SAMHÄLLE. Nordfront återpublicerar här en intressant artikel om #MeToo. Artikeln är författad av Karl-Olov Arnstberg som tacklar frågan ur ett biologiskt perspektiv som ifrågasätter de feministiska utgångspunkterna i den pågående debatten.
Några egenskaper som är utmärkande för däggdjuret människa:
Sexualitetens syfte är fortlevnad via barnalstring. Det betyder att samlag där parterna blockerat möjligheten till/risken för graviditet, biologiskt sett är lika meningslösa som att onanera. Det kan synas självklart men är antagligen lämpligt att påminna om i våra tredje könet-, hbtq- och pridetider.
Vidare, biologiskt sett finns det inget moraliskt raster. Ett samlag är ett samlag oavsett hur det kom till stånd och om det är lyckat eller misslyckat – fortfarande med biologiska ögon – avgörs av om kvinnan blir gravid eller inte. Det finns forskare som prövat tanken att det är generna som är de egentliga aktörerna i den mänskliga existensen, medan vi människor endast är ”medel” för den genetiska överlevnaden – ungefär som i svamparnas värld. Mycelet – de fina trådar som gömmer sig i jorden – är den egentliga svampen, medan kantarellerna och champinjonerna är fruktkroppar, som mycelet använder sig av för överlevnad och spridning.
Parningen handlar varken om kärlek eller om parternas möjlighet att tillfredsställa sina lustar, det är bara ”triggers” för att människor ska para sig. Av detta följer också att, oavsett hur moraliskt högtstående och jämställt ett samhälle är, oavsett hur föredömliga männen med kvinnoögon är, så är könsrollsspelet felkonstruerat och samhället dysfunktionellt, om kvinnorna inte föder tillräckligt många barn för att säkra folkgruppens framtida existens.
Det biologiska grundmönstret, vilket säkert stärker manshatet hos en och annan feminist, är att männen lägrar så många icke gravida kvinnor som möjligt, så ofta som möjligt. Det gäller för männen att utnyttja de tillfällen som erbjuds att säkra sina geners överlevnad, antingen det nu sker via överenskommet sex, förförelse eller våldtäkt. Som det heter: ”Rädda/snälla/blyga pojkar får aldrig kyssa vackra flickor.”
För att ett samhälle ska kunna bildas, men framför allt för att bli beständigt, måste det därför skapa ett regelverk kring sexualiteten. En gräns måste dras mellan det tillåtna och otillåtna, mellan bejakad sexualitet och övergrepp. Att alltid hamna på rätt sida om den gränsen är och förblir en svår uppgift, mera för männen än för kvinnorna.
Männens sexualdrift bör inte uttolkas som att mannen är en primitivare och lägre stående varelse än kvinnan. Men det betyder att frekventa manliga övergrepp är en varningssignal om ett samhälle som misslyckas med att upprätthålla det sexuella regelsystem, som är nödvändigt för dess fortsatta existens.
Jag småler när jag hör en socialdemokratisk kvinnlig politiker i teves nyhetsprogram säga att nu gäller det att en gång för alla sätta stopp för de manliga övergreppen. Att sätta stopp (reglera) är givetvis nödvändigt men … en gång för alla? Hon ser tydligen sexualiteten som någon form av genant och snuskigt oskick, typ ”den gubbdjävel som pruttar i riksdagen, den kör vi ut!”.
Alfred Schütz heter en österrikisk/amerikansk filosof som starkt påverkat mitt tänkande. Han förde fram två fruktbara begrepp, av intresse för den som vill begripa hur människor hanterar sin sexualitet: vardagsverklighet är det ena och finita meningsprovinser det andra. Han menar att vi tillbringar våra liv i den ständigt pågående vardagsverkligheten, som vi föds in i och lämnar först när vi dör. Emellanåt förpassar vi oss till ett särskilt tillstånd – en meningsprovins. Att den är ”finit” betyder att den har en början och ett slut och att det är ett tillstånd där särskilda regler gäller. Där gör vi sådant som inte hänger samman med vardagsverkligheten. Det kan handla om ett religiöst tillstånd, en sporthändelse som en boxningsmarsch eller – framför allt – ett samlag. Själva övergången mellan vardagsverklighet och finit meningsprovins är och förblir svår. Tänk om den inte fungerar, om man inte har rätt ”nyckel”. Då förvägras man tillträde till den finita meningsprovinsen. Frikyrkoprästen sätter upp kalla handen och säger att inga kättare är välkomna till tungomålstalandet. Peter Wolodarski säger stopp och belägg, i Dagens Nyheter får bara de politiskt korrekta skriva. Och kvinnan som säger: ”Vad i helvete gör du karlslok, nu blir jag både förorättad och skändad!”
Intressant är, att medan vardagsverkligheten ”bara finns”, är finita meningsprovinser något som kan skapas. Här har begreppet ”sociala konstruktioner” sin rätta plats. Det demokratiska samhällets politik är tänkt att fungera som en vardagsverklighetens styrsystem, att likna vid ett fartygs kommandobrygga. Val, omröstningar och politiker som kommer från folket ska utgöra garantier för att fartyget håller kursen och inte går på grund, vilket hotar att ske om politikerna omvandlar kommandobryggan till en egen meningsprovins. När de folkvalda politikerna, för att gagna sina professionella karriärer, lyssnar mera till sina ledare än sina väljare, så riskerar politiken just detta, att bli sin egen meningsprovins. Samma analytiska verktyg kan med högt förklaringsvärde tillämpas på medierna. Jag vill påstå att det är detta som hänt i Sverige, men att utveckla den tankegången sparar jag till ett annat tillfälle. Nu tillbaka till sexualiteten.
Inte bara mannens utan också kvinnans sexualitet måste regleras. Logiken i könsrollsspelet är att mannen säger ”jag vill” och att kvinnan, med samhällets stöd, gör ett val. I de flesta fall avvisar hon mannen. Svaret på ”Jag vill” är ”Du får inte”. Här finns en expertis att tillägna sig. Männen övar upp sin ”förförarkompetens” och kvinnor lär sig att med små medel avspisa männen alternativt låta ”den rätte komma in”. Det betyder att män som skickar ”dickpics” till kvinnor har små chanser att lyckas med sin uppvaktning. Förmodligen är det något som de vet om. Syftet kan knappast vara att attrahera utan en pueril form av provokation, ett patologiskt inslag i könsrollsspelet. Jag vet inte hur pass utbrett det är med dicpics, men även om upprörda kvinnor överdriver förekomsten, att det alls förekommer är en av flera signaler om att något i könsrollsspelet gått allvarligt snett.
Hur som helst, mannen är den aktiva och erövrande medan kvinnan är den avvisande eller medgivande. Hur detta går till, eller kan gå till, är praktiskt taget alla människor mycket intresserade av. Som barn läste jag om Dummerjöns. Lyckades han roa prinsessan för att få henne och halva kungariket? Ja, en död kråka i en sko med gyttja fungerade. Vuxna, främst kvinnor, konsumerar chicklit och diverse romantik. De applåderar när fel man fått nobben och suckar lyckligt när de unga tu efter diverse besvärligheter får varandra.
I vardagsverkligheten sker avvisandet på flera sätt, varav det mest grundläggande kvinnliga ansvaret är att inte göra sig attraktiv. Kvinnor som är för unga (barn) ska därför inte använda smink och heller inte klä sig sexistiskt. Detsamma gäller för gifta kvinnor. En gången tids regelverk krävde att de klädde och betedde sig ”som det anstår en gift kvinna”, till exempel vigselring, sparsamt med smink, längre kjolar och att de täckte sitt hår på offentliga platser. Här har både slöjan och burkan sin plats, som extrema markeringar av att dessa kvinnor inte är tillgängliga för männens begär. Nunnors klädsel är ett annat exempel. Kvinnor görs också oåtkomliga genom att inte tillåtas att vistas ensamma i främmande mäns sällskap. En äkta man, en bror eller annan nära släkting är närvarande, för att se till att inga sexuella regelbrott sker. Andra exempel är muslimska friskolor som sorterar skolbarnen i gymnastiken och skolbussen (tjejerna får gå in genom bakdörren och sitter bak) och vill täcka för fönstren när flickor får simundervisning.
För nio år sedan hamnade ”tevekändisen” Martin Timell under en blöt personalfest i en badtunna tillsammans med en kvinna. Om jag förstått rätt stack han handen i kvinnans trosa. Hon avvisade honom och något mer hände inte. Kvinnan anser att han kränkte henne och Martin Timell har fått löpa gatlopp i media och förlorat jobbet. Han har också, i klassisk sovjetstil, offentligt bekänt sig helt och fullt skyldig.
Men hallå! En berusad man och en berusad kvinna befinner sig på en fest nästan nakna tillsammans i en badtunna. Han gör en erotisk framstöt och blir avvisad. Straffet nio år senare står inte i någon som helst proportion till ”brottet”. Det jag ser skrämmer mig, ett samhälle där regelsystemet ”löper amok”. Som en bloggläsare skriver i ett mail: ”Det svenska samhället verkar ha förlorat förståndet. Det var precis så här som det tyska folket blev entusiastiska nationalsocialister efter 1933 och kineserna omfamnade kulturrevolutionen.” För att påminna: Mao inledde sin kulturrevolution 1966. Två år senare rådde kaos i Kina. Från det året och tre år framåt dödades där mellan 750.000 och 1,5 miljoner människor.
Kvinnors erotiska signalsystem med röda läppar, förlängda ögonfransar, lackerade naglar, kläder som framhåller könet, utslaget hår, med hjälp av rouge blossande kinder etc. avser givetvis att attrahera männen. Eller? Frågar man kvinnor, visar det sig att de relaterar mer till andra kvinnor än till män. Det är bara de andra kvinnorna som behärskar nyanserna, överkursen och finliret. Männen ser smink och kläder mera som ett inte särskilt viktigt omslagspapper. För att referera till den som förförare rätt misslyckade Fröding, så är rosor i ett sprucket krus ändå alltid rosor.
Med andra ord, vår tids västerländska kvinnor exploaterar det sexuella signalsystemet för sin privata självkänsla. De vill bli beundrade och uppskattade men detta får inte tolkas som att de är sexuellt tillgängliga. Kvinnor brukar visserligen påstå att de inte vill bli bedömda (den manliga blicken) men den frågan är inte alls enkel. Tecknaren och författaren Anna-Karin Elde konstaterade det med sitt bevingade uttryck ”Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem”. För samman detta med ”metoo-kampanjen” – den kvinna som säger att hon aldrig blivit antastad av någon man, säger därmed också något diskrediterande om sin kvinnliga attraktivitet. De flesta kvinnor begriper att om antastandet uteblivit, då är det bäst att hålla tyst.
Kvinnor i vårt samhälle har rätt att klä sig hur som helst, bete sig hur som helst och befinna sig i vilka sällskap och på vilka platser som helst, utan att det ska tolkas som sexuella inviter. Inte ens att ha ingått äktenskap är någon självklar anledning till att byta vanor eller signalsystem. De kan med andra ord fortsätta att signalera tillgänglighet, utan att mena det. Det gäller också för pubertala flickor, som ibland klär sig som nymfetter. De borde tvingas att bära varningsskyltar till sin klädsel: ”Beröring kan medföra livsfara!” eftersom pedofili är ett av vårt samhälles absolut mest skändliga brott.
Ett annat sätt att formulera vårt samhälles könsrollsspel på, är konstaterandet att kvinnor har rätt att begå misstag – de har samhällets klartecken för att felaktigt signalera sexuell tillgänglighet. Däremot har männen inte rätt att begå misstag, det vill säga att gå på signalerna. Av dem krävs det att de förstår att kvinnorna använder erotiska signaler på låtsas, att de gör det för att stärka sin egen självkänsla.
Män måste givetvis lära sig att inte misstolka kvinnors signalsystem och göra sig skyldiga till övergrepp, men när och om övergrepp eller förförelseförsök sker, bär dessa felsignalerande kvinnor, biologiskt sett, en del av skulden till det som händer (Ja, jag vet att det är ett provocerande påstående).
När män från andra kulturer förgriper sig på kvinnor som enligt deras regelsystem bjuder ut sig, är det givetvis moraliskt sett förkastligt, men biologiskt begripligt (säkert ett provocerande påstående, det också). Jag har intervjuat rätt många invandrarkillar, som betraktar svenska tjejer som horor, på grund av deras beteende och klädsel.
Mera efter samma biologiska tankemall: I vårt moderna/postmoderna samhälle förkastar vi arrangerade äktenskap och tillämpar en lyckomoral. Vem som ska para sig och leva med vem, bestäms av parterna själva. I grunden är det ett hedonistiskt perspektiv – vilket är biologiskt problematiskt, eftersom det inte sätter artens fortlevnad i fokus. Lustkänsla och lycka prioriteras, oavsett de samhälleliga konsekvenserna. Därmed öppnas dörren för ett konsumtionsperspektiv på äktenskap och familjebildning. När kärleken och lusten tar slut, tar ofta också äktenskapet också slut, oavsett konsekvenserna för samtliga inblandade parter. Att det samhälleligt sett är destruktivt, är inte så svårt att förstå. Inte heller för individen är det särskilt lyckat – påtvingad ensamhet är sällan något som är människor till glädje.
P-pillret har mer än något annat preventivmedel befriat kvinnorna – och därmed också männen – från den oönskade graviditetens risker. Eftersom jag var ung under ”befrielsens tid” vet jag hur mycket kul man kunde ha, tack vare p-pillret. I dag är jag inte lika förtjust och det har inte främst med min ålder att göra. P-pillrets konsekvens är inte bara mera sex utan färre barn. Den alltför låga nativiteten är i dag västerlandets och i synnerhet Europas största problem, ett faktum som det är omöjligt att trixa sig förbi. Nu tar jag på mig biologens glasögon en sista gång för den här texten och konstaterar att ett samhälle där det inte föds tillräckligt många barn går under, oavsett hur fritt och trevligt det har blivit med sex. Också: Oavsett hur högtstående och föredömlig dess moral än är, så går det under. Alla ni metoo:are och andra som älskar att kampanja: Om detta må ni berätta.
/Karl-Olov Arnstberg
Artikeln ovan är lånad från den läsvärda bloggen ”Invandring och mörkläggning” som drivs av akademikerna och författarna Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin. Läs originalet här.
Hoppa till huvudinnehåll
