JUDISKT INFLYTANDE. Enligt en ny judisk bok kommer den judeo-kristna hybridreligionen att stärkas och de kristna alltmer omfamna judendomen.

Illustration: Eran Wolkowski/Haaretz/Twitter.

I en ny bok, Reconciliation and its Discontents: Unresolved Tensions in Jewish-Christian Relations, gör författaren Karma Ben Johanan en historisk uppställning av de tusenåriga konflikterna mellan judar och kristna. Johanan lobbar yrkesmässigt för att knyta samman judendom och kristendom, för tillfället i Berlin där han undervisar på Humboldtuniversitetet.

Johanan försöker med sin bok hitta beröringspunkter mellan de två olika kulturerna, mitt i redogörelserna för de ofta smärtsamma konflikterna dem emellan.

Han hoppas och tror att dessa på sikt ska kunna komma att mötas.

Medan många kristna, framförallt så kallade judeo-kristna, ofta framhåller att ”judarna är Guds utvalda folk” men att vi ”alla är kallade att leva ett gemensamt liv i Gud” och att alla folk genom evangeliet kan leva i fred med varandra, har judar i grunden en antagonistisk inställning till kristendomen.

I en berättelse i Bibelns gamla testamente och även i dess förlaga, den judiska Torah, återser de bittra fienderna till bröder Esau och Jacob varandra efter att ha varit åtskilda.

I Gamla testamentets 1 Mosebok, kapitel 33 springer Esau mot Jacob, omfamnar honom och kysser honom i nacken, och båda börjar gråta av lycka, skriver Israel Jacob Yuval i en artikel för den israeliska tidningen Ha’aretz, i vilken Yuval även recenserar Ben Johanans bok och skriver att den ger en ökad förståelse för ”den Andre”, det vill säga de kristna icke-judarna.

Rabbinerna ville omtolka sin Torah
I Torah försökte rabbinerna tidigt tolka mötet mellan Esau och Jacob som ett konfliktfullt möte, skriver Yuval, genom att redigerarna av Torah satte prickar över det hebreiska ordet ”kysste” i ”han kysste honom”. Prickarna var en markering att ordet ”kysste” skulle strykas.

Men att stryka ett ord ur Torah var inte tillåtet. Därför genomförde man en judisk lösning med prick-markeringen: Man ”låtsades” att ordet ströks och hävdade att Esaus kyss på Jacobs nacke egentligen var en bedräglig kyss, som en judaskyss, och att Esaus avsikt inte var att kyssa (nishek) sin fiende till broder, utan att bita (nashakh) honom. Ett sätt att med ord manipulera betydelsen av texten, menar Yuval.

Varför grät i så fall bröderna? Tydligen berodde det enligt rabbinerna på ett gudomligt mirakel som gjorde att Jacobs nacke plötsligt blev stenhård vilket förhindrade bettet från Esau att göra skada. Jacob grät för sin nackes skull, medan Esau grät för att han fick ont i tänderna och käkarna av att bita i den stenhårda nacken.

Yuval gör för Ha’aretz den förståndiga tolkningen att denna incident inte ska tas bokstavligt, utan bildligt. För de rabbiner under den historiska period som böckerna skrevs och kopierades, var Esau metonymi för Romarriket, och senare för kristendomen.

Möjligheten för att romarna skulle kunna förena sig med ”Jacobs ättlingar”, det vill säga judarna, föll aldrig rabbinerna in, skriver Yuval.

För bokens författare Johanan själv är ett detta dock fullt möjligt, och ett bevis på att det sker utgörs av den katolska kyrkans andra Vatikankoncilium i Rom 1965.

Då publicerade Vatikanen sitt dokument ”Nostra aetate” (”I vår tid”), i vilket man efter påtryckningar från judisk makt förklarade att man övergav sitt historiska anti-judiska arv, i sin önskan om att ”omfamna och kyssa” judendomen. Detta gjorde stora delar av den judeo-kristna världen förtjust, och första delen av Ben Johanans bok handlar om detta.

Korsfästningen av Messias skulle inte längre betraktas som judarnas fel och skuld. Judarna skulle betraktas som det utvalda folket. Läran om Domedagen skulle tonas ner och bytas mot ett hopp om att alla folk skulle enas i en enda Gud, som är densamma som judarnas Gud – detta trots att Jesus som Messias också för de kristna betraktas som en del av den ende Guden.

Påve Paulus VI svek kyrkan när han 1965 omfamnade judendomen utan att få något i gengäld.

Den andra delen av boken handlar om det kyliga mottagande Esaus/Påve Paulus VI omfamnande steg mot Jacob/judarna fick i Rom 1965. De ortodoxa grupperna inom judendomen avvisade helt katolikernas försök till försoning. Faktiskt ökade de ortodoxa judarnas fientlighet gentemot de kristna efter andra Vatikankonciliet, menar Ben Johanan.

Man fruktade – möjligtvis i en form av projicering – att de kristnas öppna famn egentligen var en förrädisk famn; precis som de gamla rabbinernas nytolkning av Torah och de svekfulla ”esauanerna”.

Rabbiner var också bekymrade över de problem som skulle följa på en ”överdriven intimitet” kulturerna emellan, skriver Ben Johanan.

De betraktar med misstro de kristnas envishet med att se Jesus som en del av Gud, vilket gör att de kristna enligt de ortodoxa judarna ägnar sig åt avgudadyrkan. Enligt dem var Jesus en charlatan, och i judarnas Talmud mördas Jesus på målande och groteska sätt inte bara en gång, utan många gånger.

Judendomens gud är minst en sjuenighet.

Att kristendomen enligt sådana ortodoxa judar inte är en monoteistisk religion borde dock inte bekymra dem eftersom judendomen i så fall inte heller är det. Judarnas elohim är ordet för gud – eloï – i pluralis, och är inte bara treenig utan åtminstone sjuenig enligt den sjuarmade judiska menora.

Det finns också menoror med fler armar som inkluderar fler gudar bland elohim – ibland inklusive sina feminina motsvarigheter – och kabbalistiska beräkningar som anger betydligt fler elohim än vad en ljusstake kan bära. I de fallen kan ett ljus på en menora representera hela hierarkin för en eloï, som alltså har en mängd elohim under sig.

Det märkliga med elohim är alltså att det betyder gudar och samtidigt är ett kollektiv bestående av judarnas ”ende” sanna gud – men att uttrycket elohim också kan användas för att beteckna icke-judars (många) ”falska” gudar, idoler och avgudabilder.

När den avskalade och förenklade kristendomen nöjer sig med en treenighet för sin gud, är detta dock också ett tecken på elohim – då i betydelsen icke-judarnas falska icke-monoteistiska kvasireligion.

Men enligt Johanan visade det andra Vatikankonciliets tilldragelse ett ”mod” hos den då annars konservativa katolska kyrkan. Problemen för judarna upphörde därmed inte, eftersom kyrkan ännu inte hade tagit officiell ställning för judarnas rätt till att leva var och hur de vill i alla världens länder, och heller inte tagit ställning för staten Israels rätt att existera som en exklusivt judisk stat – underförstått på bekostnad av palestinier och andra folkgrupper.

En alltmer negativ inställning till kristendomen ses också i de försök att i judisk litteratur återställa mot kristendomen fientliga skrivningar och att på nytt avslöja sanningen om judendomen som tidigare var dold och censurerad, ända sedan uppfinningen av boktryckartekniken; detta av rädsla för att icke-judar skulle läsa det och börja hata judarna, menar Ben Johanan.

Öppet judiskt hat
Men ofta uttrycks judarnas hat gentemot de kristna och mot kristendomen helt öppet. Yeshayahu Leibowitz som enligt Israel Yuval var ”överstepräst” inom den israeliska intellektuella liberala vänstern på 1960-talet fick sina brev publicerade i bokform, brev som han utväxlade med bland andra teologer som studerade kristendom.

I ett brev till en professor, David Flusser, skrev Leibowitz att kristendomen växer sig stark på grund av icke-judarnas judehat – de kristnas religion har alltså inget eget inneboende värde.

Adolf Eichmann.

Flusser hade jublat över att Adolf Eichmann under de riggade och televiserade ”rättegångarna” mot honom i Jerusalem 1961 vägrat svära på Bibelns Nya testamente – Gamla testamentet erbjöds inte eftersom det har judiskt ursprung i och med Torah.

I och med Eichmanns vägran hade han avskilt sig från den kristna guden och därmed delvis räddat kristendomen, tyckte Flusser. Han ansåg att detta gjorde det möjligt för de kristna att rena sina religiösa sinnen och för kyrkan att komma närmare den gemensamma (judiske) guden.

Leibowitz blev ursinnig över Flussers ”försök att rena kristendomens sheretz (ungefär: skadedjur) med en massa ursäkter” för det ”syndiga så kallade evangeliet”. Kristendomen är en ”styggelse av ödeläggelse”, skrev han, en form av ondskefullt förfalskade symboler stulna från judendomen. ”Vi förbannar kristendomen tre gånger om dagen”, skrev han vidare; en påminnelse om att en del judar också ofta spottar – i regel tre gånger – varje gång de går förbi en kyrka, kyrkogård eller ser ett kors, och gärna ber en bön om förbannelse över de kristna.

Trenden för de kristna kyrkorna är dock, menar Johanan, att de alltmer kommer att omfamna judendomen. Men enligt Israel Yuval visar boken att mötet mellan kristendomen och judendomen fortfarande är i sin linda och ”de båda bröderna” bara har börjat närma sig varandra.

Samtidigt anser Israel Yuval att man efter en läsning av boken inte förnimmer att kristendomen och judendomen skulle springa varandra till mötes. Snarare är ”mötet” ett uttryck för att den mer förvirrade kristendomen och dess teologer för dialog med sig själva och varandra – den för ännu inte dialog med den judendom som hela tiden existerat parallellt med kristendomen.

Boken Reconciliation and its Discontents: Unresolved Tensions in Jewish-Christian Relations trycks i Tel Aviv och kostar där 98 shekel.

  • Publicerad:
    2020-08-25 07:00