RECENSION. Johan Persson skriver här om boken Penningmakten som Arktos gav ut 2016.
Ålänningen Isac Bomans bok Penningmakten är ett litet verk på 82 sidor utöver källreferenser. Boman är nationalekonom och boken präglas av ett nyktert och lättläsligt språk som hade kunnat uppfattats som torrt om inte för bokens koncisa format.
Boken är uppdelad i tre kapitel som avhandlar frågan Vad är pengar?, respektive Det moderna penningsystemet och Alternativa penningsystem. Vartdera kapitel börjar med ett citat och personerna bakom citaten säger oss mycket om vilka det är som intresserar sig för penningmakten och bankväldet. Boman citerar nämligen Ayn Rand, Henry Ford och Ezra Pound; alltså en judinna och två så kallade antisemiter.
Vad är pengar?
En av det första kapitlets mer intressanta poänger är jämförelsen av finansiellt kapital (pengar) med politiskt kapital (staten) och socialt kapital (ideellt arbete), tre typer av ”kapital” som alla kan få folk att utföra arbete. Boman skriver ”Finansiellt, politiskt och socialt kapital har alla kapacitet att på olika sätt katalysera ekonomiska processer och utgör tillsammans en samverkande helhet som allokerar resurser, organiserar produktion och fördelar varor och tjänster för konsumtion i en ekonomi. Mot denna bakgrund kan man i någon mening se politiskt och socialt kapital som en form av pengar, eftersom de liksom pengar i klassisk mening utgör olika typer av ekonomiskt värde som kan omsättas i varu- och tjänsteproduktion.”
Han fortsätter: ”I en fattig ekonomi där människor generellt sett är tvungna att arbeta från tidig morgon till sen kväll för att få ihop tillräckligt med pengar, påverkas det sociala kapitalet negativt på grund av att det inte finns extra resurser i form av fritid eller extra pengar att ge till ideella ändamål.” Jag vet inte om detta påstående stämmer (jämför exempelvis fattiga länder där man själv (ideellt) tar hand om sina barn och gamla, med ett finansiellt/konsumtionsrikt samhälle där man tenderar att istället köpa omvårdnad), men konflikten mellan finansiellt, politiskt och socialt kapital är klart intressant. Exempelvis är Sverige ofantligt mycket finansiellt rikare än Nordkorea men Nordkorea har ett gediget politiskt kapital, ty nordkoreanerna har visat sig villiga att ta upp vapen för att försvara sitt land mot amerikansk imperialism. Nordkoreas politiska kapital ser dessutom ut att bestå samtidigt som den svenska staten för varje dag som går får färre och färre offervilliga och regimtrogna.
Det moderna penningsystemet
Genom att beskriva penningskapandet så kritiserar man det, eftersom varje ärlig människa ser det lumpna och genomkorrupta i att en oligarki tillåts skapa pengar för personlig vinning och på alla andras bekostnad. Det finns två uppenbara huvudproblemen i dagens penningsystem. Det första är att när staten ska spendera pengar utöver sina skatteintäkter så lånar staten pengar, genom statsobligationer, som staten betalar ränta för istället för att själv skapa pengarna. Boman anger här ett exempel från den finska staten ”2013 var den finska statens beräknade inkomster från inkomst- och kapitalskatter 8,3 miljarder euro. 1,83 miljarder var reserverat i statsbudgeten för räntebetalningar på den 89 miljarder euro stora statsskulden.”
Räntan som den finska staten betalar, som alltså äter upp en betydande del av dess inkomster, ligger på ungefär 2%. Den ränta som en stat betalar för sina statsobligationer bestäms till stor del av tre företag från New York, Boman skriver ”Betydande makt finns också koncentrerad hos världens tre dominerande kreditinstitut Moody’s, Standard & Poor’s och Fitch, vilka med en nedvärdering av kreditvärdigheten kan försänka vilken nation eller företag som helst i ekonomisk kris. Exempelvis ett litet land som Finland får med en nedgradering av sitt kreditbetyg tuffare förutsättningar i och med att marknaden skulle kräva ökade räntor för finländska statsobligationer, vilket var vad som skedde i Greklands fall i efterdyningarna till den senaste finanskrisen.”
Det andra uppenbara problemet är att utlåning genom fraktionella reserver är tillåtet för banker och enbart för banker. Fraktionella reserver innebär att banken kan låna ut mer pengar än vad den har. Detta innebär i praktiken att en bank som har 8 miljoner kr i tillgångar kan låna ut 100 miljoner kr och från låntagaren erhålla ränta på dessa 100 miljoner varav 92 miljoner skapats ur tomma intet!
Alternativa penningsystem
För den som tidigare läst om ägandet av USA:s Federal Reserve Bank, fraktionellt penningutlånande eller kanske sett den föredömliga filmen The Collpase of the American Dream, så är nog det tredje kapitlet intressantast. Här presenterar författaren bland annat ett ryskt förslag på att knyta rubeln till producerade kilowattimmar, vilket alltså skulle innebära att penningmängden skulle öka i takt med eltillgången (och således med den industriella kapaciteten). Han berättar vidare om den föga kända och mycket speciella Wörglvalutan som användes i den Österrikiska staden Wörgl i ett drygt år till dess att den österrikiska centralbanken förbjöd valutan 1933. Han skriver också en del om Tredje rikets penningpolitik och citerar femte Mosebokens parasitära syn på ocker, som om han vill säga oss något mellan raderna.
Av läsare som är väl bevandrade i bankväldets intrikata penningskapande ur tomma intet så erbjuder boken inte mycket nytt men det är intressant att se att denne nationalekonom som försöker nå klarhet i frågan refererar till källor som sedan länge varit populära i nationalistiska kretsar, såsom Carroll Quigleys Tragedy and Hope, John Perkins Confessions of an Economic Hit Man och John Taylor Gattos verk. Bilden av penningmakten som Boman målar upp skiljer sig alltså inte från den bild man når efter mycket googlande och läsande på internet utan bokens styrka ligger i att den är en kort och koncis introduktion till ämnet på svenska. För sina 125 kr är boken en väl värd investering för noviser på området som vill spara tid och gå direkt till ett kort men faktafyllt verk.
Hoppa till huvudinnehåll
