ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige Fritt den 20 oktober 1944. Skribent är Annie Åkerhielm.

År 1566 i april rådde oro och förbittring i den goda staden Bryssel. Landets herrar var då Filip II av Spanien; Nederländerna hörde till de habsburgska arvländerna. Den bigotte och fanatiske kungen hade utfärdat ett edikt av innehåll att kättarlagarna skulle tillämpas i alla hans riken och de världsliga myndigheterna i allo understödja inkvisitorerna i deras arbete. Då seklets kyrkliga reformationssträvanden vunnit stor utbredning i Nederländerna, bådade detta hemska och blodiga tider. En dag samlades 300 adelsmän och tågade upp till ståthållarinnan, Margareta av Parma. De bad henne beveka konungen att mildra ediktet. Hon var inte för inte den ränkfulle Filips halvsyster; hon avfärdade dem med många vackra ord, som de togo för löften, varpå de gingo att fira dagen med en fest.

Där berättades att Margareta i början blivit en smula förskräckt över den manstarka deputationen, men en av hennes rådsherrar bad henne på franska att ej låta skrämmas av en hop tiggare (gueux). De nederländska herrarna voro emellertid rakryggat folk; det var man på den tiden, då riddarväsendet och dess ideologi ännu låg så nära och delvis fortlevde. Deputationens ordförande, greve Brederode, föreslog att de skulle antaga skymfordet som hedersnamn. På så sätt uppstod geuserförbundet, som spelade en stor roll under Nederländernas långa och blodiga frihetskamp, vilken åtminstone kröntes med framgång för landets norra del, det senare Holland.

Skymford kunna vara mäktiga vapen. Deras inverkan är visserligen enbart psykisk, men det psykiska är ett betydelsefullt, stundom avgörande element i politik och krig. Det är klokt att parera angreppet så resolut som Brederode gjorde. Helst, som i detta fall, omedelbart; men det kan väl också gå för sig på ett senare stadium.

Vår tids mest brukade skymford är ”nazist”. Oftast vet varken den som brukar det eller den mot vilken det brukas, vad som menas därmed, men det är detsamma; dess verkan är lika stor. Det enda man vet är, att ordet betecknar en person, vars sympati i det pågående världskriget är på Tysklands sida. Aldrig har någon saklig utredning framlagts, varför detta skulle vara mindre tillåtligt än att hysa sympati för den andra sidan. Men en hel del människor låta sig imponeras utan att begära någon sådan förklaring. Tyskvännerna här i landet kunna rent av uppdelas i två kategorier: de som äro rädda för att bli kallade nazister, och de som icke äro det. De förstnämnda säga med indignation: ”Jag är väl inte nazist för att jag tycker att det vore lyckligast om Tyskland segrade!” Därmed ha de redan medgivit att det är något ärerörigt i beskyllningen för nazism. De undvika försiktig att gå och höra på vissa föredrag, läsa vissa tidningar, visa sig ute med den och den: ”då säger folk genast att man är nazist”. Kära ängsliga meningsfrände, det säger ”folk” ändå. Det sägs, så snart man på något sätt tar avstånd från den allmänna tyskhats-psykosen. Enda sättet att skydda sig är att – tjuta med ulvarna.

Genom sin räddhåga, sina försök att undgå tillvitelsen, uppmuntra de det skräckvälde som bedrives med ordet. Ibland påminna de om hönan med kritstrecket. Det är ju ett gammalt påstående – inte vet jag om det är sant – att om man trycker en hönas huvud mot golvet och drar ett kritstreck över hennes näbb, tror hon att hon är bunden och blir liggande i den ställningen. Så snart hon får den goda idén att resa sig upp är hon fri. Om vi tyskvänner från början gjort som Brederode hade smädeordet mist sin kraft, liksom rådsherren Barlaymonts.

Att låta sig skrämmas är alltid dålig politik. Eftergiftspolitiken leder bara till krav på nya eftergifter; världen just nu överflödar av illustrationer till den satsen. Trots är bättre, det retar, men det framtvingar också respekt för en orädd vilja. Det kan visserligen vara av två slag: lymmelaktigt trots och hjältetrots, beroende på om det grundas på självsvåld eller kränkt rättskänsla. Pekar man på sabotörerna och lönnmördarna i våra grannland som exempel på det sistnämnda, så är det oriktigt. Att smyga omkring i mörkret och göra ogärningar – som därtill mest gå ut över ovidkommande – vare sig av hämnd och hat eller för snöd vinnings skull, det är inte trots, det är feghet. (I synnerhet som polisens slapphet nästan alltid låter gärningsmannen undkomma). Ett trots av Brederodes slag däremot väcker sympati hos alla oförvillade sinnen.

Låt oss göra som han! Låt oss svara, när man kallar oss nazister: Tack! Det räknar jag som ett hedersnamn. Nazist är en förkortning av nationalsocialist. Den uttrycker kanske en viss respektlöshet som förkortningar oftast göra (sosse o.s.v.) och den begagnas icke i Tyskland annat än i citat efter utländska uttalanden. Men den har absolut ingen bibetydelse, och bör lika litet avskräcka någon från att bekänna sin nationalsocialistiska övertygelse, som förkortningen sosse skrämmer någon från att beteckna sig själv som socialdemokrat.

Att vara nationalsocialist, det är att tro på möjligheten och välsignelsen av en folkgemenskap. Ett socialistiskt samhälle inom nationens och nationalitetens ram. Ett samhälle utan klasskamp och utan klasskillnad, med rum för tradition, hem och familj, för en självägande och välbärgad bondestam, för privatäganderätt så långt den för det helas väl, samt så vitt möjligt en folksubstansens rasliga enhetlighet. Att tro, som jag för min del gör, att nationalsocialismen innebär lösningen av vår tids sociala, nationella och politiska problem, det är min rätt, lika obestridlig som för andra att tro på ett samhällsideal av annan art. Nationalsocialismen har uppstått på främmande grund, det har socialdemokratin också – liksom den religionsform de flesta svenskar bekänna sig till. Alltsammans har kommit från – Tyskland. Och tror jag nu en gång, att nationalsocialismen är ägnad att lyckliggöra de folk som, låt vara med nationella modifikationer, ansluter sig till dess grundprinciper, då är ordet nationalsocialist för mig ett hedersnamn och jag är beredd att med ett småleende acceptera även dess skämtsamma förkortning, alldeles som socialdemokraten gör med ordet sosse.

I min ungdom sade en välvis person till mig: ”Du ska inte begagna det och det ordet, det har en ekivok betydelse”. Jag kunde med bästa vilja ingenting ont finna med ifrågavarande ord och jag konsulterade min mamma. Hon svarade: ”Om dumma människor fäster en dum betydelse vid ett ord, som inte har någon sådan i sig själv, så ska man inte bry sig om det, utan begagna ordet lugnt som förut”. Jag finner det kloka rådet tillämpligt även i detta fall.