JUDEFRÅGAN. Den här artikeln kommer att fokusera på hur och med vilka medel de kristna har hjälpt judarna, teologin kommer sparsamt att tas upp men ändå tillräckligt för att läsaren skall förstå de kristna sionisternas motivation att hjälpa det judiska folket. En kartläggning av nutida organisationer och dess företrädare kommer att presenteras i nästa artikel.

Den protestantiska reformationen under 1500-talet gjorde att många protestanter ville slå sig fria från det katolska inflytandet och dess traditioner. Då de protestantiska kyrkomännen ansåg att katolikerna hade förvanskat kristendomen gick de tillbaka till bibeln för att skapa sig en egen förståelse för hur den kristna kyrkan var i dess urform. Vissa av de protestantiska kyrkomännen började läsa ur gamla testamentet och kom fram till att gud inte bryter sina förbund. Detta är viktigt för enligt det gamla testamentet har gud gjort ett förbund med det judiska folket att de är hans utvalda folk. Majoriteten av de kristna anser att detta förbund upplöstes mellan gud och judarna när de vägrade att acceptera Jesus som deras Messias.

En del av de kristna protestanterna läste bibeln och försökte tolka den för att hitta vilken tidpunkt Jesus skulle komma tillbaka och skapa sitt fredsrike. Evangelikerna sprungna ur protestantismen kom fram till att judarna måste komma tillbaka till Israel för att Jesus skall återuppstå. Värt att påpeka är att de troende judarna själva har en bön för att komma tillbaka till Jerusalem. Denna bön yttrades i slutet av Jom Kippur helgedagen. Att Jesus skall komma tillbaka till den här planeten är prio ett för dessa kristna och därför är stödet till det judiska folket bokstavligen talat en helig mission.

De teologiska argumenten för detta finns i videon nedanför. 17:48 in i filmen börjar det.

Dokumentären i länken ovanför heter The Cyrus Call. För den som inte orkar läsa så ger ändå dokumentären som är skapad av de kristna själva en generell sammanfattning om delar av den kristna historien i England.  En varning måste ges då Randy Weiss som är en judisk konvertit till kristendomen ideligen försöker med sin banala och störande reklam få människor att stödja Israel. Det är inte ovanligt att dessa kristna har många judar i sina led. Denna evangeliska tolkning gör att de kan behålla stora delar av sin judiska identitet och fortsätta stödja sitt eget folk samtidigt som de kallar sig för kristna. Väl i den kristna rörelsen försöker de influera andra kristna att acceptera deras bibeltolkning. Detta uppmuntras även av den israeliska staten som finansiellt stödjer organisationer som Crosstalk International vars ledare är just Randy Weiss.

England
Sedan reformationen hade idén om att judarna måste återvända till Israel växt långsamt inom det brittiska samhället. De försökte aktivt konvertera judar till deras version av kristendomen. År 1809 skapar den judiska konvertiten Josehp Frey (född Joseph Levi) London Society for promoting Christianity amongst the Jews eller London Jews Society som det också kallades, (LJS) är förkortningen som kommer användas genom texten. År 1813 blev hertigen av Kent organisationens beskyddare, han var fader till den senare brittiska drottningen Victoria. Bland vice-presidenterna för organisationen var hertigen av Devonshire, sju grevar, fem vicomter och flera medlemmar av parlamentet. Populariteten förklaras med att många evangeliska britter trodde att britterna hade fått i uppgift av gud att judarna skulle komma tillbaka till sitt gamla land. Lewis Way som var medlem liknade britternas uppgift med den persiske kungen Cyrus som gav judarna möjlighet att återigen komma tillbaka till sitt land.

Flera av medskaparna till LJS var evangeliska präster. En av dem som var inblandad var Charles Simeon, han var en av Englands mest välkända evangeliska präster vid den här tiden. Under en gudstjänst säger han detta om det judiska folket:

See how wonderfully god speaks about the jewish people, he calls them dearley beloved of my soul. I will plant them in the own land assuredly with my whole heart and with my whole soul. He will rejoice over them with joy and they shall be a name and a praise among all the people of the earth.

I Kelvin Crombies bok For the love of Zion beskriver han London Jews Society (LJS) historia. Målsättningen för LJS enligt den israeliska historikern Yehoshuah Nir är:

For many years the LJS was the most popular of the man gospel societies of the time. Its motto ’To the Jew First’ alluded to the claim of the Apostles that the Jews were to be proselytized prior to members of other faits, because ’the world should be evangelized through the Jews’. Study of the Old Testament had convinced the society’s leaders of the Jew’s imminent return to Palestine, leading them to plan the eastablishment of a church there aimed at fulfilling their missionary goals on a grand scale.

Sida. 1 For the love of Zion

En av ledarna för LJS Dr. Alexander McCaul skrev:

SALVATION IS OF THE JEWS. Amongst all the religious systems in the world, there are but two deserving of attentive consideration, and they are both of Jewish origin, and were once exclusively confined to the Jewish nation. They are now known by the names of Judaism and Christianity; but it must never be forgotten that the latter is as entirely Jewish as the former. The author of Christianity was a Jew. The first preachers of Christianity were all Jews.

The first Christians were all Jews; so that, in discussing the truth of these respective systems, we are not opposing a Gentile religion to a Jewish religion, but comparing one Jewish creed with another Jewish creed. Neither, in defending Christianity, do we wish to diminish aught from the priviliges of the Jewish people; on the contrary, we candidly acknowledge that we are disciples of the Jews, converts to that truth which the Jews have taught us.

We are fully persuaded that the Jews whom we follow were in the right – that they have pointed out to us ’the old paths’. ’the good way’, and ’we have found rest to our souls’. And we, therefore, conscientiously believe that those Jews who follow the opposite system are as wrong as their forefathers, who, when God commanded them to walk in the good old way, replied, ’We will not walk therein.’

Sida. 2 For the love of Zion

Landet runt Jerusalem var vid den här tiden ödsligt, det var svårt att odla marken och därför hade egentligen bara staden Jerusalem ett teologiskt värde för judar, muslimer och kristna. För de evangeliskt troende hade Jerusalem ett större värde än för de andra kristna. Det är nämligen här judarna skall bo och därmed skall icke-judarnas tid vara slut och Jesus återuppstå. Guds ord skall därefter spridas från Jerusalem till alla andra folk och nationer i världen.

Med anledning av denna tro ville LJS starta upp en missionerande kyrka i Jerusalem. Vid den här tiden styrdes Jerusalem av ottomanerna, de var muslimer och tillät inga nya religiösa byggnader om det inte var moskéer. Gamla religiösa byggnader fick vara kvar och utövarna fick be i dem. Systemet som tillämpades då kallas för milletsystemet. Vart du född in i ett samfund så fick du inte byta det. Byte förekom i princip endast genom giftermål. Rättigheterna berodde också på vilket samfund du tillhörde, muslimerna var i toppen och judarna var längst ner. Vid den här tiden bodde det inte många judar i dagens Israel. De som bodde där var mycket fattiga och klarade livhanken genom att få allmosor från de rikare judarna i Europa. Milletsystemet försvann inte helt utan lever till viss del kvar i de forna ottomanska regionerna.

Storbritannien stödde ottomanerna i deras krig mot egyptierna år 1839-41 och kunde därmed utöva påtryckningar mot ottomanerna att de skulle acceptera en ny protestantisk kyrkobyggnad. Lord Shaftesbury var mannen som främst bidrog till att påverka den brittiska regeringen om att skapa en ny protestantisk kyrka, han var president för LJS och hans fru gav honom politiskt inflytande hos Lord Palmerston som var brittisk utrikesminister. Shaftesbury arbetade tillsammans med en jude för att övertyga Palmerston, vilket återges här mellan 11:00-15:55. Även Preussens kung hade blivit påverkad av de evangeliska texterna och därför samarbetade Preussen och Storbritannien med varandra för att införa ett biskopsstift i Jerusalem. Shaftesbury var självklart inblandad även i detta.

Bunsen, Shaftesbury and the Bishop of London, who worked on the details of the scheme, desired to lay the foundation in Jerusalem of a Hebrew national Church with its own language, rites and customs, modelled as much as possible upon those of the reformed Anglican Church. When the scheme was agreed in principle, the bishops turned to the LJS to fill the position of the first bishop. Alexander McCaul was offered the position, but declined, believing the position rightly belonged to a Messianic Jew or Hebrew Christian. The person then proposed and accepted was Michael Solomon Alexander. Bunsen recorded in his diary on 19 July: ’The successor of St. James will embark in October. He is by race an Israelite . . . So the beginnig is made, please God, for the restoration of Israel.’7

The official instructions of the proposed bishopric actually stated that the bishop need the following qualifications:

(1) Jewish descent, (2) Learning, (3) Membership of the ministry of the Church. Alexander fulfilled them all.

Sid. 39 For the love of Zion.

En av de som närvarade vid den ceremoniella utnämningen av Michael Solomon Alexander till biskop var den framtida brittiska premiärministern William Ewart Gladestone.

Lord Shaftesbury.

Europas stormakter och Mellanöstern
De evangeliskt protestantiska kristna började uppföra, kyrkor, sjukhus och skolor i det palestinska området främst för judar men även för andra religiösa samfund som ville konvertera, druserna är ett av dessa samfund. Storbritannien skapade även ett konsulat i Jerusalem och tog sig an att skydda det judiska samfundet. Detta accepterades av judarna. De politiska ledarna i Storbritannien såg inte bara detta som välgörenhet utan det gick hand i hand med nationens politiska ambitioner för att påverka människorna i regionen att acceptera dem. Anledningen till att de kunde göra detta är att det ottomanska riket i sin svaghet inte kunde stå emot de europeiska stormakternas intentioner att sprida sitt inflytande i regionen. Frankrike såg sig själva som försvarare av den katolska tron och därför spred de sitt inflytande med katolikerna som bodde i dagens Libanon. Ryssland hade det ottomanska riket som direkt fiende, detta utmynnade senare i Krimkriget. Därför försökte de medvetet sprida sitt inflytande hos de grekiskt-ortodoxa kristna. Parallellt försökte de sprida arabiskt-nationalistiska idéer hos araberna för att så split mellan dem och turkarna i det ottomanska riket. Alla de europeiska stormakterna tog efter Storbritanniens sätt att arbeta och en kapplöpning uppstod i regionen mellan dem. Detta inflytande kom att användas när det ottomanska riket föll ihop efter första världskriget, men det kommer jag gå in på senare i texten.

Relationer mellan judar och evangeliska missionärer
Även om missionärerna visade en stor välvilja till judarna så går det inte att bortse från det faktum att de även ville konvertera dem. Rabbinerna såg detta som ett direkt hot mot det judiska samfundet. Enligt sionisten Nahum Goldmann så ses sådana handlingar som att judarna kramas ihjäl av snällheten och därför måste de motstå den. Priset om de inte skulle göra det är att det judiska folket upplöses i de andra folken, vilket inte kan accepteras. LJS skriver om judarna i Jerusalem:

The great objection of Jews to Christianity, seated deeply in the Jewish heart, is the fear of being Gentilized. The religion of the Gospel appears to them altogheter as a Gentile system; and to accept it, seems equivalent to the rejection of all that God has given them in covenant as the family of Abraham, and the chosen people. A Hebrew Church at Jerusalem, is the best, the only answer to the objection . . . The children of Israel shall be gathered; the Hebrew Church on Mount Zion shall flourish.

Sid. 56 For the love of Zion

De judiska repressalierna mot de som försökte missionera bland dem och mot de judar som accepterade dopet var hårda. En rabbin proklamerade i mitten av 1800-talet att Jesus var Messias. Svaret från det judiska samfundet var omedelbart. Han tvingades omgående att ta ut skilsmässa från sin fru och han själv skickades till exil i Konstantinopel.

Det judiska samfundets svar på de som konverterat beskrivs såhär:

When A Jew in Jerusalem embraces the Christian faith many important considerations are involved. If the party is married a divorce takes place, until the wife becomes a convert also. – The Children are also claimed by the Jews until they arrive at years of discretion. Their family and friends mourn for the convert as though he were dead, and the Widow and Children become dependent on the Congregation. The rabbinical Law forbidding them to receive maintenance form a husband or Father who had renounced his Faith . . . It has been hitherto imagined in Jerusalem, that to be accepted a member of the mission to the Jews here, is to become an Englishman and entitled to British privileges. This seems to be Bishops Alexander’s impression as far as regards converted Jews.

Sid. 55 For the love of Zion

LJS upprättade ett för den tiden modernt sjukhus (Hospital for Poor Sick Jews) vid deras uppförda kyrka. Judarna började därför besöka sjukhuset men den missionerande prästen var även på plats och försökte konvertera judarna. De judiska rabbinerna diskuterade vad de skulle göra åt vissa judars besök på sjukhuset. Vissa av rabbinerna ansåg att sjukhus överhuvudtaget var för modernt och alla sådana institutioner skulle undvikas. Andra rabbiner hade tolkat Talmud och kommit fram till att judarna av religiösa skäl inte fick besöka sjukhuset, sedan var det de som var smått positiva till sjukhuset. Allt fler judar besökte sjukhuset och till slut dog en på sjukhuset, ett möte mellan flera rabbiner skedde, de ville sätta upp stränga sanktioner. Om rabbinerna hade fått sin vilja igenom så hade den döde inte blivit begravd på den judiska begravningsplatsen. Dock fanns det en starkare grupp inom samfundet som tillät en judisk begravning och så skedde också.

Däremot slog rabbinerna tillbaka när nästa jude dog på sjukhuset och vägrade att begrava den döde juden om sjukhuset inte skickade ut alla judar från sjukhuset. Detta skedde inte och den döde blev internerad på den protestantiska begravningsplatsen. Rabbinernas svar blev då att alla judar som befann sig på sjukhuset skulle exkommuniceras. Det tog 24 timmar sedan hade alla judar lämnat sjukhuset.

all our brethren of the House of israel, that whosoever shall enter the said hospital, their meat and drink shall become, through a heavy excommunication, as unlawful food . . . He also will be excluded and completely separated from the congregation of Israel, his children will not be circumcised . . ., nor shall he have any part in the God of Israel, he will also not be purified, after his decease, by Jews, nor buried in their burial ground.

Sid. 58-59 For the love of Zion

Yrkesskolan, bokaffären allting det som de kristna hade byggt upp fick inte besökas. Rabbinerna började allt mer begära hjälp från de judiska samfunden i Europa och speciellt till de förmögna judarna. De bad om pengar till att skapa ett eget sjukhus. Kapplöpningen startade nu för det judiska folket. Moses Montefiore en judisk bankir som bodde i Storbritannien började hjälpa det judiska samfundet, han skickade läkare med mediciner som kunde bota de sjuka judarna, han köpte böcker som riktade in sig på att förklara varför Jesus inte var någon judisk Messias för att förhindra att judarna accepterade Jesus som deras Messias.

In 1843 Moses Montefiore gave orders to Rabbi Israel, the printer of Jerusalem, to reprint the book Chizzuk Emunah (’Faith Strengthened’), a standard work attesting that Jesus did not fulfil the prophecies of the Old Testament, and that the New Testament writings were false.

Sid. 63 For the love of Zion

Trots alla de förverkligade hoten och hoten om nya repressalier från rabbinerna fylldes ändå det kristna sjukhuset upp igen med judiska patienter. Rabbinerna svarade med att postera ut vakter på gatorna till sjukhuset för att se alla judar som besökte det. Detta pågick hela tiden, några veckor kunde det vara fullt för att sedan inte finnas några judar alls på sjukhuset beroende på vad rabbinerna gjorde för att stävja sjukhusbesöken, men de kristna hade tidiga framgångar och rabbinerna hade fler motåtgärder för att förhindra konvertering. 1846 så fick inga judar ens befatta sig med de missionerande kristna och de som gjorde det fick inte anställning inom den judiska gemenskapen. Rabbinerna försökte även använda milletsystemet för att undslippa konverteringar. De hävdade att under rådande system kunde inte en person få lov att ändra trosuppfattning, men sultanen luckrade upp lagarna och därför accepterades att judar, druser och andra kristna kunde byta trosuppfattning. Från att endast ha fokuserat på judarna började nu den missionerande kyrkan (Christ Church) i Jerusalem under ledning av den nya biskopen Samuel Gobat fokusera på att konvertera ”gentiles” som de uttryckte det. LJS ogillade detta:

The LJS contributed towards the maintenance of the Jewish children, but they were alarmed at Gobat’s actions, especially the opening of a school for Gentile as well as Jewish children. It was all too apparent that Gobat’s objective was a redirection of the bishopric.

Sid. 77 For the love of Zion

Teologiskt trodde LJS fortfarande att det var viktigt att judarna konverterades först. I mitten av 1850-talet behandlades 8 283 patienter i sjukhuset, de kristna lade ut vid de sjukas säng Tanakh och Nya Testamentet i deras försök att vinna över patienter. Istället för att vänta på de möjliga konvertiterna begav sig LJS-missionärerna till de judiska kvarteren för att missionera. Inte utan motstånd från rabbinerna:

repaired to the Jewish quarter to preach the Gospel in the open street . . . Supported by some of his friends, he had scarcely begun his address, when certain of the Rabbis, infuriated by his open inroad upon their flock, instigated their followers to drive him from the spot with a storm of stones and dead cats; and at the solicitation of a Turkish official, who was afraid that a riot would be the consequence, he was obliged to retire with his party.

Sid. 87 For the love of Zion

Skam den som ger sig, sjukhuset låg centralt, de kristna använde därför byggnaden som en reklampelare. På stora plakat skrev de på hebreiska där de förklarade varför Jesus var Messias. Detta föll inte i god jord bland de judiska rabbinerna som beklagade sig till guvernören som förbjöd plakaten för att inte religiösa oroligheter skulle bryta ut i staden.

På det brittiska konsulatet i Jerusalem som var uppfört för att skydda judarna blev James Finn konsul. Han och hans fru Elizabeth Finn sökte sig medvetet till Jerusalem för att de var troende till idén om att judarna skulle återvända till landet. James Finn var medlem i LJS och Elizabeth var dotter till LJS-ledaren Dr. Alexander McCaul. Den judiska historikern Barbara Tuchman beskriver Mrs. Finn såhär:

This young lady, who later made her home in Jerusalem for eighteen years as a wife of the British Consul there and worked with her husband to reopen the Holy Land to ’its lawful owners, the Hebrew nation’, was to be a living link between Shaftesbury and Balfour.

Sid. 73-74 For the love of Zion

Familjen Finn hade länge försökt göra marken odlingsbar men haft svårigheter att lyckas med det. I Krimkriget blev leveranser av gåvor och bidrag från judarna i Östeuropa till judarna i Palestina förhindrade av en sjöblockad. Detta gjorde att vikten av självförsörjning blev ännu påtagligare och familjen Finn försökte med nya krafttag bygga upp jordbruket så att människorna i landet blev självförsörjande. Även judiska konvertiter (hebreiskt kristna) anställdes på gårdarna. Reaktionen från de judiska rabbinerna och Montefiore var ilska över att de judiska konvertiterna arbetade på de kristna gårdarna. De bad den ottomanska sultanen om stöd för att själva få köpa mark och börja odla den men de sökte även om lov att få bygga en ny synagoga och egna sjukhus. Det var ingen rivalitet mellan evangelikerna och judarna i dessa frågor, tvärtom hjälpte makarna Finn och Shaftesbury judarna genom att genomföra påtryckningar från brittiskt håll mot sultanen för att dessa judiska institutioner skulle byggas upp i Palestina. Det var judarna som hyste agg emot de kristna och inte tvärtom. Detta förhållningssätt fanns även hos den delen av familjen Rothschild som bodde i Frankrike, även de skänkte pengarna för att bygga upp sjukhus för att förhindra att LJS:s sjukhus besöktes av judar.

Motsättningarna mellan judarna i Ryssland och ryssarna gjorde att många ville flytta till Palestina. Detta kallas för den första alijan (1882) hos sionisterna. Dessa judar var fattiga och Palestina var inte tillräckligt utvecklat för att de skulle kunna livnära sig i området. Baron Edmond de Rothschild stödde inte förflyttningen.

Rothschild had clearly stated this in a letter to Samuel Hirsch, the director of the Mikve Israel colony: ’This movement has been established in my opinion, with the encouragement of the English, who knew very well, that when these people would come to Eretz Israel, starving to death and destitute, they would be easy game for the missionaries.’ […] Edmond de Rothschild was a loyal Jewish Frenchman. His impressions of life had been very much shaped by his personal tutor, Albert Cohn, an orthodox Jew, and a founding member of the Alliance Israelite in 1860, whoin 1854 had been sent to Jerusalem by Baron James de Rothschild, Edmond’s father, to ascertain what could be done for the Jewish community to combat the influence of the LJS.

Sid. 115-116 For the love of Zion

Alliance Israelite är en judisk organisation vars mål är att uppfylla de gamla judiska profetiorna om att varje icke-jude skall följa det av gud utvalda (judiska) folket. Snarare än ”loyal Jewish Frenchman” så var de lojala till det judiska folket.

Till slut ändrade Edmond de Rothschild sig när han såg hur illa ställt det var hos judarna i Palestina. Därför försökte han hjälpa de fattiga judarna och genom detta uppfylla ett annat mål.

it has been repeatedly stated in the Hebrew papers, that when the Baron [Rothschild] first visited the colonies in Galilee, he expressed the hope that the provision made for the education and employent of the Jewish poor would have the effect of driving away the Missionaries from the Holy Land.

Sid. 119 For the love of Zion

Även sionisterna som på slutet av 1800-talet och början på 1900-talet började komma till Palestina var fientligt inställda till evangelikerna. När ett nytt LJS sjukhus öppnades år 1897 uppstod genast oroligheter när judar kom till sjukhuset för att söka vård.

Several Jews have been beaten and their houses taken from them for coming to us for relief. […] Jewesses have come to the Hospital disguised as Mohammedans, in order to elude the vigilant watch that is being kept on the the Hospital by members of the ’Beni Israel’.

Sid. 130 For the love of Zion

Judarna reagerade likadant som 50 år innan när en judisk person dog på missionsjukhuset genom att vägra begrava den personen, men stämmningen gentemot de kristna var hätsk och när den avlidne skulle begravas följde en grupp judar efter och stenade den avlivdne. Andra judiska organisationer som den judiska frimurarordern B’nai Brith hjälpte till att bekämpa evangelikerna, de öppnade upp en skola för att förhindra att de judiska barnen skulle bevista missionärernas kvällsskolor.

Enligt en rapport från LJS använde de judiska sionisterna trakasserier och hot som metod för att avvärja ytterligare konverteringar. De som konverterat förlorade sitt jobb och deras släktingar anställdes inte. Hot mot barnen om att deras fötter skulle huggas av om de gick i missionärernas skola förekom. Andra barn fick reda på att deras namn skulle publiceras i de judiska tidningarna under rubriken ”Kappvändarna”. Rabbinerna spred också rykten om att epedemiska sjukdomar gick i missionsskolorna för att förhindra ytterligare judisk närvaro.

De kristna sågs som ett hot av de judiska nationalisterna i Palestina. 1936 skickade CMJ (The Church’s Ministry among the Jews) föredetta LJS en delegation på sex medlemmar som skulle undersöka förhållandena för CMJ:s arbete i Palestina.

Jewish Nationalism in Palestina expresses itselft today both in enthusiasm and enterprise. Each of these has a reaction upon Christian Missionary work. . . So bitter is the Nationalist antagonism to the Hebrew Christian. . . that he is made an outcast, not simply from the Synagogue, but also from the economic life of the country. . . No Jewish employer will employ a Christian proselyte, and a boycott will even be proclaimed against European firms who have such an one on their staff. Not the least of the charges preferred by the Jews against our Lord, is that His teaching cuts at the very heart of their Nationalism – that a Gospel which is universal in its appeal is fundamentally antagonistic to their racial privileges.

Sid. 194-195 For the love of Zion

De judiska rabbinerna såg till att koshermat inte såldes till det kristna sjukhuset, och de förkunnade att all mat som åts där ansågs som oren enligt de religiösa bestämmelserna. Den judiska uppfattningen om kristna kyrkor var Toom’ah’ som betyder oren plats.

När kriget mellan judar och araber bröt ut 1948 var föreståndarna för Christ Chrurch oroliga att om araberna attackerade byggnaden skulle de ta den för en helig plats för judar. Ett brev skickas till organisationen i London:

I am not very happy about the fact that our Church has nothing distinctively Christian in it. There is a lot of Hebrew on the reredos at the East End […] I am therefore proposing to put a cross on the Communion Table – which may help to reveal the fact that this place is a Christian Church – and hope that the Committee will have no objections to this.

Svaret blir:

I reported to Committee your proposal to place a cross on the Communion Table in Christ Church to safeguard the building from Arabs. Twenty years ago this would have led to a terrible uproar from Committee, partly on Protestant grounds and partly because Jews would not go near any building which had a cross in it.

Sid. 221 For the love of Zion

Altaret i dagens Christ Church, klicka på bilden för att se alla de judiska symbolerna.

Idéernas spridning västerut från England
För att förstå varför sionisterna även fick stöd från amerikanskt håll för ett judiskt hem i Palestina måste det förklaras hur dessa idéer spreds till USA.

John Nelson Darby är den individen som hade en framträdande roll i Plymouthbröderna, deras historia är enklast att läsa på de länkade Wikipediasidorna. Dr. Paul Wilkinson håller också ett föredrag som summerar Darby och hans livsgärningar. För de som inte orkar titta igenom alla nio delarna så är del två och fyra de som går igenom hans syn på judarna och hans inverkan på prästerna i USA.

John Nelson Darby.

I början av 1800-talet kom en enorm kristen strömning i USA, där många började bekänna sig till den protestantiska tron. Detta kallas idag för Second Great Awakening. Två av de många olika personer som Darby influerade var Cyrus Scofield och William E. Blackstone. Scofields referensbibel används idag av många kristna i USA. En som kritserat denna bibel och går in på uppkomsten till den är pastor Steven L. Anderson och han har gjort en två timmar lång dokumentär som heter Marching to Zion.

Grogrunden för den kristna sionismen byggdes därför upp under mitten av 1850-talet. Blackstone var en av de som försökte påverka de kristna till att tro att Jesus snart kommer tillbaka, i hans bok försöker han förutspå när Jesus kommer tillbaka och ge de kristna en Jesus-längtan. Han skrev även The Blackstone Memorial år 1891 där han argumenterar för att judarna skulle få Palestina. 431 personer skrev på, stora amerikanska industrimän, bankirer som John D. Rockefeller, J.P. Morgan och flera journalister satte sin namnteckning på dokumentet.

Balfourdeklarationen
Boken Judestaten som skrevs av Theodore Herzl lästes av William Hechler, som anhängare av restorationismen började Hechler hjälpa Herzl. Han hade varit privatlärare åt barnen till Storhertigen Frederick den I av Baden. Genom denna anställning hade han också träffat Kejsare Wilhelm den II av Tyskland. Hechler öppnade upp hela sitt kontaktnät åt Herzl och de sionistiska judarna. Herzl fick inte totalt stöd för den judiska statens uppkomst av Wilhelm den II då Tyskland var allierat med det ottomanska riket och inte ville stjälpa detta, men kontakterna var ändå värdefulla för att uppfylla sionisternas framtida mål. Detta avgörande gjorde också att sionisterna satsade mer på att övertyga Storbritannien för att förverkliga sina politiska mål. Något som skulle ge frukt under första världskriget då Storbritannien ville slå sönder det ottomanska riket som var deras fiender i kriget.

För att de andra stormakterna inte skulle klaga på att Storbritannien fick en för stor del av det efter kriget sönderfallna ottomanska riket beslöt de sig för att skapa ett judiskt hemland i Palestina under brittiskt beskydd. Denna kompromiss gjorde att britterna kunde försvara Suezkanalen som var geopolitiskt viktigt för dem. Det var inte bara geopolitik utan de brittiska ledarna var som många andra britter under denna tiden väldigt sympatiska till det judiska folket.

Sykes approached Weizmann at a time when Zionism had increased in influence in Britain. But sympathy for Zionism was due to more than the efforts of Weizmann and other English Zionist, for it was ’buttressed by other advantages. One was the mystical veneration with which many devout Anglo-Saxon (or Welsh or Scottish) Protestants regarded the Old Testament traditions, the Children of Israel, and particularly the Holy Land itself’. Three prominent members of the British cabinet, Lloyd George, Balfour and Jan Christian Smuts, had all been influenced by the Bible concerning the Jewish people. It was written of Balfour that ’he was . . . strongly infused, like the Evangelicals and the Puritans, with the Hebraism of the Bible. Long before he ever heard of Zionism Balfour, steeped in the Bible from childhood, had felt a particular interest in the ”people of Book”.’

Sid. 156-157 For the love of Zion

Lloyd George blev brittisk premiärminister under kriget, Arthur Balfour var brittisk utrikesminister och hade tidigare varit premiärminister. Jan Christian Smuts var en sydafrikansk statsman som satt i det brittiska krigskabinettet. Med sådana kristna individer i den brittiska regeringen är det inte konstigt att judar blev lovade ett hemland i Palestina. I hans beslut hade Balfour även blivit påverkad av Elizabeth Finn som hade arbetat för dessa idéer under hela sitt liv. Balfours systerdotter Blanche Dugdale arbetade för den sionistiska ledaren Chaim Weizmann. I USA återpublicerades The Blackstone Memorial för president Woodrow Wilson. De kristna restorationisterna och sionisterna gjorde gemensam sak för att påverka President Wilsons acceptans för Balfourdeklarationen. På detta sätt påverkade sionisterna och de kristna restorationisterna regeringarna på bägge sidor av atlanten för att få ett judiskt hemland i Palestina. Sionisterna för att de inte ville assimileras in i de europeiska folken och de kristna i hopp om att om judarnas bosättning i Eretz Israel skulle bringa tillbaka Jesus till dem.

LJS officiella uttalande om Balfordeklarationen var att nu äntligen kunde de förföljda judarna få tillbaka sitt hemland som gud lovat dem, där kunde de slippa bli förföljda av alla världens nationer.

What does all this mean for us Christians? In the light of prophetic Scripture we recognise that such an action on the part of our Government and on the part of the Allied Powers, in being united in their resolve to reinstate the Jew in his own land, is full of significance. Our Lord, when asked the question, ’What shall be the signs of Thy coming and of the end of the age’, gave one of the signs, in St Luke 21:24, to be that ’Jerusalem shall be trodden down of the Gentiles (nations) until the times of the Gentiles (nations) to be fulfilled’. Ever since A.D. 70 Jerusalem and Palestine have been under Gentile domination, and now we seem to be on the very verge of a literal fulfillment of the last prediiction, and it is certainly a disctinct warning to us that the Lord ’is near, even at the very doors’. (St Matt. 24:32)

Sid. 160 For the love of Zion

Restorationismen var en del av den protestantiska kyrkan i England men absolut inte hela. Flera araber i Palestina hade blivit protestanter och de med sina intressen ville inte ha judisk invandring till Palestina och möjligheten att de skulle lyda under judisk kontroll. Därför blev den anglikanska kyrkan till viss del splittrad i frågan och olika individer inom kyrkan kunde stödja olika religiösa och politiska mål. LJS kände därför att de allt mer behövde förtydliga sin position och publicerade sin position om det judiska folket.

In Old and New Testament alike we can trace the purposes of God . . . Of all the many races connected with the Holy Land in its long history one race stands out pre-eminently as the great means of blessing the whole world. We believe we find in this revelation a promise that the land shall be restored to this race, and that once again blessing shall come to the world through the Jews.

Sid. 176-177 For the love of Zion.

Den kristna restorationismen lever kvar än idag. Därför kommer nästa artikel hoppa fram till nutid för att berätta om restorationisternas organisationer och deras ledare som påverkar världspolitiken för att uppfylla deras egna profetior om återuppståndelsen av Jesus Kristus på den här jorden.

  • Publicerad:
    2019-06-20 09:00