KRÖNIKA. Kända kvinnor i Frankrike går till attack mot MeToo-häxjakten på män. Men den mediala uppståndelsen är bara ett av tecknen på den sionistiska psykologiska krigföringen som syftar till att slita sönder europeiska samhällen.

Etthundra franska, tyska och judiska kvinnor med kulturstjärnestatus har i den franska tidningen Le Monde låtit publicera en öppen protest mot den globalt synkroniserade feministiska MeToo-kampanjen, eller BalanceTonPorc [ungefär: SättDitSvinet, reds. anm.] som kampanjen kallas i Frankrike. I spetsen för denna protest återfinns bland andra celebriteterna Catherine Deneuve, Catherine Millet och Ingrid Caven.

I det öppna brevet skriver de bland annat att ”Våldtäkt är ett brott, men att försöka förföra någon, även enträget eller klumpigt, är inte ett brott. Och en man som beter sig som en gentleman begår inte machoövergrepp”.

De hundra kvinnorna tycker att MeToo har gått överstyr. De anser att män bör vara fria att stöta på kvinnor. ”Istället för att hjälpa kvinnorna, innebär denna frenesi att vilja skicka dessa ’mansgrisar’ till slakthuset, att den hjälper den sexuella frihetens fiender, som religiösa extremister och värsta sortens politiska reaktionärer”, skriver de i sin protest.

Det är detta som är kärnan i protesten. Dessa kvinnor, av vilka många på listan har levt mycket promiskuösa liv, vill vara fria att sexa vidare utan gränser uppställda av vare sig samhälle, män eller andra kvinnor. De vill implicit även att deras döttrar ska göra det. De uttrycker en oro för att MeToo-hysterin leder till en ny ”puritanism” som vill tvinga på kvinnorna kyskhetsbältena igen.

Dekadensen och undergången
Nordfront har tidigare återpublicerat författaren och samhällsdebattören Karl-Olov Arnstbergs krönika i ämnet, med rubriken ”Apropå metoo-hysterin”. Arnstberg, som förstår de sexuella mekanismerna mellan de två könen, är kritisk till ett samhälle där människorna betraktas som fria att utan tillräckligt starka sociala normer ägna sig åt sexuella aktiviteter. Han skriver att P-pillrets konsekvens inte bara är mera sex utan även färre barn. Den alltför låga nativiteten är i dag västerlandets och i synnerhet Europas största problem, ett faktum som det är omöjligt att trixa sig förbi. Arnstberg konstaterar att ett samhälle där det inte föds tillräckligt många barn går under, oavsett hur fritt och trevligt det har blivit med sex. Oavsett hur högtstående och föredömlig dess moral än är, går det under, skriver han.

Även Karl-Olov Arnstberg kritiserade MeToo-kampanjen. Trots att hans slutsatser av hetsjakten skiljer sig från undertecknarna av Le Monde-uppropets, finns där vissa beröringspunkter.

Kvinnornas upprop i Le Monde bekyrmar sig inte alls över sådana saker. De är bara ute efter maximal njutning.

Arnstbergs förståelse för spelet kring sexuell uppvaktning är också betydligt djupare än vad de berömda hundra kvinnornas resonemang tyder på: Han menar att vår tids västerländska kvinnor exploaterar det sexuella signalsystemet för sin privata självkänsla. Ett annat sätt att formulera vårt samhälles könsrollsspel på, skriver han, är konstaterandet att kvinnor har rätt att begå misstag – de har samhällets klartecken för att felaktigt signalera sexuell tillgänglighet. Däremot har männen inte rätt att begå misstag, det vill säga att gå på signalerna. Av dem krävs det att de förstår att kvinnorna använder erotiska signaler på låtsas, just detta att kvinnorna endast gör det för att stärka sin egen självkänsla.

LÄS MER: Apropå metoo-hysterin

Däremot skulle dessa hundra kvinnor i Frankrike förmodligen skriva under på Arnstbergs kritik mot de mansfientliga sidorna hos MeToo-kampanjen.

För att försvara sin rätt till fri sex, ger de sitt stöd åt de förmodade sexuella predatorerna, männen:

Män har i och med denna kampanj blivit kollektivt bestraffade och fått sparken från sina jobb när allt de har gjort var att beröra någons knä eller försökt stjäla sig till en kyss.

[…]

Män släpas i smutsen för att de talar om intima ting under affärsmiddagar, och för att de sänder sexuella signaler till kvinnor som bara inte har råkat vilja återbörda signalerna.

Detta är sant och exemplen på detta har varit många, inte minst beträffande Martin Timell, vars straff med social utfrysning, avsked från arbetet och tvingad avbön i media med Arnstbergs ord inte står i rimlig proportion till hans anmälda förseelse; att för nio år sedan på en fest tillsammans med en halvnaken kvinna i en badtunna ha blivit avvisad ett sexuellt laddat närmande, utan att Timell enträget fortsatte något avancemang mot kvinnan. Det informella regelsystemet löper amok, som Arnstberg uttrycker saken.

Efter årtionden som uppskattad programledare och hemmasnickare gjorde MeToo-kampanjen Martin Timell arbetslös över en natt.

Förmodligen är det helt avsiktligt, för att de icke-demokratiskt valda mediebolagen med sin agendajournalistik ska kunna driva igenom en politik som beslutats utomlands, av mörka och främmande krafter.

Kvinnorna kritiserar också den skeva feminismen som florerar runt MeToo-kampanjerna:

Som kvinnor, känner vi inte igen oss själva i denna sorts feminism, vilken förutom att den tar fokus från äkta sexuellt våld, piskar upp hat gentemot män och mot själva sexualiteten.

De hävdar vidare att kvinnor är tillräckligt medvetna om att sexualdriften till sin natur är vild och aggressiv. Men också att de är klarsynta nog att inte förväxla ett klumpigt raggningsförsök med ett sexuellt övergrepp.

Le Mondes artikel har tagits upp i svensk public service, men både SVT och Sveriges Radio har hittills med kulturmarxistisk precision nöjt sig med att kritisera kvinnornas förmodat antifeministiska utspel. Kulturnytt nämner upproret men uppehåller sig mest vid kritik mot de kritiska kvinnorna, och ger tyngd åt lakoniska kommentarer på sociala medier, som den feministiska serietecknaren Emmas ironiska tweet: ”Året börjar ju ’bra’ med ett litet feministiskt bakslag”.

Detta helt utan att problematisera att feminism av etablissemanget påstås vara att kvinnor ska få leva sina liv på sina villkor, vilket för många kvinnor utanför mediasfären innebär ett traditionellt familjeliv som binder ihop släkten och folket. De ignorerar också uppropets stöd för alla de män som far illa i kampanjen, även om uppropet använder männen som slagträ för att ge tyngd åt sina krav: Total promiskuitet. Public service missar därmed en kulturmarxistisk möjlighet att utnyttja Le Monde-uppropet på det sätt det är tänkt: Fri sex åt alla kvinnor.

Public Service undviker också att nämna det löje som kvinnornas upprop drar över Sverige och Stefan Löfvens regering, vars förslag till samtyckeslag sågas med fotknölarna: Tanken att juridiska avtal, även muntliga sådana, ska krävas för att ligga med varandra, hånas i brevet och ges som ett exempel på hur fel kampanjer som MeToo slår på människors naturliga samliv. Felaktigt raljerar de om att samtycke i Sverige kommer att tvingas bekräftas med elektronisk dokumentation, som en telefon-app. Dock är det verkliga lagförslaget värre än de hundra kvinnornas nidbild: Som förslaget ligger, räcker det att i efterhand i en polisanmälan hävda att samtycke inte fanns, utan att motparten kan uppvisa digitala stämpelbevis.

Ett artificiellt könskrig?
Le Monde å sin sida underlåter att problematisera varifrån detta protestupprop egentligen kommer. Vem har tagit initiativet? Vem har samlat dessa hundra underskrifter, och hur har den processen gått till? Kriget mellan könen blossar ofta upp i media på alla tänkbara vis. Strategin för Le Mondes publicerade brev ser i sig ut som en strategi för något av de tidigare MeToo-uppropen. Den samlade mediala bilden av dessa könskonflikter, särskilt betraktat över en längre tid, målar upp ett samhälle där män, kvinnor, och nu alla diverse fiktiva kön ska vara i ständig konflikt med varandra.

Den stora prevalensen av judinnor bland namnunderskrifterna kan eventuellt ge en fingervisning om det. Le Monde har stora judiska ägarintressen, bland annat från Israels ledande flygförsvarsindustri. Även judiskt ägda banker och investmentbolag är inblandade. Med tanke på den stora uppmärksamhet detta brev har fått, lutar det år att det är en ren mediekampanj. Det finns en viss risk att kvinnornas upprop kommer från Le Monde själva. Om så skulle vara fallet, betyder de hundra kvinnornas öppna brev egentligen andra saker än orden som är skrivna i det.

Huvudkvinnorna bakom det franska uppropet mot MeToo:

Catherine Deneuve.

Catherine Deneuve har varit en firad skådespelare i 60 år. Hennes mest berömda film är den charmiga och vardagstragikomiska musikalen Paraplyerna i Cherbourg, där alla talade partier sjungs. Hon rönte mycket uppskattning hos en något yngre generation för hennes internationella roll som elegant vampyr i Tony Scotts The Hunger. Deneuve filmar fortfarande.

Catherine Millet.

Catherine Millet är en firad konstkritiker och publicist, dock mest känd för sin skandalösa självbiografi Catherine M:s sexuella liv, som även gavs ut på svenska. Denna bok förorsakade ett ramaskri bland feminister, medan män skickade beundrarpost till henne. Hon beskriver ingående om sitt extremt promiskuösa liv från sexdebuten vid 18 års ålder med gruppsex bara två veckor efter debuten, osv. Boken blev något av en manual och manifest för swingers. Tyvärr har de flesta kritiker och fans inte läst uppföljaren Jour de souffrance som beskriver några av de nattsvarta plågor som gick hand i hand med hennes utsvävande liv. Hennes konstkritiska artiklar och böcker om postmodern och samtida konst har relativt hög kulturell status.

Ingrid Caven.

Ingrid Caven är en sångare och skådespelare som en kort tid var gift med filmregissören Rainer Werner Fassbinder i vars filmer hon fick sitt genombrott. Fassbinder är ihågkommen för sina depraverade filmer som ofta skildrade homosexualitet, transvestitism och självmord. Men även för att ha gjort förebilden till de transsexuella judiska syskonen Wachowskis succéfilm The Matrix, TV-miniserien Welt am Draht. Ingrids karriär blev allt mer stabil efter Fassbinders död, men på grund av det judiska Hollywoods dominans inom distribuerad film och att hennes egna arbete är mindre depraverat än den forna makens, är hon mindre känd av en internationell publik.

  • Publicerad:
    2018-01-11 20:31