Svenska motståndsrörelsens ryggrad är dess medlemmar och aktivister. Här har Patrik Dyrsch genomfört en längre intervju med Johan Lindblad, som trots sin relativt unga ålder hunnit ta del av kampens många aspekter. I denna intervju berättar Johan bland annat varför han valde att aktivera sig och hur han ser på den nuvarande samhällsutvecklingen.


Johan Lindblad under en aktion i Borås

Johan, kan du berätta för våra läsare om din bakgrund?

Jag är uppvuxen i en ganska typisk medelklassfamilj, i ett ganska typiskt radhusområde i en ganska typisk liten ort strax utanför Göteborg. Inget speciellt anmärkningsvärt egentligen. Jag gick på låg- och mellanstadiet i en skola som i princip var fri från mångkultur. I min skola hade vi endast ett fåtal främlingar. Men när jag började på högstadiet så förändrades detta tämligen abrupt, jag bytte skola och även om inte främlingarna var i majoritet så blev mångkulturen mer närvarande för mig.
Jag förstod rent instinktivt att allt inte stämmer även om jag inte hade någon ideologisk aspekt på problemet vid den här tiden. Det var först senare jag förstod hur det har blivit som det är, vilka som tjänar på mångkulturen osv. Jag har så långt som jag kan minnas varit väldigt samhällskritisk och misstroende mot våra makthavare. Jag har alltid haft känslan av att det finns en dold agenda. Eftersom jag är vetgirig så sökte jag aktivt information om fenomen i min närhet som jag ansåg vara felaktiga. Det var ungefär här som jag fick upp ögonen för det nationella budskapet och jag kände att jag hittade hem. Jag hade inga nationella vänner på den här tiden så jag hade inte någon att diskutera våra samhällsproblem med. De vänner jag hade då var inte intresserade av sådana saker så jag fick läsa mig till det mesta. Jag kallade mig inte nationalsocialist, men förstod att ett nationellt alternativ är det enda som kan rädda vårt land och i förlängningen hela vår planet. Ja, hela mänskligheten faktiskt.

Många svenskar, för att inte säga nästan alla, är mer eller mindre negativa till dagens samhällsutveckling i allmänhet och mångkulturen i synnerhet. Trots detta är det endast ett fåtal som faktiskt aktiverar sig i kampen. Varför tror du att det är så?

Då kan vi räkna med att folk kommer vända sig till oss, kanske inte av så djupt ideologiska skäl utan helt enkelt för att överleva!

Jag är helt säker på att nästan alla svenskar misstrivs i det hårda och råa samhällsklimat som vi har idag. Jag är också helt säker på att de allra flesta vet precis vad det beror på. Man måste ju vara galen om man inte ser hur det är ställt! Bara den ekonomiska aspekten av mångkulturen borde rimligtvis få Svensson att bli rasande, trots att just den aspekten är helt oviktigt i det stora hela. Vårt folk håller på att gå under. Mot det finns det inga argument eller bortförklaringar!
Så visst kan vi konstatera att de flesta vet vad det handlar om, men att det inte är så många som aktiverar sig. Jag tror att det beror på att folk är så fruktansvärt bekväma. Det är skrämmande faktiskt. De allra flesta går alltid den lättaste vägen, även om den inte är rätt. Det gäller egentligen allt. Man tar bilen till jobbet istället för att cykla eller gå. Man tittar på TV hellre än att gå en promenad osv. Folk går till jobbet för att tjäna pengar som dem sen kan slösa på massa onödiga saker och prylar. Nästa månad börjar ett nytt varv i hamsterhjulet.
Vi är ju naturligtvis barn av vår tid och flockdjur i grund och botten. Vad jag menar är att vi lever som vi är vana vid och så som våra vänner lever sina liv. Vi följer alltså vanan och massan, utan eftertanke. Massmedia spelar också en viktig roll i förstörandet av vår stridsvilja. Massmedia skriver att vi är få och att vi kan liknas vid en sekt. På TV och radio pratas det vitt och brett om hur alla är överförtjusta i mångkulturen och det är säkert många som sväljer lögnen utan kritiskt tänkande. Om vi tror att alla andra tycker si eller så, då måste det ju vara bäst att hålla med, eller hur?
Självklart finns det ju dessutom många negativa aspekter på att vara offentlig nationalsocialist. Man kan bli av med sitt jobb. Se bara vad som hände med Nils Blomberg. Många har en bild av nationalsocialismen som inte stämmer väl överens med verkligheten, det gör lätt att folk kan drar öronen åt sig när jag berättar att jag är nationalsocialist. Hotbilden mot enskilda kan ju öka, polistrakasserier och fängelsestraff bör man nästan räkna med. Jag har själv suttit i fängelse till följd av mitt engagemang. Ja, många jag känner har fått sina hem och bilar förstörda. Självklart är det ingen bekväm tillvaro! Att vara offentlig nationell aktivist är tyvärr extremt kontroversiellt. Men det går åt rätt håll, absolut.
Så länge folk känner sig trygga så kommer allt att snurra på som vanligt. Men hela systemet är extremt skört och det behövs inte mycket för att allt skall falla, då står Motståndsrörelsen redo. Då måste vi vara redo. Då kan vi räkna med att folk kommer vända sig till oss, kanske inte av så djupt ideologiska skäl utan helt enkelt för att överleva!

När och varför valde du, till skillnad från de flesta, att gå från ord till handling?

Jag valde att gå från ord till handling för cirka fem år sedan, då jag av en slump träffade en aktivist från Motståndsrörelsen hemma hos en gemensam bekant. Denne man handlade rådigt i en knepig situation och var ett bra föredöme för hur en svensk bör agera. Jag blev imponerad och vi bytte nummer. Sedan var ”cirkusen” igång. Jag hade läst Nationellt Motstånd under en tid, men det som fick mig att bli aktiv var när jag för första gången mötte en representant för organisationen.

Du talade tidigare om ”nackdelarna”, eller snarare svårigheterna, det medför att vara offentlig nationalsocialist, finns det någon motpol till detta? Medför kampen något positivt, rent personligt?

Jag tycker att det finns många positiva aspekter i kamparbetet. Jag har lärt känna fantastiska människor som jag inte hade träffat annars. Jag har lärt mig hur mycket som helst och jag utvecklas som person hela tiden.
På det rent personliga planet så känner jag en mening med livet. Det är viktigt att ha en riktig mening med livet. Till skillnad från dem som lever för att jobba eller skaffa karriär. Jag förstår inte hur man kan centrera sitt liv kring något som är så flyktigt. Jag mår bra när jag vet att jag har gjort något bra. Sen jag befriade mig från materialismens ok så mår jag mycket bättre. Jag har en livsgnista som inte blivit förstörd ännu. Pengar, ägodelar och andra världsliga ting, som egentligen inte betyder någonting gör att man blir försiktig. Har man inget att förlora så kan man leva till max! Jag lever ett händelserikt och äventyrligt liv. Det kan jag tacka Motståndsrörelsen för.


Johan Lindblad till höger med megafon vid ett turbulent möte i Göteborg

Du nämnde tidigare att du själv har suttit fängslad till följd av ditt engagemang. Hur ser du på det? Hur har det påverkat dig?

Det är ingenting som jag tänker så mycket på. Jag skryter inte om det och jag är inte ledsen för det heller. Någon enstaka, som inte förstår mitt engagemang, i min omgivning anser att jag bör skämmas, det kanske jag hade gjort om jag begått ett brott som var vidrigt ur ett moraliskt perspektiv, men inte som det är nu. Man måste skilja på laglig och moralisk rätt. Enligt lagen får man inte göra si eller så, även om det är moraliskt rätt. Jag ser på min tid i fängelse som en del av kampen. Ibland säljer jag tidningar på avenyn och ibland sitter jag i fängelse, det är inget mer med det.

Jag hoppas att tiden i fängelse inte har påverkat mig allt för mycket, men det har ju säkert gjort mig mer bitter. Tron på rättsystemet var inte stark innan denna incident men nu är den definitivt obefintlig. Jag tror att jag har blivit en aning mer risktagande, inte så att jag lever ett kriminellt liv på något vis. Det jag menar är att jag inte längre känner ett tvång att lyda lagen i en situation där det är uppenbart att jag borde bryta mot den. Jag upptäckte ganska snabbt att det inte är någon katastrof att sitta i fängelse. Självklart trivdes jag inte, det får du inte tro. Alla anstalter är ju mångkulturella miljöer. Men allt gick bra och när jag blickar tillbaka så är det inte några ångestfyllda minnen.


Aktivister arresteras i Göteborg.

Vilket är ditt bästa minne från din tid i Motståndsrörelsens tjänst?

Ja, nästan allt är både roligt och intressant. Självklart vacklar motivationen ibland, det är inte alltid kul att dela ut flygblad i ösregn eller snöstorm. Men det är alltid roligt att träffa sina kamrater! Jag skulle kunna säga att mitt bästa minne är någon större tillställning, såsom Folkets March till exempel. Men egentligen är det nog helhetsupplevelsen. Jag är tacksam för att jag lärt mig så mycket och för att jag blivit en starkare och bättre person. Till en början så gick jag bara på känslan av att det jag gör är rätt, men i det långa loppet är det nog så viktigt att skaffa sig en djupare ideologisk skolning. Förr eller senare så vacklar motivationen och den där lågan som man känner så starkt i början blir till sist lite mindre. Har man då inte insikten om nödvändigheten av vårt arbete så blir det lätt att ge upp. Inte att förglömma alla de timmar och dygn jag tillbringat i vildmarken, det är ett personligt intresse, så dessa aktiviteter uppskattar jag verkligen.

Hur tror du att vår nuvarande situation kommer utveckla sig i framtiden? Vad tror vi har för möjligheter att faktiskt komma segrande ur striden?

Framtiden ser dyster ut, inte för organisationen eller för den delen vårt folk. Men systemet och den vardag som vi alla tar för givet ser mörk ut. Jag är övertygad om att det liv vi känner till och vårt sätt att leva kommer att förändras radikalt i framtiden. Som jag nämnde tidigare så är samhället extremt instabilt. Vi behöver egentligen inte göra så mycket för att det skall falla. En finanskris eller terrorattack, en global epidemi eller egentligen vad som helst kan få allt att ändras över en natt. Tron som Svensson känner för systemets förmåga att hantera problem kommer att göra många besvikna. Under tiden måste vi som individer och som organisation stärkas. Vi måste stå redo för allt!
Jag är helt övertygad om att vi kommer att segra. Vi både kan och måste segra. Ett liv i samklang med naturen där, till exempel, miljön prioriteras före profit är ett absolut måste för att planeten skall överleva. Förr eller senare kommer våra folkkamrater, med vår hjälp, att inse att vi har haft rätt hela tiden och då behövs ingen blodig revolution eller ett fasansfullt raskrig för att vi skall komma till makten.
Egentligen så spelar tron på seger inte så stor roll, jag gör vad jag kan så sover jag gott om natten samt dör med hedern i behåll.

Till sist, är det något du vill säga direkt till våra läsare?

Jag vill uppmana dig som läser detta att engagera dig på ett eller annat sätt. Alla kan bidra med något. Det finns inga ursäkter. Dessutom kommer du att få ett händelserikt liv och träffa fantastiska människor! Allt är möjligt, allt kan hända. Det känns bra att ha kamrater som ställer upp för dig i vått och torrt, men ännu bättre att du har möjligheten att ställa upp för dem. Vi håller ihop och ser till att ha så roligt som möjligt på väg mot vårt mål, ett fritt och enat Norden.

  • Publicerad:
    2011-10-17 00:00