ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige Fritt, den 14 januari 1944. Skribent Hj. Hellefors.

Den sinnessjukdom, som kallas förryckthet (grek. paranoia), är ett sjukligt själstillstånd hos enskilda individer, ehuru numera jämförelsevis sällsynt i sin rent psykiatriska form. Men om man närmare undersöker sinnesstämningen hos den kollektiva psykiska enhet som kallas en gruppsjäl, d.v.s. en samfällighet av flera individer: ett folk, en tillfällig massa, ett politiskt parti eller dylikt, skall man i dess själstillstånd, tankesätt och beteende mången gång – dock visst icke alltid – finna symtom, som likna dem hos en sinnessjuk enskild individ. Detta är särskilt framträdande i sådana handlingar som t.ex. uppror, meningsyttringar, omröstningar och dylikt. Men skillnaden är den, att denna sinnesart numera är vida vanligare hos en grupp eller en massa än hos enskilda personer men att de individer, av vilka en sådan samfällighet består, i psykologiskt avseende kunna anses vara fullt normala.

Likheten mellan den sinnessjuke och en av normala människor sammansatt massa eller i grupp är i väsentliga fall slående. Förryckthet hos den förre utvecklar sig ur affektbetonade upplevelser, och dess symtom äro storhetsvansinne av lindrigare eller svårare art samt förföljelsemani. Det förhåller sig på ungefär liknande sätt hos en massa.

Tyskhatet i många länder har sin rot i ett fullkomligt oreflekterat och oresonligt hat, sålunda en passion. Symptomen äro också likartade. De anglosaxiska staternas och Rysslands fiendskap mot Tyskland bottnar bl.a. i ett storhetsvansinne, som knappast kan vara mer utpräglat: dess politiska uttryck är imperialism, d.v.s. strävan efter världsherravälde. De ha 2/3 av hela jordklotet under sin kontroll men vilja ha ännu mer. Lider då icke också tremaktsförbundets stater av denna åkomma? Så kanske någon invänder. Härpå kan man svara: ingen av dessa stater har gjort anspråk på mera utrymme, än som är nödvändigt för att tillgodose den växande befolkningens försörjning och välstånd.

I de små staterna, främst de av Tyskland besatta länderna men även de neutrala, är en stämning rådande som åtminstone kan sägas vara besläktad med passiv förföljelsemani. I de länder, som för tillfället förlorat sin frihet, äro en sådan sinnesart förklarlig och i vissa fall berättigad. Men om man bortser ifrån sådana onaturliga statliga konstprodukter som t.ex. Tjecko-Slovakiet och kanske några till, har erövraren icke sagt sig ämna behålla dessa länder under sin lydno efter krigets avslutning. Vad vårt eget land beträffar, finns det ingen som helst förnuftig anledning till avog stämning gentemot ett land som så långt ifrån att vara ett hot mot vår frihet istället varit ett skydd för den och befrämjat vår upprustning.

I forna tider betydde massornas mening ifråga om statens styrelse så gott som ingenting, vilket dock icke hindrar, att väldiga folkrörelser tid efter annan skakat det europeiska statssystemet i dess grundvalar. I vår tid däremot är ”folkets röst Guds röst” i en utsträckning som aldrig förr. Oemottagliga för visa och upplysta mäns förnuftsskäl äro massorna alltid redo att visa sin makt. Men all civilisation har grundlagts och hållits vid makt av enskilda begåvningar, aldrig av några massor. Dessa senare ha snarare ödelagt än uppbyggt civilisationer. En massa har ingen självständig ståndpunkt; denna påtvingas den av någon eller några utomstående, som förmå väcka dess lidelser för något, det må vara vad som helst. En folkmassa, bestående av olikartade element, har under vissa förhållanden helt andra och nya egenskaper än de enskilda individer av vilken den består. Personligheten utplånas och allas känslor inriktas åt ett och samma håll. Denna massa bildar nu ett enhetligt väsen, en mass- eller gruppsjäl, som var och en blir delaktig av och som kommer dem att handla på ett helt annat sätt, än om de finge bestämma sig på egen hand. Man kan likna denna sammanskockning vid en kemisk förening, vari beståndsdelarna bilda ett alldeles nytt ämne med helt andra egenskaper än de ursprungliga delarna hade.

Det förefaller kanske många besynnerligt att t.ex. i en demonstrerande folkmassa eller i ett politiskt parti personer med vitt skilda egenskaper, intressen och yrken, vilket alla är resultat av ärftlighet och uppfostran, kunna enas om samma mål. Vad beror det på att t.ex. en lärd professor och en sopåkare kunna gå bredvid varandra i ett demonstrationståg? Mellan båda är ett vitt svalg befäst ifråga om förståndsgåvor och förvärvade kunskaper, men ändå ha de samma ”åsikt” rörande det man demonstrerar för. Saken är den, att beträffande allt som rör känslovärden, kan skillnaden mellan ett par personer som dessa vara obetydlig om ens någon alls. Det är detta, som förenar alla i massan deltagande; allt, som rör förståndslivet tränges i bakgrunden och individualiteten gör sig icke gällande – den är liksom förlamad. Redan den svenske 1700-talsskalden Thorild hade skarp blick för detta; han säger t.ex. om riksdagen, att den ”ofta är en orolig skockning av människor utav föga förstånd”. Även i vår ”upplysta” tid har en originell och självständig riksdagsman svårt att göra sig gällande framför en nolla, som har den enda nödvändiga egenskapen att vara ”säker i voteringen”. För den förre blir understundom hans första riksdagsperiod också hans sista, under det att den senare kan bli omvald många gånger, fastän hans namn knappast är känt utanför hans egen valkrets och riksdagshusets väggar. Just därför att de jämnstrukna egenskaperna i sann demokratisk anda äro allas gemensamma egendom, kan en massa eller en församling aldrig åstadkomma något, som kräver en högre grad av begåvning. I en sådan krets brukar det vara dumheten, icke klokheten, som dikterar besluten.

Massan är oansvarig, och den ansvarskänsla och de betänkligheter som skulle hindra en enskild person att gå med på en åtgärd, som han anser vara skadlig försvagas och t.o.m. försvinner, när han icke behöver räkna med följderna av sitt handlingssätt. Inom en grupp människor är dessutom varje känsla med ty åtföljande utlösning i handling ytterst smittosam, så att den enskilde individen utan större svårighet uppoffrar sin egen mening för, som det så vackert heter, ”det helas väl” eller ”det allmännas bästa”, någonting som eljest är fullkomligt stridande mot den mänskliga naturen och endast förekommer i sådana fall då individen utgör en del av en handlande helhet. Denna smittan är en verkan av vad man inom psykologin kallar suggestion och härav förklaras åtskilliga s.k. politiska omvändelser eller rättare sagt kovändningar. Den nuvarande svenska samlingsregeringen erbjuder en del synnerligen åskådliga exempel härpå.

Men det vore orättvist att helt och hållet frånkänna en massa berömvärda egenskaper. Ett helt folk eller en större eller mindre del av ett sådant kan hjältemodigt gå i döden för en idé, en religiös tro eller för att försvara sitt fädernesland. De nuvarande världshändelserna överflöda av exempel härpå, och i mänsklighetens historia lysa sådana bragder med en sällsynt strålande glans av självuppoffring och idealitet. Men detta är ett kapitel för sig, med vilket vi i detta sammanhang icke ha att befatta oss.

Det är massans sämre instinkter och därav betingade beteendesätt som det här är fråga om. Till de sämre egenskaper, som kunna besjäla en massa, höra framför allt benägenhet att följa ögonblickets ingivelser, lättretlighet, lättrogenhet, ombytlighet, brist på omdöme och ett känslosvall som är helt undandraget det sunda förnuftets kontroll. Sådant förekommer ju även hos svagt utvecklade enskilda individer, såsom barn och vildar. Det senaste partitagandet för Norges studenter, igångsatt av svensk akademisk ungdom med instämmande av mogna män, är ett åskådligt exempel härpå.

En massa är ytterst lättrogen. De osannolikaste och vidunderligaste rykten anammas som ovedersägliga fakta, vilket därjämte har sin grund i människornas outrotliga benägenhet att i fantasin omskapa och förvanska timade händelser. En enskild person kan t.ex. i en överspänd sinnesstämning ha skådat något övernaturligt, ofta en avliden persons ande, och sedan genom suggestion överföra sina iakttagelser på tusentals människor, som inbillar sig detsamma och därefter i värsta fall i vild hänförelse gå till verket – ofta ett mycket blodigt hantverk. Medeltiden är i all synnerhet rik på dylika s.k. kollektiva hallucinationer, där det kritiska förståndet är fullständigt avkopplat. Men även vår egen realistiska tidsålder saknar icke exempel härpå. Lyssna bara till norska eller andra flyktingars berättelser, vilka en del tidningar i vårt land okritiskt återge – andra vittnesbörd härom att förtiga! Allt sådant slår rot och frodas i en därför lämplig andlig jordmån, d.v.s. hos sådana personer, vilka mer än andra äro mottagliga för intryck, såsom barn och studenter.

Kollektiva iakttagelser äro emellertid i allmänhet mindre pålitliga än enskilda personers. Många vittnesmåls samstämmighet är icke någon osviklig borgen för sanningsenlighet, vittnena må aldrig vara så hederliga och oförvitliga personer. Det beror på den mänskliga iakttagelseförmågans bristfällighet och icke alltid på medvetet bedrägeri, att så är förhållandet. Hur pass trovärdiga äro t.ex. de uppgifter vi ha om människor som levat för långliga tider sedan? Deras verkliga liv har omgestaltats av folkfantasin. Men detta gäller också tider, som ligga oss närmare. Hur många skilda uppfattningar finnes icke om t.ex. Napoleon! Man talar ju redan om en Napoleon-legend. Ja, många berömda personer bli ju redan under sin livstid föremål för legendbildning. I Tyskland har man nu senast gjort gällande, att Napoleon var Hitlers föregångare som ivrare för Europas enande i en större statsbildning.

Icke minst betydande för massornas egenartade själsliv är den s.k. allmänna meningens förhållande till konsten. Särskilt utpräglat framträder detta inom skönlitteraturen och teatern. Kan en författare skriva sådant, som faller den stora massan i smaken, förtjänar både han och förläggaren mycket pengar – det må vara aldrig så underhaltiga alster. Detsamma gäller teaterdirektörerna. Ibland kan man slå två eller t.o.m. tre flugor i en smäll, som t.ex. Vilhelm Moberg gjort med sin historieförfalskning ”Rid inatt!”. Den är utgiven både som roman, skådespel och film. Det blir en hel liten förmögenhet på en gång, intjänad på omdömesbristen hos en massa, som under konstens föga skyddande förklädnad villigt och gärna samt mot kontant betalning låter sig matas med tyskhat.

Då den stora massan är oförmögen att skilja sanning från lögn och verklighet från sken men är medveten om den makt den besitter i en demokrati, är den lika härsklysten som ofördragsam. Så har det varit i alla tider, alltsedan Sokrates tömde giftbägaren och Kristus dog på korset. Men massan kan också vara feg och böjer sig gärna för en kraftkarl, så länge lyckan står honom bi och han har framgång – han må vara hur hårdhänt som helst. Om han emellertid en vacker dag störtas, är pöbeln genast färdig att kasta sig över honom, och massornas beundran vändes genast i förakt.

Icke så långt från Palazzo Venezia i Rom, från vars balkong Mussolini ofta talat till stora folkmassor, ligger den Tarpejiska klippan, utför vars branta stup många italienare, som åtnjutit mängdens gunst, nedstörtat, emedan de icke i tid betänkt innebörden i ordstävet: Nihil est incerbius vulgo – ingenting är så opålitligt som en folkmassa. En sådan kan också långsamt pina till döds sitt försvarslösa offer. Vår svenska historia saknar icke exempel härpå. Riksmarskalken Axel von Fersens mord är ett ovanligt smutsigt blad i vår eljest ärorika historia.

Man må icke inbilla sig, att en grupps eller massas själsliv undergått några nämnvärda förändringar under tidernas lopp. Detta hör till det mest oföränderliga och konstanta i tillvaron. Det är endast medlen och metoderna vid massans maktutövning, som i ringa mån växlar. August Strindberg skrev på 1890-talet följande (i ”Tryckt och otryckt”):

Förr i tiden regerade despoterna med muskelstarka och järnbepansrade män, nu regera majoriteterna (och minoriteterna) med hjälp av tidningsartiklar och röstsedlar. I forna tider dräpte man sin meningsmotståndare utan att ha överbevisat honom, nu skapar man en majoritet mot honom, ”överbevisar” honom, blottar hans avsikter, pådiktar honom andra avsikter än han har, berövar honom hans existensmedel, nekar honom socialt anseende, gör honom löjlig, med ett ord pinar och ljuger ihjäl honom eller gör honom galen i stället för att dräpa honom... Påminner icke denna metod om bakhåll och rån, såsom de praktiserades i den gamla goda tiden?

Dessa Strindbergs ord gäller ännu idag i det ”demokratiska” folkhem, som heter Sverige, ”frihetens stamort på jorden”.