ANTIKVARISKT • Artikel från Den svenske nationalsocialisten, 1 februari 1934. Skriven av Hanns Clave.

Men en konstitution är icke ett överplagg,
den är icke gjord att hänga lös på nationen.
Igenkänner folket därute icke sitt eget kynne,
sina forna minnen och inrättningar, ja till
och med sina fördomar, så blir en sådan
statsförfattning, all sin förnuftsenlighet oaktat,
främmande, likgiltig, stundom också förhatlig.

Esaias Tegnér 1823

I parlamentarismens begrepp finnes ingenting, som i och för sig har sedligt-politiskt företräde framför andra former av styrelse. Parlamentarismen är i själva verket lika väl som andra författningsformer en praktisk metod, som tillgripits för att övervinna uppkommande svårigheter, när det gällt att lösa de förekommande samhälleliga frågorna. Att två skola besluta för den tredje, att ett flertals vilja skall påtvingas ett mindretal kan ej anses vara uttryck för någon sedelag – ”minoriteten har alltid rätt”, sade på sin tid Ibsen! Majoritetsprincipen, grundvalen för parlamentarismen i dess nuvarande form, har aldrig varit annat än en praktisk nödfallsutväg, ett arv från den katolska kyrkans valkollegier, där den användes så ofta vittgående meningsskiljaktigheter förefunnos.

Ingen, som fått tillfälle att kasta en kritisk blick bakom kulisserna kan väl heller påstå, att personligheten skulle få tillfälle att särskilt göra sig gällande i demokratien. Om något verkat förstörande på den personliga ansvarskänslan, är det väl den demokratiska utvecklingen med dess jesuitiska partimoral och dess ansvarsuppdelning på den anonyma massan.

Parlamentarismens principer kunna alltså ej göra anspråk på särskild helighet. Det finnes endast en helig princip för all politik (eller borde i varje fall finnas), och det är ansvaret för nationens bestånd, för statsorganisationens förmåga att inåt och utåt fylla sin uppgift och för folkets andliga och materiella välfärd, hälsa och fortbestånd.

Vad som dessutom är ägnat att väcka betänksamhet, är att demokratien sällan segrat på ett demokratiskt sätt. Folket har i allmänhet stått utanför de stora omstörtningarna. Det har varit relativt små grupper, som talat och handlat i ”demokratiens” och folkets namn och som haft pöbeln i några enstaka storstäder som sitt verktyg – vi behöva blott tänka på den stora franska revolutionen, som huvudsakligen utspelades i Paris, en stad om c:a en halv miljon invånare då. Stora befolkningslager, i synnerhet bondebefolkningen, ha aldrig blivit åtsporda om sin ”vilja”.

Många människor tyckas anse att demokrati är någonting självklart, ”det enda värdiga för ett upplyst folk” etc. Demokratien är i själva verket ett problem, ja ett komplex av problem. Rousseau, demokratins andlige fader, ansåg själv aristokratien för den bästa styrelseformen, vilket ju kan tyckas genant.

Demokratiens stora brännande fråga är ledareproblemet. Vi minnas Adolf Hitlers ord: ”En kamel går också fortare genom ett nålsöga, än att en stor man ”upptäckes” genom ett val”. Vi ha alltför många exempel från historien på, huru bristen på orädda, kunniga och ansvarskännande ledare fört en nation till undergången. Och det är också bekvämare och fordrar mera enkla intelligenser och karaktärer att ”avlyssna” folkviljan istället för att leda den.

Vi veta att parlamentarismens hemland är England, likaså liberalismens, som anses ha fått sin färdiga form år 1830. En orsak till att Englands inrikespolitik kunnat bedrivas under parlamentariska former genom århundraden är, enligt vad Oswald Spengler framkastar i sin bok ”Västerlandets undergång”, helt enkelt det förhållandet, att England är en ö!

Såsom sådan har England nämligen legat relativt skyddad för fientliga anfall, och en stark centraliserad statsmakt har man ej ansett sig behöva. En annan orsak är den högstående och bildade härskande samhällsklass av nordiskt blod, som efter ”gentlemannamässiga” och strikta regler, uppdelad i tvenne partier, Tories och Whigs, bedrev det politiska spelet. Detta behagliga tillstånd upphörde, då industrialismens stora slavhär, arbetarklassen, stack upp sitt huvud i politiken. Och med uppkomsten av jättelika flygmaskinseskadrar i Frankrike, Italien och andra länder har England ”upphört att vara ö”.

I vårt eget land har parlamentarismen betecknande nog fått till följd, att hos gemene man en viss motvilja mot politik kunnat förmärkas. Folk har börjat göra sig lustiga över riksdagen och dess ”farbröder”, att syssla med politik har faktiskt ej ansetts vara riktigt ”comme il faut”, man slår avvärjande ifrån sig med händerna och säger: ”Vi intresserar oss inte för politik!”. Och ”prata politik” har fått bibetydelsen ”prata smörja”.

Fältet har sålunda lämnats fritt åt ”yrkespolitikerna”, och i synnerhet arbetarklassen har fått den tvivelaktiga äran att få bilda den massa, som låter sig agiteras och uppeggas av en mängd mer eller mindre tvetydiga demagoger. Vi ha snart sjunkit ner till den nivå, som råder i U.S.A., där orden ”boss” och ”politician” faktiskt äro synonyma med ”skojare” och ”mutkolv”. Och ändå borde väl motsatsen vara fallet. Nog borde väl nationens stora frågor, de gemensamma angelägenheterna vara föremål för hela folkets intresse.

Nationalsocialismen vill å ena sidan draga folket bort från det demoraliserande, upphetsande och nervuppslitande dagliga partipolitiska käbblet och slagsmålet. Å andra sidan är den nationalsocialistiska staten oaktat sitt absoluta avståndstagande från parlamentarism vida mera ”demokratisk” än någon demokratisk klass-stat. I den nationalsocialistiska staten kommer människan från tidigaste stund, i skolan, i scoutorganisationerna, i sportföreningarna, på universiteten och kvinnoföreningarna att utgöra en del av staten, hon inbygges i gemenskapen på ett organiskt sätt, och allt samhälleligt onts upphov: den mänskliga egoismen, egocentrismen och lusten att skryta och hugga för sig, slipas bort i kamratskap och gemensamt arbete. Människan får här visa av vad virke hon är och uppfostras till att, om hennes gåvor det medge och när hennes tur kommer, övertaga ledning och ansvar. Människan uppfostras i en nationalsocialistisk stat till frihet, en frihet som är tusenfallt överlägsen denna uttröskade allt-är-rätt-frihet, som nu råder, till den härliga andliga frihet, en människa ernår, då hon vet att hon har en uppgift, en plats i gemenskapen, till en frihet från den fruktansvärda karaktärsdödande egocentrism, som är följden av den materialistiska världsåskådningen, till en frihet ”att göra Guds vilja”, som en teolog kanske skulle vilja uttrycka det.

— Hanns Clave