ANTI-ANTISEMITISM. Nättidskriften Tablet skrivs av judar för judar. De har intervjuat Dr. Kevin MacDonald som jämte David Duke tillhör de viktigaste upplysarna i USA om judisk makt.

Den judiske journalisten David Samuels har för Tablet Magazine intervjuat psykologiprofessorn Kevin MacDonald, som mest gjort sig ett namn om att ha studerat det judiska folkets inverkan på västvärlden.

Mike Enoch på The Right Stuff påpekar att Tablet är en publikation som skrivs av judar, för judar. Inga icke-judar läser Tablet, förutom antisemiter, säger han.

Redigeraren på Tablet – förmodligen Samuels själv eftersom han är redaktör på Tablet – har valt rubriken ”Amerikansk rasist”. Rubriken rimmar väl med det vänstervridna nätuppslagsverket Wikipedia, som börjar sin artikel om honom med harangen ”Kevin B. MacDonald är en amerikansk antisemitisk konspirationsteoretiker, vit makt-förespråkare och pensionerad professor i psykologi från Kaliforniens statliga universitet, Long Beach”; en nära nog standardiserad fras för Wikipedias artiklar om vita personligheter som judar inte tycker om.

Samuels beskrivning av honom och hans mest inflytelserika böcker, är att han stipulerar att judaism är en evolutionär gruppstrategi som judar använder för att slå ut konkurrerande sociala grupper. Strategierna inkluderar främjandet av massinvandring, kulturell relativism och multikulturalism.

Dessa beskrivs som ideologiska verktyg som judar använder för att bryta och splittra den organiska sammanhållningen i de vita kristna värdkulturer som judar uppehåller sig i.

Samuels anger att MacDonalds forskning och böcker inspirerade till slagord som ”Judarna kommer inte att ersätta oss” som användes som ”bränsle” av vita nationalister i demonstrationen i Charlottesville, som polisen effektivt slog ned på och förstörde – i stark kontrast till årets våldsamma svarta Antifa- och Black Lives Matter-upplopp i USA och även runt om i västvärlden.

David Samuels (2015). Foto: Librairie Mollat. (CC BY-SA 3.0)

Efter att ha skrivit några rader om ”problemet” med att intervjua en man som MacDonald eftersom detta är att ge antisemiter tillgång till en plattform att höja sin röst på, försvarar Samuels tilltaget med att det ändå är intressant att ”höra hur de låter”.

Som Eric Striker på National Justice säger i samtal med Mike Enoch, är prosemiter som David Samuels bara intresserade av hur antisemiter låter, inte av vad de säger. Det handlar om att sabotera budskap istället för att ärligt bemöta dem.

Samuels utgångspunkt är märklig. MacDonalds böcker och artiklar indikerar tydligt hur han låter. Samuels hållning avslöjar därför en del om att prosemitiska kritiker mot akademiker och tänkare som MacDonald går på autopilot. Kritikerna har snabbt uppfattat att han inte står på deras sida, och därför behöver man inte ens lyssna på honom, han ska attackeras oavsett hans resonemang och argument.

Men här gör David Samuels ett undantag, låtsas han: För det som presenteras som en intervju med ”Q & A” – frågor och svar – blir i Tablets artikel till en begränsad mängd frågor som Samuels i stor utsträckning själv svarar på för att bemöta MacDonalds ”felaktiga” svar.

Samuels påstår att det transkriberade samtalet med MacDonald som hölls under loppet av en eftermiddag, är ”lätt redigerat”, vilket verkar vara en skönskrivning: Textmängden motsvarar ungefär 1½ timmes samtal mellan två bildade människor.

Detta kan i och för sig vara ett lagom långt samtal, men texten flyter på lite för bra till Samuels fördel. Det verkar dock inte finnas några tillgängliga inspelningar av intervjun att jämföra texten med. Om MacDonald hade spelat in sig själv, hade det varit intressant att höra i studiesyfte.

Fakta blandat med fiktion
Det värsta med Samuels debatteknik är att han försöker komma med påståenden som ska dekonstruera MacDonalds beskrivning av judars flockbeteende, strategier och konspirationer. Trots att han inte lyckas under hela samtalet, vägrar han ge upp de försöken. Som Eric Striker kommenterar Samuels försök:

— Om inte judar använder sig av gruppstrategier, vilka är det då som bekämpar antisemitism?

David Samuels intervjumetod är att själv svara på de frågor han ställer, och avleda MacDonalds svar med en form av tekniker som ofta kallas anekdotisk bevisföring, samt confounding – den tekniska termen på latin är cum hoc ergo propter hoc. Confounding görs genom att använda okontrollerade eller okända variabler som samvarierar med både beroende och oberoende faktorer.

Med dessa tekniker försöker han hävda att judar inte samverkar för att styra USA. Lite slarvigt kan vi kalla det ”talmudisk argumentation”. Eric Striker säger:

— Eftersom de inte kan argumentera mot fakta, ifrågasätter de diskussionen. Om man säger att USA styrs från Washington, svarar en jude något i stil med: ”Jag förstår hur du tänker, och så står det på papperet, men utövas makten verkligen där? Jag kan tänka mig en massa andra platser där makt utövas. Till exempel finns maktcentra i Los Angeles, som dessutom har en mycket större befolkning än Washington D.C., och där beslut fattas som är avgörande för pappersregeringen runt Vita huset.”

David Samuels artikel blir därmed också ett exempel på denna judiska strategi.

Etik ur ett evolutionärt perspektiv
Kevin MacDonald har en bakgrund i evolutionär biologi och han skrev tidigt ett arbete om vargar. Att judar liksom vargar jagar i flock är en analogi som ser ut som en tanke, men MacDonald lånade idén om gruppstrategi från en teori av zoologen Richard Alexander på 1960-talet. Det handlade om lagar, moralkoder, samhällsetik och andra kulturella fenomen, ur ett evolutionärt perspektiv.

Samuels erkänner att MacDonald bör känna till mer om vargar än han själv, men för att säga emot honom beträffande att teorierna skulle passa på judisk gruppaktivitet kontrar han med Jack London’s bok Varghunden, som handlar om vargar med klara beteendekoder och moral som de påtvingar varandra.

Problemet med Samuels exempel är att Londons bok är en roman på vilken man inte kan ställa några krav att den korrekt ska beskriva en etnisk människogrupp. Men romanen blir ett argument – om än otydligt – för att kollra bort MacDonald, som i Samuels redigerade text i stort sett håller med om vad Samuels säger.

Juden Stephen Miller, rådgivare till Donald Trump. Foto: Gage Skidmore. (CC BY-SA 3.0).

Judar jagar i flock
När MacDonald talar om ”mäktiga judiska intressegrupper och organisationer” som AIPAC och ADL, använder Samuels argumentet att ”han känner judar som avskyr ADL”. MacDonald säger att han inte känner till en enda judisk organisation som motsätter sig ADL:s verksamhet, vilket Samuels försöker motbevisa med att Donald Trumps rådgivare Stephen Miller är jude, men ändå kritiserar ADL.

Miller är dock ingen organisation, han är en individ; och det är förmodligen inget som MacDonald skulle låtit passera som ett motargument, men det gör han i Samuels text.

Stephen Miller har dessutom blivit paria bland judar i massmedier och lobbyorganisationer – och kastats ut från sin synagoga – vilket eventuellt kan orsaka spänningar i regeringen, eftersom han är högste rådgivare tillsammans med Trumps judiske svärson Jared Kushner samt dennes hustru Yael Ivanka Trump-Kushner.

Miller har heller inte kunnat se sina råd till Trump materialiseras i realpolitik. Det är lätt att misstänka att det beror på att han inte för en tillräckligt revolutionärt sionistisk linje och därigenom har ”svikit” många bland de sina.

De judiska grupperna ingår vidare i ett större nätverk som samverkar för judiska frågor. Det finns inga judiska organisationer som är motståndare till invandring, utom beträffande Israel.

Flockbeteendet kickar in
Med ”rätt” känslomässigt filter, kan man säkert känna att Samuels lyckas skjuta MacDonalds ”antisemitiska falska konspirationsteorier” i sank; ungefär som när kommunisten Elias Lodin modigt valde att debattera i Radio Nordfront och talade osammanhängande.  Utan att jämföra Lodins och Samuels respektive personliga bildningsnivå, fick samtalet ändå Lodin och några av hans anhängare att efter samtalet stolt skryta att han ”vann debatten”.

Detta är vad Mike Enoch menar är vad Tablets publikation av Samuels intervju med MacDonald syftar till. Samuels vet exakt vilka som är målgrupperna för artikeln: Judar och antisemiter. Därmed fungerar artikeln för att stärka den judiska ingruppens känsla av att ”så här ska antisemiterna tas”.

Det, om något – och om det stämmer – skulle visa att MacDonald har rätt angående att judar har en gemensam strategi gentemot fienden. Det är också till sina medstrateger som Samuels vänder sig till i inledningen av sin artikel.

David Samuels avslutar med att skriva att MacDonald betedde sig snällt och att han gärna skulle vilja ”hjälpa” den antisemitiska rasisten; oklart med vad, och varför. För det finns ingenting i MacDonalds resonemang eller större verk som inte är koherent, och Samuels använder fallasier för att försöka skjuta hål på MacDonalds påståenden.

Redan innan Samuels träffar MacDonald har han bestämt sig för hur antisemiten ska bemötas:

Vad som slår mig som användbart är inte att förbjuda antisemiter och rasister, eller att försöka argumentera dem ur sina symtom. Snarare är det helt enkelt att veta hur de låter. Det var med denna inställning jag gick med på att träffa Kevin MacDonald i Medford för en öl.

Svart på vitt: ”Symtom” är tecken på ett sjukdomstillstånd, och att möta MacDonald är för Samuels att möta en psykiskt sjuk människa, för han är inte prosemit. Insamlandet av data som ger honom en klar uppfattning om ”hur han låter” ska vara ”användbart”; användbart för att bekämpa dem som inte är sionister. Det visar faktiskt väldigt tydligt att David Samuels är ett exakt och precist exempel på den gruppstrategi judar använder sig av mot icke-judar; precis som MacDonald har visat i sina verk.

Att försöka skjuta sönder MacDonalds forskningsresultat och argument genom att skjuta åt helt andra håll, visar dock bara att Kevin MacDonald har rätt i vad han säger till Samuel, och framför allt i vad han har skrivit.

Men så måste det kanske vara: Kunskaper och argument biter inte på den judiska ingruppen, för oavsett validiteten i anförda argument kan dessa inte accepteras eftersom de går emot flera former av sionistisk programism. Sanningen är ofta antisemitisk.

  • Publicerad:
    2020-06-23 06:30