KOMMENTAR • Idag har rättegången inletts mot Theodor Engström, som misstänks för terrorbrott efter mordet på Ing-Marie Wieselgren i Almedalen. Frågan är om någon någonsin kommer att bry sig om den mardrömslika inre värld som drev Engström till att begå vad han själv beskriver som ett terrordåd.

Idag har rättegången mot Theodor Engström inletts. Han har åtalats för terrorbrott genom mordet på psykiatrikern Ing-Marie Wieselgren och förberedelse till terrorbrott genom att ha planerat att mörda Annie Lööf.

Engström är idag skräckbilden för ett chockat etablissemang. Bilder på en smutsig, skäggig man, en nazist och en terrorist som för evigt förstörde tryggheten som politiker, proffstyckare och lobbyister upplevt när de invaderat Gotland varje sommar för att berömma sig själva över sin ypperlighet och sina framgångar.

Jag har själv tagit del av förundersökningen, åtminstone delen som är offentlig. Och berättelsen är så mycket större än rädda och kränkta politiker och journalister. Det handlar om en trasig uppväxt, ett kallt samhällsklimat, en byråkrati där ingen är ansvarig. Det handlar om en mor som skriker i förtvivlan när hon ser sin son nedbrottad och hjälplös på löpsedlar och inser vad han har gjort. Men framförallt handlar det om en ung mans utanförskap och resa rakt in i vansinnet och samhällets förakt mot oliktänkande.

Koppling till psykiatrin och utanförskapet

När mordet på Wieselgren skedde och rödingar ”avslöjade” att den misstänkte fotograferats på demonstrationer och skrivit insändare på Nordfront för flera år sedan blev media besatta av att skylla dådet på Nordiska motståndsrörelsen. Jag tror säkert att polisen gärna hade gjort det, men när man tar del av förundersökningen inser man att det inte ens med väldigt mycket vilja hade gått.

I förhör framgår det att Engströms sporadiska kontakter med Motståndsrörelsen kring 2017 var ett positivt avbrott i ett liv i ensamhet och utanförskap. Detta bekräftas även av en nära anhörig i förhör. Men vi har en hel samhällsapparat som försöker hålla människor borta från organisationer som Nordiska motståndsrörelsen. Vi har politiker som vill förbjuda, poliser som trakasserar och åsiktsregistrerar, vänsterextremister som hänger ut och forskare som försöker hitta sätt att hindra nyrekrytering.

Jag har själv aldrig haft någon kontakt med Theodor och mina kunskaper begränsas mycket till det som förundersökningen lyfter fram. Men även i den framgår det att han under tiden då han hade vissa kontakter med Motståndsrörelsen inte visade tecken på allvarlig psykisk ohälsa. Men även om han redan då hade bedömts som olämplig för medlemskap kan tillvaron i en sådan rörelses periferi som sympatisör eller stödmedlem ge en stabil mening med livet och gemenskap, som han uppenbarligen saknade.

Det var också efter att han helt avbrutit sina försiktiga närmanden till Motståndsrörelsen som han kom att sitta ensam, isolerad i en lägenhet i anslutning till föräldrahemmet i flera år och sjunka ned i ett ”gränslöst vansinne”, en psykotisk tillvaro. Framför datorn och teven satt Theodor och knarkade, snart började han få hemliga meddelanden från ”damer på SVT” som han också upplevt övervakat hans tankar. Saker han skrev i sin dagbok eller sa högt för sig själv återupprepades av kvinnor på teven. Först gav det honom ett lugn, men sedan började han anse att de konspirerade mot honom och övervakade honom. Till slut valde Theodor i somras att packa sin väska med tält, knivar, svärd och pilbåge. Han skulle åka till Almedalen, men han förväntade sig inte att åka hem.

Kraschade sin "spökbur" och blev en "sagopojke"

I de förvirrade förhören med långa, osammanhängande utläggningar, beskriver han sig som en ”spökpojke” som av samhället förpassats till en isolerad tillvaro i ”modershemmet”. Han tilläts aldrig bli vuxen, ett beslut om sjukpension innebar att han stämplats som så annorlunda att det inte finns eller kommer att finnas ett enda arbete i hela konungariket Sverige som han kan tänkas vara tillgänglig för.

Theodor beskriver tillvaron som en ”spökbur”, ett mardrömsliknande fängelse i utanförskap som man inte kan ta sig ur. Det enda sättet att ta sig ur detta är att genomföra ett terrordåd mot vad han beskriver som en ”garden of monsters”. Denna monsterträdgård är förskolan, där inga barn lekte med honom, det är psykiatrin, där ingen hjälpte honom, högstadiet, där alla mobbade honom och det är framförallt Almedalen, där alla viktiga människor som håller upp det fientliga samhället samlas.

— Jag kan gå runt lite som jag vill men i en osynlig spökbur runt omkring mig. Och sen är det människor runt omkring men det finns ingen kontakt. Det finns inga kontaktmöjligheter alls. Och sen har vi ju den här, det nämns ju inte med ord, men i sociala normer utanför så pågår det ju ett sorts, vilka ord ska jag använda? Det pågår ett sorts socialt spel om utrymmet som domineras av, med andra ord psykopater, berättar han i förhör.

Han beskriver terrordådet som att ”krascha spökburen” i denna trädgård, och på så sätt ta sig ur buren som sin enda möjlighet. Han kan inte återvända hem, han vet att han kommer att dödas, skadas eller tillfångatas.

Levde i en mardrömsliknande saga

Flera dagar innan attentatet slår han upp sitt tält i en skog utanför Visby. Han blir tidigt magsjuk och kan varken äta eller sova och funderar på om han bara ska ligga i tältet och svälta ihjäl. Men sedan börjar han gå runt i Visby, med sitt långa skitiga skägg och hår och slitna opassande kläder. Då upplever han ett enormt utanförskap, välanpassade individer med viktiga titlar och jobb som ser en person som inte passar in. I förhör berättar han hur han upplever ”bombardemanget av hatiska pikar”.

— Jag gick ju runt i Visby några dagar tidigare och tittade omkring och… scouting eller vad ni vill kalla det. Och samtidigt så, återigen… Hemlös, allvarligt psykisk sjuk, inte riktigt vuxen. Och… ser ut som jag gör och med det kroppsspråk jag har och tittar lite på hur folk runt omkring reagerar på mig på olika nivåer. Och jag möts av, vart jag än vänder mig så möts jag av psykningar och hatiska påhopp, varstans, berättar Theodor och fortsätter:

— Men jag ville skrika så högt som möjligt i ansiktet på hela svenska folket och bortom. Och då måste man sikta någonstans. Ja, hade jag haft ett ordentligt vapen så hade jag siktat den ännu högre.

Att ”skrika” är i Theodors begreppsvärld att utföra terrordådet, som egentligen var riktat mot ”hela svenska folket”. Att Wieselgren valdes ut var ett noga övervägande, dels på grund av sitt hat mot psykiatrin men dels också utifrån en kalkylering av risker och belöningar. Det bästa hade varit att mörda en högt uppsatt politiker, men Theodor bedömer att även om ”hjältedådet” skulle bli större är hans chanser att lyckas mindre. Wieselgren var lättare att nå, lagom högt uppsatt men samtidigt symboliskt viktig.

— Hon har upptagit en samhällsposition där hon utför den viljan, konsensusviljan, den psykopatiska konsensusviljan som gäller här. Så ja, hon är skyldig till mycket lidande tillsammans med så många andra i ledande positioner och även vanliga människor runtikring, berättar han i förhör.

Hela vistelsen på Gotland beskriver han som ett mardrömsliknande tillstånd eller som en saga. Han säger att han är tillfreds med att dö på ön vilket gav honom en viss frihetskänsla. Han röker hasch och har en kväll en ”sagolik upplevelse” på en strand, där fåglar, djur, väder och tankar manifesterar sig för honom som ”högre makter” som välsignar hans öde. Inne i Visbys domkyrka, som han kallar ”denna stadens tempel”, förstärks känslan när han läser några ord i en uppslagen bibel.

I efterhand ångrar han ingenting. Han ”kraschade sin spökbur” och är inte längre en spökpojke, utan en sagopojke som tagit sig ur spökburen genom sitt ”hjältedåd”. Det är svårt att se att det verkligen fanns något annat motiv till mordet på Wieselgren förutom någon slags mental befrielse från ett psykotiskt fängelse. Han beskriver tillvaron i häktet som att nu ”brinner och skiner” hans själ och att han inte har ”något att frukta inför den gud som gett oss det mirakel som vi delar just nu”.

I förhör svarar han dock att han absolut ville injaga fruktan i samhället och att han vill att samhället ska diskutera det han gjort. När polisen frågar honom vad han ville uppnå svarar Theodor:

— Tvinga fram en samhällsdebatt om vad som pågår, vilket jag tror inte kommer ske. Och kommer inte det att ske, då blir det ju det här tvåsidiga. Det är ett skrik rakt ut i luften, så brett och vitt som möjligt, jorden runt. Jag vill att så många ska höra som möjligt. Både de styrande, att oj, nu är vi på en nivå att psykiskt sjuka spöken som vi har övergivit till fullständig omänsklighet nu börjar attackera oss i Almedalen. Vi kanske skulle börja göra någonting åt detta. Men det vet jag, det kommer de inte att göra. Men då kommer ju skriket nå andra som mig, och då är tanken att de ska inspireras av detta. Och utföra liknande dåd. Om så är fallet att ingen förändring sker. Och det ligger ju inte i mina händer. Men jag la mitt skrik till det hela.

Därför kan han åtalas för terrorbrott, som han alltså erkänner och kommer att befinnas skyldig till. Det är en sorglig saga att läsa om fallet Theodor Engström och det är en saga helt utan vinnare eller lyckliga slut.