledare sett till att deras icke-judiska fiender dödar varandra.

Under kriget i Libanon 1982 ockuperade de israeliska trupperna de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila. Deras allierade, de kristna falangisterna, släpptes in i lägret av de israeliska trupperna och började mörda de civila palestinierna medan de judiska trupperna tittade på. När världen upptäckte massakern och såg på den med avsky försvarade sig den dåvarande folkvalde israeliska premiärministern Menachem Begin på följande sätt:

Begin chaired an emergency cabinet meeting whose agenda was not the massacre itself but ’the frontal assault against the State of Israel and its people’. ’Goyim are killing goyim,’ he raged ’and the world is trying to hang the Jews for the crime.’ At a cost of $54.000 his government took a full-page advertisement in the New York Times and the Washington Post to denounce the ’blood libel’ and declare that ’any direct or implicit accusation that the Israel Defense Forces bear any blame whatsoever for this human tragedy is entirely baseless and without foundation.

Från boken: Beware of Small States: Lebanon, Battleground of the Middle East av David Hirst sid. 161-162

Detta exempel är bara ett av många och som avslutande ord till den här serien om de som stöttar det judiska folket och deras förehavanden kommer en artikel publiceras på Nordfront längre fram som belyser hur ”oskyldiga” israelerna verkligen var till massakern i de palestinska flyktinglägren 1982.

  • Publicerad:
    2019-07-30 09:00