ANTIKVARISKT Artikel från Den Svenske Nationalsocialisten, den 24 september 1938. Skribent är Eg.

En av den demokratiska pressens käraste slickepinnar är lögnen om att Tysklands ungdom uppfostras till att hata andra folk. Ty om det ock är så, att Tredje riket på grund av den politiska situationen har föga av vänskap och förståelse till övers för t.ex. ryssar och tjecker, så finns det det oaktat knappast något land där man mera än i Tyskland bemödar sig om att hos alla inpränta aktningen för andra nationers särdrag och nationella existensberättigande. Vi behöva blott påminna om att man i Tyskland behandlar t.ex. alla fransmän ytterst korrekt och att det i tyska tidningar rätt ofta förekommer synnerligen uppskattande artiklar om fransk kultur och fransk historia. Och aldrig förr har någon tysk regim gjort så stora ansträngningar som den nuvarande nationalsocialistiska för att bland den stora allmänheten öka aktningen och kännedomen om exempelvis England och Skandinavien.

Om man undantar den rent politiska polemiken i aktuella frågor torde det i tysk press nära nog aldrig ha förekommit angrepp på de ledande europeiska kulturnationerna. Det är endast det folk som vilka betraktats som predestinerade fiender till tyskarna, som förgäves få söka efter en vänskaplig och förståelsefull behandling i tysk litteratur, press, radio och skolväsen.

Däremot brister det åtskilligt i de till Tyskland gränsande demokratiska och partiuppdelade, ofta mer eller mindre främlingsinfekterade folkens uppträdande gentemot tyskarna. Ett aktuellt exempel på att det är hatmentaliteten som blomstrar hittade vi i Aftonbladet. Signaturen E.C. Skildrar där i en förövrigt föga tyskvänlig artikel en bilresa genom Mellaneuropa, och omtalar bl.a. följande:

Vi hade, som bilister numera hava för sed, försett vår bil utom med den svenska flaggan även med vimplar från de olika länder som vi passerade under vår resa, bl.a. en tysk. När vi så småningom mötte folk på vägen märkte vi hotfulla gester, som vi trodde berodde på att man tog oss för tyskar, eftersom vi kommo från det hållet. När vi sedan kommo till en stad, parkerade vi bilen för att växla pengar och göra en del uppköp. Vid återkomsten till parkeringsplatsen var där folksamling omkring bilen, och en herre steg fram ur den ivrigt pratande skaran. Han förklarade att man icke kunde tillåta Tysklands färger på fransk mark. Man hade därför tillåtit sig att riva bort den tyska vimpeln och rådde oss att icke vidare ta fram den så länge vi voro i Frankrike. När vi sedan passerade gränsen till Schweiz, tog en av bilpassagerarna åter fram den tyska vimpeln, som fransmännen gärna ville behålla men som vi fått tillbaka, och även här väckte den uppmärksamhet, och en schweizisk tjänsteman gav oss rådet att inte ta fram den medan vi voro i Schweiz, då den kunde förorsaka oss onödiga obehag. Tilläggas kan att de franska och schweiziska vimplarna icke väckte någon som helst opposition när vi senare reste tillbaka genom Tyskland.

Som vi se av ovanstående klipp är det i Frankrike och icke i Tyskland som hatstämningen lever och frodas. Medan tyskarna uppträda hövligt mot utlänningar och – så länge det inte gäller inblandning i Tysklands egna politiska angelägenheter – alltid behandla främlingar med stor aktning, har folkfrontspressen i Frankrike uppjagat samma hatstämning som råder i Sverige. Man har inte ens så mycket av vanlig gästvänlighet kvar i det f.d. ridderliga Frankrike, att man tillåter en svensk att på sin bil placera en tysk flagga (tillsammans med många andra länders) som turistsouvenir.

Och medan de ”kulturförsvarande” och ”toleranta” demokratierna för var dag bli allt intolerantare, hätskare och mer odisciplinerade, hålla de nationalsocialistiska och nynationalistiska rörelserna världen runt på att slipa bort kantigheterna och otympligheterna från det allra första kampstadiet. Idag är det icke demokraterna utan nationalsocialisterna som representera det mesta av balans, måttfullhet och takt.


Redaktionell anmärkning: Artikeln publiceras som ett intressant tidsdokument. Syftet med publiceringen är inte att missakta någon folkgrupp.