ALMEDALEN. Under gårdagen bevistade Nordfront en paneldebatt med bluffhistorikern Henrik Arnstad. Etablissemangets gunstling bjöd på både goda skratt och historiska felaktigheter.

Arnstad och Vejdeland. Foto: Nordfront.se

Seminariet behandlade ämnet ”Populism i Sverige under 2000-talet” och arrangerades av Tankesmedjan Tiden, som är en socialdemokratisk tankesmedja.

Först ut var Ann-Cathrine Jungar, statsvetare på Södertörns högskola, som i stora drag redovisade för en rapport hon skrivit om populismens och ”högerextremismens” framgångar i Sverige under 2000-talet. Därefter fick Henrik Arnstad och Sakine Madon, politisk redaktör på Vestmanlands läns tidning, ge sin syn på rapporten och debattera med varandra.

Arnstad, Madon och Jungar. Foto: Nordfront.se

Jungars rapport gick i korthet ut på att Sverigedemokraternas genomslag år 2010 skedde senare än hos många av de invandringskritiska partierna på kontinenten, men att man utvecklats på kort tid till att bli en reell ”maktfaktor” i Sverige.

Anledningen till att SD:s tillväxt kom senare berodde enligt Jungar på att politiker i Sverige varit mer effektiva att upprätthålla illusionen av att det finns en konflikt mellan höger och vänster inom politiken. Ett parti som Sverigedemokraterna har därför inte haft samma existensberättigande som på kontinenten där politikerföraktet varit större och politikerna från alla partier mer setts som samma skrot och korn. Idag är Sverigedemokraterna bättre på att mobilisera och befinner sig i ett nytt läge med ett potentiellt framtida samarbete med högern, som man eventuellt skulle kunna ingå regering med.

Arnstad VS Madon
När Henrik Arnstad och Sakine Madon skulle debattera visade det sig snabbt att den senare hade lite skarpare knivar i lådan. De som följt med i debatten inför Nordiska motståndsrörelsens deltagande i Almedalen (de få gånger det skett någon faktisk debatt och inte bara utropats invektiv och rop på förbud) har kanske sett när Madon krossade Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg i Aktuellt.

I programmet försvarade Madon även Motståndsrörelsens rätt att delta på Almedalen och rättade Lindbergs sakfel när han vid ett flertal tillfällen ljög om organisationen. Detta trots att hon är liberal, vilka i de allra flesta fall är de värsta förbudshetsarna mot dem som ifrågasätter den värdegrundsdiktatur de kallar för ”demokrati”.

I debatten med Arnstad fick Madon dock kämpa för att få en syl i vädret överhuvudtaget då Arnstad hade en tendens att hålla långa monologer. ”Jag hade inte förberett någon föreläsning då jag trodde att jag skulle vara med en paneldebatt”, kommenterade Madon och drog skratt från publiken. Madon kunde vid ett flertal tillfällen själv inte hålla sig för skratt när Arnstad höll längre, absurda utläggningar och ibland förklarade dessa med yviga rörelser.

Arnstad talade gärna om att Sverigedemokraterna är ”fascister” och inte bör beskrivas som populister, att de nått sin peak och inte kommer komma längre. Enligt Arnstad är systemet i det närmaste perfekt och ”ingen vettig människa” skulle få för sig att rösta ”på det där partiet”. Madon var betydligt mer självkritisk. Hon utmålade migrationspolitiken som den fråga där vanligt folk visar störst missnöje gentemot politikerna och kritiserade även ”öppna era hjärtan”-politiken.

Arnstad-show
Under seminariet gick Arnstad vid ett flertal tillfällen fram till tavlan och ritade ner sina teorier. Arnstad hade tydligen räknat ut att SD har en presumtiv väljarbas på exakt 31 procent; personer som enligt opinionsmätningar uppger att de tänker rösta på partier men också sådana som i nuläget exempelvis röstar på Moderaterna men som skulle gå över till Sverigedemokraterna om de senare spelar sina kort rätt.

Arnstad i sitt esse. Foto: Nordfront.se

Förutom det faktum att Arnstad avfärdade en tredjedel av befolkningen som ovettiga människor fann jag det lustigt att han utmålade partiet som marginaliserat och ”för extremistiskt” för vanligt folk. Det lät väldigt osammanhängande. Uppenbarligen är ju ändå 31 procent beredda att rösta på partiet, men de kanske inte räknas som vanligt folk av Arnstad?

När Arnstad samtidigt jämförde SD:s utvecklingskurva med NSDAP:s tolkade jag det som att Arnstad måste betrakta SD som ”nazister”. Att 31 procent av befolkningen är nationalsocialister är naturligtvis goda nyheter för Nordiska motståndsrörelsens framtid.

Arnstad historieförfalskar – Nordfront rättar
En av Arnstads teser var att NSDAP (liksom SD) växte sig starka under tid av högkonjunktur. Enligt Arnstad ska valen i Tyskland ha gått dåligt för NSDAP från åren 1928 (dålig ekonomi) till 1932 (bra ekonomi enligt Arnstad). Jag visste direkt när Arnstad ritade upp NSDAP:s utvecklingskurva att det rörde sig om historieförfalskning. Jag har själv skrivit artiklar och forskat om NSDAP:s resning och enkelt kunnat se hur NSDAP växte sig starka när folkets nöd var som störst.

Lång historia kort så gick valet 1928 dåligt för att partiet var förbjudet tills bara några veckor innan valet. De 2,6 procenten vid det valet kan alltså förklaras med utebliven valkampanj. I slutet av 1929 inträffade den stora börskraschen som skapade ekonomisk depression och massarbetslöshet, vilket genom omfattande social verksamhet i form av soppkök, härbärgen för hemlösa m.m. gjorde NSDAP till näst största parti med 18,6 procent av rösterna år 1930 (vid denna tid gick det dock fortfarande dåligt för NSDAP enligt Arnstad).

Efter seminariet gick jag fram till Arnstad för att påpeka felaktigheterna, vilket slutade med att vi stod och ritade vid tavlan. Han erkände givetvis inte att han hade fel och försvann sedan i vimlet.

Avslutningsvis är min uppfattning om Arnstad att han aldrig gör en besviken utan alltid bjuder på en bra show.

 

  • Publicerad:
    2017-07-07 23:54